Brott och brott
Borde vi inte alla vara beredda att gripa in för att hjälpa och skydda andra människor? Det spontana svaret på dessa frågor är nästan alltid, naturligtvis. Det är en fråga om moral och solidaritet med medmänniskorna. I Sverige har man sedan åtminstone 2006 diskuterat behovet av en särskild civilkuragelag som skulle ålägga människor att ingripa.
Samtidigt finns det någonting djupt oroväckande i att staten uppmanar medborgarna till civilkurage, eftersom ingripande vid och stävjande av brott egentligen är det statliga våldsmonopolets uppgift. Denna problematik är temat för en debattbok i ämnet skriven av den tysk-israeliske professorn i historia Michael Wolffsohn, med den talande titeln Zivilcourage. Wie der Staat seine Bürger im Stich lässt (Civilkurage. Hur staten lämnar sina medborgare i sticket).
Det finns, enligt Wolfsohn, någonting motsägelsefullt i att politiker uppmanar medborgarna att visa civilkurage, att ingripa. Den som gör det bryter ofta själv mot en lag i och med att själva ingripandet innebär att man väldigt konkret tar lagen i egna händer. Det finns fall där personer som ingriper vid rån eller inbrott straffas för detta, då rättsväsendet funnit själva ingripandet illegalt eller våldsanvändningen överdriven. Att följa uppmaningen att visa civilkurage, att stå upp mot brottsligheten, kan i sig vara ett brott. För Wolffsohn är detta en absurd situation. Staten uppmanar å ena sidan medborgarna att stå upp för varandra och handla när det statliga våldsmonopolet misslyckats att stävja ett brott, men tar sig sedan rätten att bestraffa den som följer denna uppmaning. Staten håller alltså fast vid att det statliga våldsmonopolet inte får överträdas samtidigt som det uppmanar medborgarna att bryta det vid behov.
För Wolffsohn är detta ett tecken på en statlig kapitulation inför en samhällelig situation där våld och övergrepp blivit staten övermäktigt. Enligt honom är en av statens viktigaste uppgifter att skydda medborgarna från inre och yttre fiender, och därmed är detta även en av statens viktigaste legitimitetsgrunder. Att appellera till befolkningen i stort att visa mer civilkurage är därmed inte bara ett tecken på att staten inte längre förmår ge detta skydd, utan att den inte ens tänker upprätthålla illusionen om att det är möjligt. Denna tanke kastar ett helt annat ljus på förslaget om en civilkuragelag. En sådan lag ska inte bara förstås som ett sätt att tvinga människor att hjälpa varandra, utan också som ett meddelande om att staten inte längre anser sig kapabel att utföra en av sina grundläggande uppgifter. Ni får skydda er själva nu är budskapet till medborgarna. Med tillägget att den som gör det också kan räkna med att straffas för det.
En aspekt av detta är, enligt Wolffsohn, att synen på staten i Västeuropa sakta men säkert har förändrats. Från att huvudsakligen ha uppfattats som en garant för inre och yttre säkerhet ses den nu som en tillhandahållare av sociala tjänster. Därmed tas statens uppgift att skydda inte bara den enskildes person och egendom, utan även den enskildes rättigheter och frihet, för given. Detta förgivettagande har, menar Wolffsohn, lett till att säkerheten över tid har nedprioriterats på bekostnad av andra statliga uppgifter. Det staten inte lägger på polis, militär och rättsväsende kan naturligtvis användas till annat. Huruvida denna prioritering fortfarande är rimlig är en fråga som befolkningen i varje land borde ställa sig. Författaren hänvisar till exempelvis undersökningar som visar att efter terrordåden i Paris den 13 november 2015 var två tredjedelar av de tillfrågade i Frankrike beredda att acceptera åtgärder som tidigare antagligen hade setts som orimliga begränsningar av friheten. Här kan man läsa Wolffsohn som att en förnyad diskussion om statens inriktning och prioriteringar avseende befolkningens säkerhet vore nödvändig. Behövs verkligen statligt stöd till exempelvis kultursektorn, idrotten eller folkbildningen om staten samtidigt underlåter att uppfylla en av sina kärnuppgifter? Wolffsohn sammanfattar sin syn på situationen på följande sätt:
Om medborgarna accepterar en stat som inte uppfyller sin uppgift som beskyddare av medborgarna mot inre och yttre hot, utan istället överlämnar denna uppgift till medborgarna själva, och om de samtidigt följer uppmaningen att visa ”civilkurage”, då accepterar de även den statliga uppmaningen att riskera självmord eftersom staten inte förmår att förhindra mord.
Men detta är inte den enda följden av uppmaningen till civilkurage som kritiseras i boken. Situationen som beskrivits ovan kan ses som möjliga följder för en individ som griper in, men enligt Wolffsohn finns även andra följder som ligger på en mer allmän samhällelig nivå. För att förstå detta tar han in ett uttryck som ofta används tillsammans med uppmaningarna att visa civilkurage, nämligen ”de anständigas uppror” (tyska: Aufstand der Anständigen). I Sverige finns ett liknande uttryck som används på samma sätt som det tyska, nämligen appellen till att främja ”de goda krafterna” i samhället. ”Fler män måste stå upp mot övergrepp” var exempelvis titeln på barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnérs debattartikel i Aftonbladet den 24 augusti 2016. Syftet med denna var synbarligen att aktivera en majoritet av Sveriges män som uppfattas som passiva vad gäller kvinnors och flickors rättigheter.
Kan det vara ett problem att stödja de anständiga och goda krafter som arbetar mot rasism, intolerans och förtryck? Är det verkligen fel att aktivera den passiva majoriteten? Är det inte viktigt att inte överlämna gatan och det offentliga rummet till politiska och religiösa extremister och rena brottslingar? Förvisso, skriver Wolffsohn, men samtidigt är det i vissa fall en appell till medborgarna att bekämpa varandra. Han exemplifierar detta med de tyska Pegidademonstrationerna som samlade tiotusentals människor. Man behöver inte tycka om Pegida för att erkänna att det handlar om en grupp medborgare som utövade sin lagstadgade rätt till att fritt uttrycka sina åsikter i det offentliga rummet. Vad betyder det då när representanter för staten uppmanar ”de anständiga” att bekämpa en organisation som Pegida? Har inte staten då övergett sin självålagda neutralitet i förhållande till de politiska grupperingar som håller sig inom lagens råmärken, och därtill gått ett steg längre: att öppet ta ställning mot en utpekad gruppering? Den har gjort en grupp medborgare till kombattanter och statens medkämpar mot en annan grupp medborgare. Staten har delvis övergett sitt anspråk på ett våldsmonopol och överlämnat det till ”de anständiga”. Varför då? För att de ska bekämpa ”de oanständiga”? Samma logik återfinner vi i Sverige. Vilka är det som de ”goda krafterna” i landet egentligen ska bekämpa? Är det de ”onda krafterna”? Och hur ska de bekämpas? Med våld som rättfärdigas som civilkurage? För att återgår till Regnérs debattartikel är det betecknande för den här typen av retorik att ministern där aldrig konkretiserar hur män ska stå upp mot övergrepp. Frågan ställer sig nästan av sig själv: Ska de i nödfall tillgripa våld? Ministerns artikel kan i värsta fall uppfattas som en uppmaning till medborgargarden och lynchjustis, trots att detta med största sannolikhet inte var hennes intention.
Att Wolffsohns bok är en debattskrift är uppenbart. Argumentationen är hårdragen och på sina ställen provokativ. Det märks inte minst när han ger ”de anständigas uppror” ytterligare en dimension. För om en demokratisk stat uppmanar delar av befolkningen att bekämpa en annan del av befolkningen för att den använt sig av en grundlagsskyddad rättighet, så är det ingen överraskning att den sistnämnda gruppen kommer att reagera. Här finns risken för en våldsspiral som gör regerandet svårt, om inte omöjligt. Man ska inte tro, skriver Wolffsohn, att mobiliseringen av motkrafter nödvändigtvis leder till nedtrappning, hur goda och demokratiska dessa krafter än är. Stridsropet ”Vi överlämnar inte gatan till demokratins fiender!” är en sympatisk hållning. I konsekvensens namn kan det dock betyda att man är beredd till gatustrider mot demokratins fiender. En permanent mobilisering av de goda krafterna betyder alltså än en gång att staten inte förmår upprätthålla sitt våldsmonopol. Den situation som staten själv har försatt sig i kan därmed leda till såväl revolution som inbördeskrig.
Civilkurage som leder till inbördeskrig. Det är en tanke som man måste låta sjunka in. Nu ska man inte förstå Wolffsohn som att det är uppmaningarna till civilkurage som skapar förutsättningarna för inbördeskriget. Istället sker ju dessa uppmaningar mot bakgrund av en situation där det verkar som om staten är på väg att tappa kontrollen. Det finns anledning att i detta sammanhang lyfta upp resonemangen i Hans Magnus Enzensbergers bok Inbördes krig (Aussichten auf den Bürgerkrieg) från 1993. Under intryck av inbördeskriget i Jugoslavien, upploppen bland den svarta befolkningen i USA och en radikalisering av den tyska höger- och vänsterextremismen förkunnade Enzensberger att de moderna krigen mellan nationalstater tillhörde historien och att framtidens krig istället var det molekylära inbördeskriget. Molekylärt eftersom det till en början inte inbegrep den stora massan av befolkningen. Istället såg han framför sig rövarband, gangstrar och guerillas, höger- och vänsterextremister som för krig både mot varandra och mot staten.
Även om rättmätig kritik kan riktas mot Enzensbergers vidlyftiga definition av inbördeskriget, så är hans bok på intet sätt inaktuell. Växande stöd för en våldsbenägen extremhöger i främst Östeuropa och bilbränder, upplopp och gangstervälde i svenska så kallade utanförskapsområden är två företeelser som bekräftar Enzensbergers över tjugo år gamla, mycket pessimistiska beskrivning av Europas framtid. I likhet med Wolffsohn betonar han statens oförmåga att hantera situationen med resultatet att det statliga våldsmonopolet urholkas. Staten drar sig tillbaka vilket är precis vad dessa grupper vill. Enzensberger beskriver hur tyska nazister under 1990-talet arbetade för att etablera så kallade nationellt befriade zoner. Områden som på sikt helt skulle rensas från utlänningar genom ett permanent hot om våld och trakasserier. Liknande tendenser såg Enzensberger i de områden i vissa tyska storstäder som kontrollerades av vänstergrupper från den autonoma rörelsen. Även där gällde i första hand de lokala våldsbenägna gruppernas regler.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Likheten med rapporterna om hur dagens svenska så kallade utanförskapsområden i allt större utsträckning domineras av lokala gäng, ofta i kombination med någon form av islamistisk sedlighetspolis, är slående. Uppmaningarna att visa civilkurage är alltså, sett mot bakgrund av Enzensbergers tankar, en allt maktlösare stats reaktion på ett pågående molekylärt inbördeskrig. Aktiveringen av medborgarna och ”de goda krafterna” är alltså inte orsaken till sakernas tillstånd, utan enligt Wolffsohn ett fenomen som får utvecklingen mot fullskaligt inbördeskrig att accelerera.
Det är Wolffsohns beskrivning och analys av denna högst aktuella situation som är bokens behållning. När han i bokens andra del ger sig på att förklara orsakerna till utvecklingen håller sig dock beskrivningen på en alltför generell nivå. Som förklaringar förekommer den omfattande migrationen till Europa, den misslyckade integrationen och de konflikter detta leder till, inte minst i Tyskland. Därutöver nämner Wolffsohn de traditionella institutionernas förfall efter kommunismens fall 1989/90, vilket i kombination med att ett land som Tyskland har blivit multietniskt också har lett till att det nationella paradigmet har omprövats. Rationaliseringar och utlokaliseringar inom produktionen har gjort att allt större delar av befolkningen blivit oviktiga för att hålla ekonomin igång. Dessutom har ett folk som det tyska en historiskt betingad misstänksamhet gentemot en stark stat och därmed även mot ordningsmakten och det statliga våldsmonopolet som sådant. Allt detta kan säkert vara bidragande orsaker till dagens situation, men här saknas tydliga kopplingar mellan argumentationen kring civilkurage och denna mer övergripande bild av efterkrigstiden. Man undrar hela tiden om uppmaningarna till civilkurage verkligen är så nya som Wolffsohn menar, eller om inte tyska politiker använde sig av samma instrument under 1970-talets terrorism. Skulle det i så fall tyda på en annan statlig kris, men med ursprung i andra grunder än de som Wolffsohn räknar upp för dagens situation?
Men boken är tankeväckande då den påvisar den motsägelsefullhet som finns i de uppmaningar till civilkurage som kommer från folkvalda politiker. Efter att ha läst Zivilcourage är det faktiskt svårt att inte förstå dem som ett uttryck för den moderna statens maktlöshet. Samtidigt visar Wolffsohn tydligt på den potential till ökat samhälleligt våld och fler sociala motsättningar som finns inbyggt i civilkuraget som idé. Det är en viktig insikt, och då spelar det mindre roll att de historiska och sociologiska förklaringar som presenteras som orsaker till rådande läge inte riktigt håller måttet.