Brott och vård
Hjälplösa småbarn utsätts för sådana ohyggligheter av sina föräldrar och anhöriga att man knappt orkar läsa om dem. Ofta har tortyr- och avlivningsförloppen ett inslag av brutal och bisarr sexualitet. Inte minsta spår av empati tycks existera hos dessa psykopatiska gärningsmän. Har de några gemensamma drag, dessa människor som hemfaller åt våldsam brottslighet ända till den dag de blir ertappade och inlåsta eller själva dödas av någon eller begår självmord?
Ja, det har de, menar Adrian Raine, professor i psykologi på University of Pennsylvania, USA, men född i England. Han har ägnat sin forskning åt att försöka förstå bakgrunden till den brutala brottslighet som finns i alla samhällen och att leta efter sätt att minska den. I sin bok presenterar han en mängd resultat från aktuell neurokriminologisk forskning och avslutar med ett antal förslag, delvis kontroversiella, om hur nya insikter om människohjärnans funktionssätt borde kunna bidra till att minska våldsbrottsligheten.
Mycket står på spel. Oräkneliga brottsoffer – oftast kvinnor och barn – genomlider år av ofattbara plågor innan de till sist dödas eller dör, medan gärningsmännen avrättas eller döms till långvarig inspärrning. Kanske är det krasst att i detta sammanhang tala om pengar, men ändå: i USA kostar brottsligheten ungefär 300 miljarder dollar om året, vilket är mer än den sammanlagda budgeten för utbildnings-, hälso- och arbetsmarknadsdepartementen, medan motsvarande siffra för England och Wales är över 60 miljarder dollar.
Vilka är orsakerna till att vissa människor – män oftare än kvinnor – hemfaller åt massmord och upprepade våldsbrott? Den relativa betydelsen av medfödda (genetiska) faktorer respektive omvärldsinverkan är svår att avgöra, men en viss uppfattning kan man få tack vare att det existerar tvillingar och dessutom av två typer: ”enäggingar” med identiska arvsanlag och ”tvåäggingar” som inte är varandra mer lika än vilka syskon som helst. En hel del tvillingar har bortadopterats till var sin familj och lever alltså i olika miljöer, vilket ökar möjligheterna till jämförelser.
I kort sammanfattning visar tvillingforskningen att ”enäggingar” med avseende på brottslig verksamhet är varandra mer lika än ”tvåäggingar”, och att denna skillnad kvarstår även hos separerade tvillingar. Brottsbenägenhet har således utan tvivel en ärftlig komponent.
Är man intresserad av mänskligt beteende, måste man studera vår hjärna – vår kommandobrygga. Tack vare modern teknik kan vi kika in i dess dunklaste skrymslen. Från flera laboratorier rapporteras att vissa individuella ”egenheter” i hjärnans struktur tycks vara kopplade till ökad risk för våldsbrottsligt beteende. Många brottslingar har vuxit upp i en utsatt miljö där maten varit knapp och dessutom långt ifrån hälsocertifierad. Tvärtom är den ofta direkt skadlig, exempelvis genom höga halter av tungmetaller, vilket kan orsaka att vissa delar av hjärnan utvecklas annorlunda än hos människor med bättre kosthåll, något som i sin tur påverkar deras beteende. Exempelvis är brottsligheten lägre där folk äter mycket fisk, vilket, i alla fall till viss del, beror på att fisk innehåller höga halter av omega-3 – en fettsyra som hos en rad försöksdjur liksom hos människan har visat sig ha gynnsam effekt på hjärnans utveckling och därmed för individens beteende. Japan är ett land av fiskätare, vilket antas bidra till att landet har lägst frekvens av mord av alla länder som det finns data från.
Hjärnfunktionerna kan emellertid påverkas även av våld (till exempel genom boxning), olyckshändelser och sjukdomar. En omtänksam familjefar blev plötsligt våldsam och sexuellt krävande mot sina döttrar – men sedan läkarna upptäckt en växande hjärntumör och opererat bort den fick han tillbaka sin tidigare personlighet.
Risken för ett barn att hamna i kriminalitet påverkas givetvis i hög grad av den sociala omgivningen, särskilt den egna familjen. Oönskade och oälskade barn har en dålig prognos. Fadern är i många fall okänd eller frånvarande eller – om närvarande – ett riktigt dåligt föredöme. En mamma som lever som prostituerad, knarkar och ideligen blir misshandlad ger inte sitt barn en god start i livet. Redan före födseln börjar påverkan. Rökande och krökande mammor utgör en skadlig miljö för fostret de bär i sina kroppar. Vid några års ålder vidgas naturligtvis barnets aktionsradie, men de nya erfarenheterna är ofta negativa.
Raine understryker gång på gång att lika fel som det är att – exempelvis av ideologiska skäl – ignorera de ärftliga faktorernas betydelse, lika fel är det att uppfatta dem som diktatoriska. Generna bestämmer inte individens livsöde – men de påverkar det. En gynnsam genetisk utrustning förmår inte bygga en väl fungerande individ i en alltför ogynnsam miljö, men det omvända gäller också. Så kan den så kallade ”biosociala” modell som Raine presenterar i sin bok sammanfattas.
Mord släcker liv och väcker givetvis de starkaste känslor hos offrens familjer och övriga omgivning. Men även mördaren är en beklaglig person. Han har ofta levt ett tragiskt liv och måste i vissa länder se fram emot dödsstraff, i andra ett livstidsstraff. Ur alla synvinklar måste man medge att det vore ett fantastiskt framsteg om man kunde få frekvensen av våld och mord att minska – i alla länder. Men hur skulle ett sådant mirakel kunna åstadkommas? Kring den frågan spekulerar Raine i bokens sista kapitel.
Många skulle närmast reflexmässigt svara: Lås in mördarna för resten av deras liv och kastrera alla våldtäktsmän! Då kommer de inte att begå fler brott. För många människor, kanske flertalet, känns det dessutom rättvist att brottslingar dyrt får betala för sina illgärningar. Hämnden är ljuv…
Men mer effektivt, menar Raine, och dessutom mer humant vore det att minska frekvensen av våldsbrott dels genom preventiva åtgärder, dels genom vård av de psykopater som trots allt har begått sådana brott. När nu nya forskningsrön ger oss möjlighet att bedöma vilka människor som senare i livet löper störst risk att utveckla en psykopatisk personlighet – borde vi då inte kunna ingripa innan dessa har kommit in på brottets bana? Och finns det månne andra sätt att minska risken att en brottsling begår nya brott än inspärrning eller avrättning? Kanske, menar Raine, men då måste vi lära oss att se psykopati som en klinisk sjukdom, det vill säga som något som går att kurera.
Ett av Raines förslag är att man redan i ungdomen försöker bedöma alla medborgares sannolikhet att i framtiden begå tunga brott. De som har förhöjd risk att senare i livet utveckla psykopati bör kunna identifieras dels genom PET-skanning av hjärnan, dels genom beteendeavvikelser, som till exempel okontrollerbara vredesutbrott, depressionsbenägenhet, ensamhet, kärlek till vapen och allmän skolaversion. De bör ges behandling för att minska deras risk för ett framtida liv i brott.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Ännu längre fram i tiden kommer samhället kanske att kräva intyg om mental hälsa och genomgången ”utbildning” för att en person ska få tillstånd att bli förälder – ungefär som man måste ta körkort för att få köra bil. En bättre värld skulle växa fram ifall de allra flesta föräldrar vore kapabla att ta hand om sina barn och ge dem en gynnsam start i livet. Hur de personer som skaffar barn utan licens ska hanteras, specificerar Raine inte.
Är idéer som dessa förenliga med de mänskliga rättigheter vi alla tar för givet att respektera? Många skulle nog svara tvärt nej på den frågan, men är det alldeles självklart? Är det, skriver Raine, självklart att en individ som med 80 procents sannolikhet kommer att hamna i grov brottslighet ska få röra sig fritt och även fortplanta sig? Ska man inte beakta de potentiella offrens rättigheter? Är det inte en god sak att minska risken för att barn kommer till världen med arvsanlag och i en social miljö som tillsammans innebär stor risk för ett tragiskt liv i misär och elände?
Den nya ”neurokriminologi”, som Raine har bidragit till att utveckla, bör enligt honom leda till en djupare empati för både brottsoffren och brottslingarna. Båda kategorierna skulle vinna på effektivare brottsförebyggande åtgärder. Brottslingar bör botas, inte straffas. Men det förutsätter att vår djupt inrotade uppfattning om ”öga för öga, tand för tand” kan modereras eller elimineras. Är det tänkbart? Det är, milt uttryckt, en spännande fråga. Just den dag som dessa rader skrevs var förstasidesnyheten i en av de stora dagstidningarna att vår regering överväger en skärpning av straffet för mord.
Alla åtgärder som kan minska den grova brottsligheten och dess förfärliga konsekvenser är lovvärda, och alla möjligheter bör kritiskt utvärderas. The Anatomy of Violence är ett utmärkt underlag för diskussion av dessa viktiga frågor, bland annat därför att nästan 100 av bokens sidor innehåller källhänvisningar, det vill säga: lästips.
Professor emeritus i ekologisk zoologi.