Det är rimligt om man vill kunna börja förstå och kartlägga vad de breda massorna har läst och tagit intryck av. De stora författarskapen och de sanna klassikerna var oftast förbehållna en liten, intellektuell krets, medan det folkliga är vad som har präglat samhället i stort. Här står skillingtrycken i en klass för sig.

Allt detta blir tydligt i litteraturvetaren Karin Strands nya bok: Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck, ett djupgående studium i den spännande värld som öppnar sig när man börjar se närmare på skillingtrycken.

Skillingtryck är inte en genre i sig, utan snarare ett medium för den folkliga vislitteratur som omspänner flera olika genrer. Skillingtrycket är alltså i första hand en trycksak, oftast inte mer än ett halvt ark vikt till åtta sidor, där man publicerade visor inom helt skilda områden: aktuella nyheter och brott, psalmer, kungahyllningar, tiggarverser, humoristiska visor, lyriska visor och propaganda mot kaffe eller sprit för att nämna några exempel.

Vissa av dessa sentimentala visor har levt kvar långt in i modern tid, främst för att de har spelats in på skiva och tolkats av olika artister. Från min egen hemstad Sundsvall är jag uppväxt med den populära sången om Elvira Madigan (egentligen Hedvig Jensen), cirkusartisten som 1889 gjorde sina akrobatiska konster på lina på Rullans teater i den brandhärjade staden innan hon rymde med löjtnant Sparre mot det tragiska kärleksdramat.

Men på tiden det begav sig talade man inte om skillingtryck, klargör Karin Strand. Snarare var det just ”en visa” man köpte. Som uttryck för en hel genre förekom begreppet skillingtryck första gången 1884. Det kom att bli en nedvärderande stämpel i enlighet med andra begrepp som ”billighetslitteratur”, ”25-öresromantik”, eller varför inte ”kiosklitteratur”.

Skillingtrycket innehöll sällan noter. Ofta angavs en populär melodi, som publiken redan kände till. Man kan också anta att försäljaren själv framförde en lämplig melodi till texten. Texten var det centrala, inte musiken.

Det äldsta skillingtrycket i Sverige dateras till 1583, ”En ny Wijse om en ädel och dygdesam Quinna i Rom”. Men det var i slutet av 1700-talet som mediet fick ett rejält uppsving. Det hade att göra med tryckkulturens modernisering, en växande läskunnig publik och det nya medielandskap som tog form. Visorna speglade i allt högre grad verkliga levnadsöden med alltmer av biografiska detaljer. Publiken ville ha känslor och människor av kött och blod.

Karin Strand studerar skillingtryck om såväl brott som nykterhetsfrämjande, men en stor del av boken handlar om de så kallade blindvisorna. Många av skillingtrycken togs fram och såldes av personer som behövde intäkter för sin försörjning. En sådan grupp var de synskadade. Vistrycken hade en funktion som liknar de gatutidningar som idag säljs i tunnelbanan eller vid stormarknader av hemlösa.

Källmaterialet till blindvisorna är intressant. Det handlar om texter som formulerades av den drabbade själv, eller åtminstone ur den drabbades perspektiv. Ibland var det en granne eller god vän till den blinde som hjälpte till med diktningen och allt det praktiska.

Tiggarverserna är också ovanliga för att de upplevde sin kulmen först under mellankrigstiden, alltså så sent som på 1920- och 30-talen, och att de levde kvar in på 1960-talet, långt efter det att andra skillingtryck hade försvunnit från marknaden.

En synskadad marknadssångare, ”Penten” Olsson, sålde så sent som 1973 vistrycket om sitt öde på en marknad i Bohuslän. Själva trycket visar honom själv något oväntat på bild tillsammans med boxningsvärldsmästaren Floyd Patterson.

Korgmakaren Fromell i Sala tillägnades en visa, ”Den blinde”, och försågs där med särskilda förmågor. Han ansågs ha ett rikt inre liv, inte trots utan främst tack vare sina begränsningar. Det heter i sången bland annat: ”I mörker går min lefnadsbana; men evigt klar min själ dock är.” Den blinde kunde få en nästan upphöjd ställning i skillingtrycken, något som även återfinns i högstatuslitteraturen.

De rena litterära kvaliteterna lyser dock oftast med sin frånvaro i skillingtrycken och Karin Strands urval ändrar inte den bilden. Men ibland förekommer poetiska drag, som i 1600-talsdikten om den blinde Ericus Laurentii Collinus Sudermannus. Här återfinns suggestiva uttryck om ögats försvagade kristall och det slocknade ljuset:

Christallen på min ögon rundÄr nu förswagadt blifwen,Thet går mig hårdt til hiertans grund,Och giör mig fast otrifwen.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Det amatörmässiga diktandet var en kvalitet i sig hos skillingtrycken. Ofta var man noga med att be om ursäkt för bristerna redan på omslaget – de sågs nämligen som ett tecken på dikternas äkthet.

Karin Strands bok inbjuder till reflektioner om den folkliga litteraturen och hur den fungerar idag. Nära till hands ligger popmusiken och kanaler som Youtube, Facebook och Snapchat – medier som i viss mån har ersatt skillingtryckens funktion. Kanske skulle man också kunna hävda att skillingtrycket nu har belönats med Nobelpriset, utan att bli oförskämd. Bob Dylan är förmodligen främsta exemplet i nutid på en populärkulturell gestalt som har dragit nytta av och utvecklat den folkliga vistradition som vi finner redan i de historiska skillingtrycken.

För kulturhistoriskt och idéhistoriskt intresserade finns mycket att ösa ur Karin Strands infallsrika studier, en sammanställning av många års forskning, och även om boken främst vänder sig till en akademisk läsekrets så har den också mycket att ge till en bredare publik.

Nils Johan Tjärnlund, Författare och vetenskapsjournalist.