Så har det börjats förr. Det kan förstås ses som ett rent citat, eller en allusion, eller bara som ett utslag av litteraturens (och litteraturkritikens) tendens att återvinna kända vändningar – det som brukar kallas ”intertextualitet”. Samtidigt kan en sådan början signalera gemenskap mellan författare och läsare – vi vet alla att inledningen lånats från Johannesevangeliet, och återbruket antyder både beläsenhet och viss ironi. Dessutom är det förstås en väldigt bra mening.

Och så har vi, utan att vi egentligen begripit hur, glidit in på de två ganska väsensskilda böcker som är föremål för denna recension: Stanley Fishs HowtoWrite a Sentence and Howto Read Oneoch Kenneth Goldsmiths Uncreative Writing. ManagingLanguage in the Digital Age. Den förra handlar om vikten av ett gott språk, den senare om originalitet och dess motsats. Båda böckerna är skrivna av välkända amerikanska professorer, även om dessa två representanter för professorssläktet inte har särskilt stora likheter: Fish är född 1938, brukar räknas till postmodernismens stora namn och har publicerat en rejäl hög lärda volymer. Han har undervisat på en rad prestigefyllda universitet, däribland Duke. Goldsmith, som är född 1961, tillhör en annan generation och är först och främst poet, även om han undervisar på olika skrivarkurser och sedan ett par år tillbaka har en hedersprofessur vid Princeton.

Goldsmith har en tendens att ständigt sammanföra litteratur med bildkonst, och ni vet hur det är med målningar: man går tätt inpå för att få en tydligare vy, och istället ser man ingenting. Där finns bara penseldrag och färgkluttar. Så börjar man backa – det blänker i målningen – och till sist har man hittat rätt avstånd för att urskilja motivet.

Så är det med Fish och Goldsmith. Vid första anblicken tycks deras böcker helt olika, men när man lyfter näsan från sidorna framträder två gemensamma ämnen: Det första är form, det andra retorik. Form diskuteras på skilda sätt, men ingen av dem talar egentligen om retorik. Det är min slutsats.

Retorik är ju, som bekant, konsten att övertyga, och sedan ämnets svenska renässans för ett tjugotal år sedan dyker ordet upp överallt. Idag vimlar det av retorikkonsulter, och under valtider och Almedalsvecka innehåller varje nyhetsrapportering med självaktning analyser av partiledarnas retoriska förmåga och strategier. Det hindrar inte att retorik ofta betraktas som något utanför den vanliga språksituationen, som något av en påklistrad strategi, medan i själva verket all mänsklig kommunikation består av retorik (medveten eller ej). Fram till romantiken genomsyrade retoriken människornas sätt att tänka, och ämnet var den viktigaste byggnadsstenen i åtminstone pojkarnas utbildning. Det var självklart att kunna uttrycka sig väl, och elitens alla män förväntades inte bara kunna hålla tal, utan också skriva vers till husbehov.

Det romantiska snillet var ännu inte uppfunnet, och skrivande sågs inte som märkvärdigt eller gudabenådat. Begåvning hjälpte förstås, men alla ansågs kapabla att lära sig skriva både brukstexter och skönlitteratur. Litteraturen syftade inte till att vara originell eller nyskapande – också det är sådant som dök upp under romantiken – utan tvärtom imiterade man förebilder, tävlade med dem och försökte förbättra och anpassa sin framställning. Författarna var som kockar, som ständigt strävade efter att göra samma sås ännu godare – inte genom att skapa en ny sorts sås, utan genom att laga den gamla på ett ständigt bättre vis. En helt nyskapande dikt skulle ha betraktats med förundran, och författare som Milton, Racine och Tasso hade förmodligen blivit djupt förolämpade om man av dem efterfrågat originalitet.

Originalitet är inte heller något som intresserar Kenneth Goldsmith. Hans bok utgår från tanken att sådant är ett passerat stadium. Flera teoretiker har under senare år hävdat att den digitala tidsåldern snarare premierar ooriginellt tänkande, och Goldsmith själv undervisar bland annat i en kurs i uncreativewriting vid University of Philadelphia. Där består övningsuppgifterna av icke-nyskapande uppgifter som att skriva av texter, göra ändringar på Wikipediasidor och slutligen försvara en uppsats studenterna köpt på nätet. Istället för sina egna tolkningar och formuleringar måste dessa studenter försvara sitt val av uppsats. Frågan är hur okreativt detta egentligen är – kanske är det egentligen mer kreativt än många skrivkurser, där studenterna slår knut på sig själva för att vara så konstnärligt originella som möjligt och låter sig uppslukas av en ofruktbar konstnärsroll.

Vad som helst kan vara dikt, hävdar Goldsmith. I boken Soliloquy har han exempelvis givit ut allt han själv sagt under en veckas tid. Efterordet lyder ”If every word spoken in New York City daily were somehow to materialize as a snowflake, each day there would be a blizzard.” Hans verksamhet stämmer visserligen inte med en traditionell syn på konst, men det visar på både fantasi och kreativitet. Det gör även berättelsen om hans juristvän som ständigt klagade på hur tråkigt det var att dag efter dag skriva ned vittnesmål. ”Se det som poesi istället!”, föreslog Goldsmith. För honom kan allt vara poesi – verbal eller inte. En del av den icke-kreativitet som han förespråkar skulle dock kunna sorteras in under begreppet intertextualitet. T S Eliot och Ezra Pound byggde redan på 1920-talet upp sina dikter kring citat, och det har senare blivit en favoritsyssla inom modernismen. Den minnesgoda kommer kanske ihåg det ståhej som uppstod för några år sedan om Fabian Kastners Oneirine(2006), som vissa kritiker beskyllde för plagiat, medan författaren själv ansåg boken bestå av ett hopklipp från tusen olika författare i syfte att belysa ”litteraturens karaktär av begagnat lapptäcke”.

Goldsmith dröjer vid sådana citatmontage, men ägnar särskilt stort utrymme åt 1960-talets konkreta poesi, där bilder och visualitet är lika viktiga som själva innehållet. Mycket tyder på att den tidens skrivande har inspirerat Goldsmith minst lika mycket som internet. Han har givit ut en samling intervjuer med Andy Warhol, som i boken kallas ”an unoriginal genius”. Goldsmith citerar honom: ”But why should I be original? Why can’t I be nonoriginal?” Som Goldsmith påpekar har bildkonsten avskaffat originalitetstanken i betydligt högre grad än litteraturen. Detta bekräftas också av den nu Sverigeaktuella konstnären Elaine Sturtevant, som byggt sin berömmelse på att kopiera andra konstnärer – däribland Warhol. I en färsk intervju i Svenska Dagbladet (15/3) protesterar hon mot beteckningen ”original”: ”Kreativitet är en myt och originalitet är en romantisk idé.” Hon står för det som Goldsmith förespråkar – en postromantisk vantro mot originaliteten, där han i och för sig står för ett friare förhållande till förebilderna.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Märkligt nog berör Goldsmith överhuvudtaget inte den äldre imitationsestetiken. För honom är uppgörelsen med originaliteten ett utslag av modernitet, något som uppstått i datorernas tidevarv och visar på en brytning med en föråldrad, romantisk syn på litteraturen. Jag är fullt beredd att hålla med honom om att det romantiska geniet har spelat ut sin roll, men det hade varit ännu mer intressant om hans nytänkande hade skett i förening med en återblick. Inte back tobasics, utan åter till imitationsestetiken.

Formen är också betydelsefull hos Fish. HowtoWrite a Sentencehandlar om vikten av att skriva (och förstå) välformulerade meningar. ”Det är inte tanken som räknas”, konstaterar Fish i bokens början och reder sedan ut hur en god mening skapas. Men där luras han. Först visar han med hjälp av nonsenspoesi och slumpvist valda ord hur meningar byggs upp utan att egentligen säga något, sedan tar han tillbaka påståendet: Självklart har innehållet betydelse! En bra mening är inte bara ord, utan också innehåll – och allra bäst blir den mening som inte bara är ett påstående, utan öppnar för tusentals möjligheter. Inför varje mening måste man träffa ett val och bestämma vilken värld man vill visa – ska man besvara frågan ”Hurdant är Frankrike, egentligen?” måste man välja ut sitt Frankrike – mat, konst, politik, sport eller nattliv.

Detta är en elegant gammalmansbok, ytterst välskriven och med många goda exempel. Utredningen sker med hjälp av ett rikt bildspråk och färgstarka liknelser, som påfallande ofta hämtats från sportens sfär. Läsaren möter den ena minnesvärda meningen efter den andra, främst från litteraturen men även från film. Här finns berömda begynnelsemeningar och berömda avslutningar. Mitt i allt detta låtsas Fish att boken också är någon sorts lärobok, där man kan lära sig skriva – liksom professorn i okreativt skrivande har han övningsuppgifter, men frågan är om någon bryr sig om att göra dem. Det viktiga i den här boken är dock inte dess didaktiska funktion – istället är den en hyllning av den goda formuleringens makt. Redan på sidan 33 ger Fish sitt credo: ”You shall tie yourself to forms and the forms shall set you free.”