Pyramiderna, Påsköns bildstoder och Colosseum å ena sidan; Venus från Willendorf, The Warren Cup eller jadeyxan från Canterbury å den andra.

The Lewis Chessmen, de vikingaformade schackpjäserna i elfenben av valrossbetar, som hittades 1831 på ön Lewis i Yttre Hebriderna, tillhör den senare kategorin. Det finns 93 av dem, varav en mindre del är nonfigurativa bönder. Huvuddelen av spelpjäserna är små statyer föreställande kungar, drottningar, biskopar (löpare), ryttare (springare) och krigare (torn), varav fyra är uppenbara bärsärkar. Bitandes på sina sköldar, är dessa modellerade efter Snorre Sturlassons redogörelse i Ynglingasagan om Odens krigare, som ”gick fram utan brynja och var galna som hundar eller vargar, bet i sina sköldar och var starka som björnar eller tjurar; de dräpte männen, och varken eld eller järn bet på dem; det kallas bärsärkagång”.

Från det att en assisterande manuskriptförvaltare med intresse för isländsk litteratur på British Museum, Fredric Warden, tillsammans med författaren sir Walter Scott övertalade museet att köpa in schackpjäserna mot slutet av upptäcktsåret, har schackpjäserna varit föremål för ett omfattande historiskt och konstvetenskapligt intresse, för akademiska kontroverser och på senare år till och med också för politiska strider. För några år sedan krävde skotska nationalistiska politiker deras återbördande till ”hemlandet”, dock givetvis inte till Norge eller Island, utan till fyndplatsen i Skottland.

Pjäserna, statyetter mellan 7 och 10 cm, är oerhört suggestiva och huvuddelen av dem (man misstänker flera upphovsmän eller upphovskvinnor) både konstnärligt och hantverksmässigt skickligt framställda. Bärsärkarna med sina kraftigt utstående överbett, drottningarna med den bekymrade eller kanske förvånade handen mot kinden, ryttarna på sina tidsenligt små springare och med stigbyglarna nästan nere vid marken, de tronsittande kungarna med svärdet över knäna och biskoparna med sina kräklor.

De personlighetsbärande pjäserna har kommit att ta plats i vår kultursfärs bildspråk. De är de mest kända schackpjäserna i världen. Böcker i schackhistoria bär dem på sina omslag, de har blivit ikoner för vikingatiden, trots att de förmodligen är tillverkade något hundratal år senare. Max von Sydows rollfigur, riddaren Antonius Block, spelar schack mot Döden med dem i Bergmans Det sjunde inseglet (1957), Harry Potter lär sig Trollkarlsschack med dem, de dyker upp i Disney/Pixars Brave (Modig) (2012), i Phillippe de Brocas Le Bossu (1997), i Peter Glenvilles Becket (1964) och i Antony Harveys The Lion in Winter(Så tuktas ett Lejon) (1968). De finns på omslaget till en upplaga av Agatha Christies The Four och Frances Simons The Sleeping Army, på affischer och på etiketter till ölflaskor (bärsärkarna givetvis). De håller på att få en status som kan liknas vid Botticelllis Venus födelse, Leonardo da Vincis Mona Lisa, Nike från Samothrake eller Michelangelos David.

Var, när och av vilka kan så tilltalande föremål ha tillverkats?

Den rådande uppfattningen i huvudfåran, och även British Museums officiella uppfattning, är att pjäserna har tillverkats i Norge, förmodligen i Trondheim, någon gång på 1100-talet. Men under senare år har en underström som velat lägga tillverkningen till Island blivit allt starkare.

För Norge talar skalfördelar i tillverkningen, ornamentik och andra egenheter på pjäserna som går att härleda eller finna motsvarigheter till i Norge. För Island talar samma konstnärliga argument som för Norge. Anledningen att Island inte kommit på tal tidigare beror mer på en fördomsfull uppfattning om detta örike av bönder på större gårdar, med 4 560 fria män, enligt den folkräkning för skatteuppbörd som biskopen Gissur Isleifsson lät genomföra 1106, och uppskattningsvis 40 000 invånare. På en sådan plats skulle det inte gå att uppbringa vare sig hantverksskicklighet eller ekonomiskt underlag nog att låta tillverka så framstående konstföremål. I kampen om pjäsernas proveniens har till och med, felaktigt, anförts att schack var ett okänt spel på Island på 1100-talet.

Just det sakförhållandet att en sådan historisk figur som biskop Gissur kunde förekomma, ger en alternativ historisk bakgrund. Gissur Isleifsson (1042–1118) var både köpman, gårdsägare och klerk. Han fick alltingets bemyndigande att bli öns biskop, seglade till Bremen och därefter till Rom för ett möte med påven Gregorius VII och slutligen ärkebiskopen av Magdeburg, Hartwig, som försåg honom med förordnandet. Biskop Gissur var en i ledet av flera mäktiga isländska män.

Vid öns blodiga Sturlungatid från slutet av 1100-talet fram till 1264, då Island förlorade sin självständighet, den period från vilka också Lewispjäserna härrör, hade de sociala och ekonomiska förhållandena i den isländska fristaten utvecklats dithän att hövdingar och biskopar hade både ekonomiska möjligheter och intresse att engagera skickliga hantverkare och konstnärer.

Med Ivory Vikings vill vetenskapsjournalisten och fackboksförfattaren Nancy Mary Brown bryta en lans för den isländska skolan i debatten om Lewispjäsernas ursprung.

Som framgår av undertiteln (The Mystery of the Most Famous Chessmen in the World and the Woman Who Made Them) menar hon sig inte bara veta att pjäserna gjordes på Island, utan också att det var en känd kvinnlig elfenbenssnidare, som utförde arbetet. Det skulle sålunda vara Margret den händiga (”Margret hin oddhaga”), en hantverkare som uttryckligen nämns i sagan om biskop Pall Jonsson av Skalholt (1155–1211), fosterbror till Snorre Sturlasson, som den som snidade valrossbetar så skickligt att ingen sett maken till dem på Island. Det nämns också att biskop Pall som gåva brukade skicka värdefulla föremål, bland annat snidade i valrossbetar, till andra stormän, också utanför Island. (Dock sägs i sagan inget om att Margret den händiga skulle ha snidat några schackpjäser.)

Browns tes i den här delen är illa underbyggd, men det är å andra sidan också tesen om att pjäserna skulle ha sitt ursprung i Norge. Men undertiteln till trots och den internationella uppmärksamhet som Browns tes har fått, som efter läsning av boken mera förefaller vara en pr-ansats än ett försök till vetenskapligt belägg eller falsifiering, är detta den minst intressanta aspekten av Browns bok.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Lewispjäserna är idag en del av mänsklighetens gemensamma kulturarv, ikoniserade, och obeaktat upphovsperson lyser den begåvning och genialitet igenom som designat och tillverkat dem. Den stora behållningen av Browns bok är istället de omfattande svep hon tar när hon berättar om pjäserna och deras sociala, ekonomiska, religiösa, geografiska och historiska bakgrund.

Läsaren får sig till livs hur en ekonomi baserad på valrossar (de bästa båttamparna gjordes av valrosshud och de kunde dessutom ätas upp om provianten tog slut till sjöss) i Nordsjön utvecklades och organiserades, varigenom valrossbetar blev Nordens svar på elefantbetarna från söder. Brown berättar om hur handels-, plundrings- och upptäcktsfärdsvägar länkade in i varandra och om skillnaderna i att snida i valrossbeten kontra elefantbeten (mycket mjukare kärna i valrossbeten, dessutom svårare att framställa större rätvinkliga föremål av förhållandevis så små betar som är bågformade). Hon levandegör den sociala och religiösa organisationen på Island, berättar om nordisk mytologi i koppling till pjäsernas utformning och ornamentik, om de isländska sagornas klassificering från myter och legender till historiskt sanningsenliga dokument och om kläder, vapen och frisyrer i olika tider och på olika platser. Hon rekapitulerar den historiografiska diskussionen kring pjäsernas ursprung, hur schackpjäsers utformning förändrades från den persiska, över den muslimsk-arabiska till den kristet-västerländska kultursfären (från non-figurativt till figurativt), hur elefanter blev biskopar och senare löpare, hur den initialt svaga vesiren förvandlades till brädets starkaste pjäs, drottningen.

En nackdel kan tyckas vara att Brown disponerat berättelsen i boken med utgångspunkt i de olika pjäserna. Kapitlet om Tornen/Krigarna, handlar om bärsärkar och vapen, det om Löparna/Biskoparna, om klerker och religion, det om Kungarna och Drottningarna om historiska personer och kvinnors roll i maktspelet. Den historiska framställningen blir kronologiskt fragmenterad och ibland redundant med hänvisningar till vad som tidigare avhandlats. För en läsare som inte har alla isländska och nordiska historiska referenser i bakhuvudet kan det bli något krångligt – men inte för den som ändå är någorlunda bekant med de isländska sagorna eller åtminstone med 1980-talets blodiga torskvästernfilmer av Hrafn Gunnlaugsson (Korpen flyger et cetera) om livet på Island [”Þungur hnífur” – för den som kommer ihåg denna formativa fras] under sen vikingatid.

Browns grepp, att utgå från ett eller flera kända föremål, och kring dem spinna en berättelse som omfattar så många olika moment, är ett vågspel. Hon tar hem det med den äran. Det är roande, lärorik och givande läsning.