Fransmännen har något som de kallar livre de chevet, det vill säga ungefär huvudkuddebok. Alltså inte bara en bok som man tycker om utan också en som man sträcker sig efter när sömnen inte vill infinna sig. En bok där man kan börja och sluta läsningen lite varstans, där man både känner igen sig och hela tiden blir överraskad. André Gide hade som sin huvudkuddebok Gustave Flauberts brev, som för honom hade ersatt Bibeln i denna funktion. Gides egna dagböcker är för övrigt en idealisk sådan men det finns flera. Montaignes essäer är kanske i svåraste laget; jag skulle istället välja madame de Sévignés brev som en av de idealiska böckerna att fylla denna funktion. Man bläddrar fram och tillbaka, hittar alltid något nytt, en minnesvärd formulering, en spetsig kommentar till tidens dårskap, en stoisk formulering om alltings förgänglighet och osäkerhet. Och en hel massa prat om trivialiteter men dessa framförs vanligen med en sådan charm att man bara vill ha mer. Inte att undra på att dessa brev hörde till Marcels mormors och mors favoritlektyr i Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Marie de Rabutin-Chantal föddes den 5 februari 1626 i en förnäm familj. Hon tillhörde därigenom redan från början le grand siècles, det stora seklets, stora generation: La Fontaine, Molière, Pascal, Bossuet föddes alla på 1620-talet.

Marie skulle förlora sin far innan hon fyllt två år. Hennes mor avled 1633. Hon blev alltså tidigt föräldralös men det hindrade henne inte från att ha vad som tycks ha varit en lycklig barndom. De minnesbilder av barndomen som dyker upp i breven skildrar vanligen dessa år i ljusa ordalag. När hon många år senare, vid 50 års ålder, återvänder till en av de platser där hon växte upp skriver hon: ”Jag blev förtjust i att återse huset där jag tillbringade en vacker ungdom.”

Vi vet ytterst lite om hur hennes liv gestaltade sig under hennes tonår. Men vi vet att hon hade turen att uppfostras av kloka släktingar som såg till att flickan fick något som liknar en utbildning. Hon lärde sig italienska men aldrig latin. Formellt kanske hennes utbildning lämnar en del i övrigt att önska men hon vistades bland vuxna, tog tidigt del av deras konversation som en like. Samtal var alltid en viktig del av hennes liv och brev var just en form av samtal om än mellan frånvarande. Allt detta under en tid då kvinnors utbildning var eftersatt, något som också kloka samtida påpekade. Fénelon, en tidig förespråkare för kvinnors rätt till utbildning, skrev att den alltför ofta inskränkte sig till att lära dem sköta hushållet och att blint lyda sina män.

År 1644 gifter sig Marie de Rabutin med Henri de Sévigné i Saint-Gervais-kyrkan i Paris och blir nu la marquise de Sévigné även om det har påpekats att markistiteln till viss del är lånta fjädrar. I själva verket tycks familjen endast varit berättigad till en i dessa sammanhang närmast plebejisk och tarvlig barontitel; en sådan var inte mycket att ha i de kretsar där hon skulle komma att röra sig. I hennes bekantskapskrets vimlar det av grevar, markiser, hertigar, prinsar och prinsessor, och till och med en och annan kung och drottning. Bland de ganska få kritiska ord som sagts om madame de Sévigné hör att hon alltför lätt lät sig imponeras och förblindas av den fina världen; hon var kanske något av en snobb men det var hon inte ensam om.

Två år efter det att hon gift sig fick hon en dotter Françoise-Marguerite, den framtida grevinnan de Grignan, som skulle bli hennes viktigaste korrespondent. År 1648 fick hon sonen Charles.

Det visade sig snart att hennes man var en bråkstake som levde ett vidlyftigt, utsvävande liv med flera älskarinnor, bland andra den ryktbara Ninon de Lenclos – som pikant nog också skulle bli en av sonen Charles älskarinnor. ”Hon är farlig – den där Ninon”, skrev madame de Sévigné till sin dotter. Det var dock inte Ninon som skulle smitta Charles med syfilis – den åkomman fick han av hertiginnan de Villeroy. Fint ska det vara även när det handlar om det som en gång i tiden kallades skamliga sjukdomar – som dock inte verkar ha varit så skamliga på 1600-talet. Madame de Sévigné skrev öppet och ganska detaljerat om Charles sjukdom och den smärtsamma behandling han var tvungen att genomlida.

Hennes make Henri levde ett våldsamt liv. Han dog 1651 i sviterna av en duell. Madame de Sévigné var 25 år, mor till två små barn och nu änka. Lamartine skrev att hon från den dagen ”lade sitt hjärta i en svepning”, samtida beskrev henne som otröstlig. Hon hatade den man som hade arrangerat duellen, och hat var annars ingen känsla som låg för henne.

Den djupa, hjärtskärande sorgen gick väl över med tiden men Lamartines beskrivning är ändå riktig. Hon gifte aldrig om sig, tycks inte ha haft några affärer utan levde som rik änka. Hon saknade inte beundrare och det bland tidens mest framstående. Madame de Sévigné avvisade vänligt men bestämt alla propåer men hon gjorde det uppenbarligen med stor takt. Hennes kusin Roger de Bussy-Rabutin (efter madame de Grignan den viktigaste bland hennes korrespondenter) skrev till henne: ”I hela kungariket är det knappast någon annan än ni som kan förmå sina älskare att nöja sig med vänskap… jag är övertygad om att det vill till en kvinna med extraordinära egenskaper för att se till att en misshandlad älskares sorg och vrede inte får honom att bryskt bryta.”

Istället kom hon att rikta all sin kärlek mot sin dotter madame de Grignan och det ska eftervärlden vara tacksam för. Det är till dottern hon ställer flertalet av sina brev och eftersom de ofta levde åtskilda – madame de Grignans familj hade sitt slott i södra Frankrike – blev det med tiden ganska många. Det var på flera vis en kvävande kärlek; de Sévigné verkar aldrig riktigt ha kunnat förlika sig med tanken att monsieur de Grignan var viktigare i dotterns liv än vad hon själv var. Här finns ett slags svartsjuka som kommer fram varje gång madame de Grignan föredrar att hellre tillbringa sin tid med sin man och sina barn än med sin mor.

Det går knappast att sammanfatta de Sévignés brev; varje försök skulle bli missvisande och få den som inte läste henne att undra varför man alls ska bry sig. Här finns ingen röd tråd, knappast någon ideologi eller filosofi. Madame de Sévigné var i mångt och mycket en ganska konventionell aristokratisk konservativ katolik. De som våldsamt protesterade mot överheten, och ute i provinsen grodde ett missnöje som ofta tog sig våldsamma uttryck, förtjänade att hängas. Från Bretagne skriver hon: ”Man har tagit sextio borgare; i morgon börjar bestraffningarna. Denna provins är ett bra exempel för andra och speciellt för att respektera de styrande, att inte förolämpa dem och att inte kasta stenar i deras trädgårdar.” Hon tog sin tids strikt skiktade klassamhälle som en självklarhet. De som vågade ifrågasätta eller till och med utmana det förtjänade stränga straff. Madame de Sévigné var varken liberal eller humanist i vår mening. Hon var ett barn av sin tid som accepterade dess förhärskande tankar.

När Ludvig XIV återkallade ediktet i Nantes skrev hon till Bussy-Rabutin ”Ni har väl sett ediktet genom vilket kungen har återkallat ediktet i Nantes… ingen kung har någonsin gjort något mera minnesvärt.” Bussy-Rabutin kunde inte annat än instämma: det var rätt och riktigt att förstöra livet för hugenotterna. Tolerans var inget värde som stod särskilt högt på den aristokratiska dagordningen.

Dessa stora händelser behandlas på samma plan som de små. I samma brev kan hon pladdra om vädret för att i nästa stycke med hetta hävda att krig är en stor dumhet och med passion önska dess slut. I och för sig inte så konstigt eftersom hon levde i de aristokratiska kretsar där en karriär som militär var vanlig; både hennes man och son hade slagit in på just den banan. Och det var ofta förenat med livsfara. Gång efter annan tvingas hon berätta att en vän, en bekant, maken till en vän eller bekant, stupat i fält. Riktig chockad blir hon 1675 när den store fältherren Turenne stupar. Det får den ännu inte femtio fyllda markisinnan att fundera: ”Men det som gör mig arg är att man inget gör och dagarna bara går och vårt stackars liv består av dessa dagar och man åldras och man dör. Jag tycker det är dåligt. Jag finner livet alltför kort. Vi har knappt lagt ungdomen bakom oss förrän vi är gamla.”

Stort och smått blandas till synes osystematiskt i dessa brev. Det enda konstanta är hennes kärlek till Françoise-Marguerite. Allt som kan störa deras relation, inklusive barnbarn, blir till ett slags hot. Hon varnar sin dotter för alltför många havandeskap – sådana bara förstör ungdom, skönhet och hälsa. Men det var väl inte bara fåfänga som låg bakom dessa tankar. Flera av breven berättar om kvinnor som dör i barnsäng och barn som dör i späd ålder.

”Glädjen är ert sanna själstillstånd och sorgen mer främmande för er än för någon annan”, så beskrevs hon av ingen mindre än madame de Lafayette, författare till La princesse de Clèves och nära vän och avlägsen släkting (madame de Lafayettes mor ingick sitt andra äktenskap med madame de Sévignés makes farbror – den franska aristokratin var en liten, sluten värld). Madame de Lafayette beskriver fint den röst vi hör i breven och den människa vi föreställer oss.

Madame de Sévigné umgicks i de finaste kretsar, till och med vid hovet. Hon tycktes vara lika mån om att hennes barn skulle förekomma där som att själv få göra det. Men det verkar som om hennes dotter var mer intresserad av Descartes än av Ludvig XIV.

Visst var madame de Sévigné mån om sitt anseende och tog sin aristokratiska ställning som självklar – någon kritik av samhällets strukturer finns som sagt inte här och det kunde vara farligt att ha vänner alltför nära kungen. När Fouquet föll fruktade hon att brev till honom skulle kunna skada henne.

Madame de Sévigné var, för att använda ett i högsta grad anakronistiskt ord, i viss mån en intellektuell men framförallt en intelligent kvinna. (Dessa två egenskaper går ju inte alltid hand i hand – det finns ganska gott om korkade intellektuella.)

Till sin dotter skriver hon att det nu, i juni 1675, har regnat åtta dagar i streck och att livet är förfärligt: ”Vi läser. Det är det som gör livet uthärdligt.” Hon umgicks gärna i Paris litterära kretsar, som ofta överlappade med de aristokratiska. Hon var vän med La Fontaine – han med fablerna – som tillägnade en del sitt verk till henne. Hon var också en av de första att uppskatta La Princesse de Clèves men signifikativt nog utan att någonsin nämna namnet på författaren. Kanske för att hon ville bespara sin vän Madame de Lafayette obehaget att stå som författare – det anstod inte riktigt för en fin dam att skriva romaner. Eller för att man misstänkte att romanen var ett samarbete mellan madame de Lafayette och La Rochefoucauld – han med maximerna.

Ganska tidigt – i alla fall med våra ögon sett, vi som så förmätet anser oss ha rätt till ett långt liv – infinner sig en lätt elegisk ton i hennes brev, en ton som skulle bli starkare under de sista tjugo åren av hennes liv. I juli 1670 skriver hon, vid 45 års ålder till Bussy-Rabutin: ”Jag har gott rykte. Mina vänner tycker om mig; de andra vet knappast att jag finns till. Jag är inte längre vare sig ung eller vacker. Jag är nästan mormor; det är ett tillstånd där man knappast längre är föremål för förtal. När man nått så långt kan man stoltsera med att ha lyckats i livet.”

Redan vid denna tid börjar de stora existentiella frågorna tränga sig på. I ett brev med vad Roger Duchêne, som givit ut vad som säkert kommer att förbli den definitiva utgåvan av korrespondensen, kallar pascalska tonfall skriver hon: ”Du frågar mig, mitt kära barn, om jag fortfarande älskar livet. Jag tillstår att jag finner sorgerna smärtsamma. Men döden ger mig ännu mer avsmak. Jag befinner mig i ett projekt som överväldigar och förvirrar mig, mitt liv började utan mitt samtycke. Jag måste lämna det; det stör mig. Och hur kommer jag att lämna det? Var? Genom vilken dörr? När kommer det att ske? […] Kommer jag att behöva utstå tusen och åter tusen smärtor som gör att jag dör i förtvivlad? […] Vad kan jag hoppas? Är jag värdig paradiset? Är jag värdig helvetet? Vilket val!” Ett par rader senare i samma brev talar hon med ringa uppskattning om Racine som i hennes ögon aldrig kunde mäta sig med Corneille, för att i samma brev fortsätta med visa föga medkänsla för att dottern hade dålig tillgång till smör. Hon hade ju en fin matolja och utmärkt fisk!

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Alltså viktigt och trivialt, högt och lågt, i nästan samma andetag. Här ligger en del av charmen med dessa brev som tidigt fick rykte om sig att vara värda att läsa också av vilt främmande personer; redan 1725 kom den första piratupplagan av breven. Idag läser man dem så att säga över axeln på madame de Grignan, madame de Lafayette eller Bussy-Rabutin och tar del av tidens skvaller. Hennes vardagliga glädjeämnen och bekymmer; trots att hon och de flesta av hennes vänner tycktes ha slott lite överallt så hade de också ofta stora ekonomiska problem som flitigt diskuteras. ”Trots sitt fina rykte är Bretagne förfärligt […] Jag träffar bara människor som är skyldiga mig pengar och som inte har bröd, som sover på halm och som gråter.” Det hindrade henne dock aldrig från att själv leva ett ganska storslaget liv, hon bodde från 1677 i det magnifika Hotel Carnavalet i Paris Maraiskvarter som då hörde till stadens förnämsta och som idag åter är det.

Tiden går och hon förlorar sina vänner. La Rochefoucauld, Bussy-Rabutin, madame de Lafaytte dör. Hennes världsbild blir med åren mörkare. Hon läser religiös litteratur, inte minst Augustinus som både direkt och via jansenisterna kom att spela en betydande roll för henne. Det är bara Gud som kan förstå och förklara, vi människor kan inte annat än att underkasta oss ödet. Och det gör man bäst i Paris.

Det kan inte bli tal om, skriver madame de Lafayette till de Sévigné i oktober 1689, att ”ni till vilket pris som helst tillbringar vintern i Bretagne. Ni är gammal.” Landsbygden är tråkig, den kommer att göra henne tung till sinnes, ge henne katarrer och andra obehagliga åkommor. En månad senare kommenterar de Sévigné dessa ord i ett brev till sin dotter. Även om hon inte känner sig gammal så vill hon inte fortsätta på en väg av krämpor, sviktande minne och allt fulare utseende. Hon såg klart vad som väntade henne även om hon tycks ha funnit de Lafayettes konstaterande ganska brutalt.

Hon lever i sin kristna tro fram till slutet då några av hennes brev får närmast stoiska övertoner. Ett år innan hon dör skriver hon: ”Jag dör utan kontanter men också utan skulder; det är allt jag ber Gud om och det är tillräckligt för en kristen.”

Ska man idag läsa madame de Sévigné och i så fall hur? Vad har en så kallad modern människa för utbyte av att läsa en massa brev av aristokratisk dam som nu har varit död i mer än tre hundra år? Man kan anföra flera skäl. Det första och viktigaste är väl att de är underhållande. Här finns i övermått den plaisir du texte som Roland Barthes talade om. Men hennes brev lär oss också något om la condition humaine. Människans villkor visar sig, föga förvånande, vara ganska likartade genom seklerna: det handlar om kärlek och pengar, vänskap och fiendskap, glädje och sorg, åldrande, sjukdom och död. Livet består av allt detta men också av en massa ganska trevliga banaliteter. Alla dessa ämnen avhandlas i breven och vanligen med lätt hand och elegant penna, man tycker sig ofta kunna ana ett leende på markisinnans läppar. Under läsningens gång blir hon till ens vän som man snart tycker sig känna personligen.

Den samlade upplagan består av tre bastanta band. Men det finns rätt gott om urval som ger en bra bild av hennes oförlikneliga brev. Hon är ingen svår författare men ändå krävs det kommentarer till breven, eftersom de är fulla av referenser till tidens stora och små tilldragelser.

Jag läser just att en annan stor fransk författare, Marguerite Duras, krävde whisky när sömnen inte vill infinna sig. Till det kan man väl bara säga ”whatever gets you through the night”. Än så länge har det för mig räckt att bläddra i markisinnans brev. De är inte bara perfekta för sömnlösa timmar. Det är också både billigare och hälsosammare än whisky, även om jag gärna vill tillägga att det ena goda inte behöver utesluta det andra.