För mest troligt är att det är en kvinna. Och att hon nog inte ens har råd att fixa diskmaskinen om den går sönder. Fyra av tio kvinnor i Sverige kan inte försörja sig på sin arbetsinkomst, utan är beroende av partnerns lön och deras gemensamma ekonomi. Bristen på ”dra-åt-pipsvängen-pengar” är därför en rent feministisk fråga. Det är en politisk kamp som många gånger saknas i politiken, inte minst bland borgerligheten.

Liberalen Anna Whitlock (1852–1930), känd från SVT-serien ”Fröken Frimans krig”, var utbildningsreformator, kooperatör – vilket gestaltades i serien – politiker i Stockholm och profilerad rösträttsledare. Det var en lång och utdragen kamp hon och många andra förde för att kvinnor skulle få rösträtt.

I början av 1900-talet föreslogs en rösträttsreform som bland annat innebar att gifta män och män över 40 år skulle få två röster. Männen ansågs representera hela familjen, inklusive hustrun. Kvinnor är ändå som sina makar och kan företrädas i politiska sammanhang av dessa.

Absurt, förstås. Men samma argument hördes så sent som på 1960-talet i Sverige. Och i vissa delar av Schweiz var inte gifta kvinnor tillåtna att rösta så sent som på 1990-talet. Deras makar skulle ju föra deras talan! Politiker som Whitlock gick i bräschen för många av de reformer som på allvar förbättrat situationen för kvinnor, till exempel den allmänna folkskolan, kvinnlig rösträtt och allmän folkpension.

Den här historien är intressant i skenet av många andra feministiska diskussioner. Eller jämställdhetsditon. Många drar sig för att kalla sig för feminist, kanske av okunskap, kanske av oförståelse för många av de stora snackisarna med feministiska förtecken. Personligen tycker jag att ”hen” är ett praktiskt ord istället för hon eller han, en skribent med begränsat antal tecken till godo gillar förstås smarta effektiviseringar. Men för andra blir hen en kamp för ett könlöst samhälle. Eller så missförstås det så.

Och bara bröst-kampanjer blir till klickvänliga artiklar. Men att låta rampljusdiskussionerna diktera villkoren för jämställdhetsdebatten är ren idioti. Särskilt inom borgerligheten, där snarast antifeminism blir ett lockande alternativ för en del. Tragiskt, då det finns goda argument för att borgerliga partier kan vara minst lika relevanta i framtiden som man varit historiskt.

Bristen på buffertar är ett exempel. Ett av världens högsta skattetryck har omöjliggjort sparande för många. Skattetrycket har följts av löften om en generös välfärdsstat som tar hand om oss. Den starka tilltron till att statens trygghetssystem ska finnas till hands har dessutom lett till att sparande inte setts som så viktigt. Och även låginkomsttagare bör kunna leva på sin lön.

Eller valfrihet inom välfärden, vilket gör att väldigt många kvinnor som tidigare inte haft möjlighet att byta arbetsgivare eller kunna bli sin egen chef, nu fått chansen. Listan kan göras lång. Och där finns självklart även våld inom relationer, hedersfrågor och sämre skolresultat för pojkar än för flickor, med mera, med.

Det blir inte lika läckert mediefokus när inte brösten hamnar i fokus. Men ”bra tv” kan inte vara utgångspunkten för en jämställdhetskamp värd namnet.