Brun barndom
Den franske filosofen Pascal Bruckner torde vara välkänd för många av Axess läsare. Sedan slutet av 1970-talet har han skrivit böcker om problemen med så kallad fri kärlek, om klimatfanatiker och om västvärldens missriktade skuldkänslor inför kolonialismen. Bruckner är en stridbar debattör, som åren runt millennieskiftet ivrigt försvarade USA:s militära interventioner i Jugoslavien och Irak. Han är nära vän till en annan fransk tänkare, Alain Finkielkraut, och räknas ibland till grupperingen les nouveaux philosophes, tillsammans med Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann.
Umgängeskretsen och det tyskklingande efternamnet har fått många att utgå ifrån att Pascal Bruckner är en judisk intellektuell. I själva verket är han son till en övertygad nazist, som var ingenjör på Siemens slavfabriker i det Tredje riket. Själv fick Bruckner en katolsk uppfostran och tillbringade några av sina barndomsår i början av 1950-talet på tbc-sanatorier i Österrike och Schweiz. Om barndomen, det sociala arvet och frigörelsen i 1960-talets studentradikala Paris handlar hans uppmärksammade självbiografi Un bon fils.
Pascal Bruckner är den senaste i en lång rad av franska intellektuella som har talat ut på temat ”min pappa var nazist”. Tidigare har exempelvis författaren Dominique Fernandez, filosofen Jean-François Revel och historikern Emmanuel Le Roy Ladurie skrivit självbiografiska texter om sina fäders medlöperi under ockupationen. Ämnet är fortfarande känsligt, och i Un bon fils hävdar Bruckner att Frankrike lider av ett mindervärdeskomplex efter tre blodiga uppgörelser med Tyskland under perioden 1870–1945. Andra världskriget är det största traumat i modern fransk historia, och även om det har gått 70 år sedan krigsslutet, tar sig ett kombinerat tysk- och självhat stundtals absurda uttryck i den franska samhällsdebatten. Alla möjliga företeelser kan associeras till Förintelsen, SS eller Vichyregimen. Pascal Bruckner ger som exempel demografen Emmanuel Todds uttalande i tv-programmet Ce soir ou jamais från maj 2013, då denne hävdade att industrierna i Angela Merkels Tyskland strävar efter att ”utrota” (exterminer) sina franska konkurrenter.
Bruckner konstaterar att hans egen släkthistoria rymmer hela komplexiteten i de fransk-tyska relationerna. Filosofens hugenottförfäder fördrevs från Frankrike år 1685, då Ludvig XIV återkallade ediktet i Nantes. Flyktingarna hamnade i Österrike och Tyskland, där någon familjemedlem gifte in sig i en tysk släkt. Denna spreds sedan till europeiska städer längs en nord-sydlig axel från Aachen via Liège, Antwerpen och Bryssel till Paris. Under seklens gång har familjen Bruckners politiska sympatier skiftat våldsamt. En anfader var vilhelminsk undersåte men vägrade envist att tala tyska, passionerad frankofil som han var. En annan var lika fanatisk germanofil, men tillbringade första världskriget med att bekämpa tyskar från en belgisk skyttegrav.
Pascal Bruckners franskfödde far var ung under nästa världskrig och begav sig 1942 frivilligt till Berlin. Senare förde hans arbete inom den nazistiska industrin honom till Wien. Vid krigsslutet lyckades Bruckner senior fly hem till Frankrike utan att bli haffad av de allierade trupperna. Denna nesliga reträtt förvärrade om möjligt hans hat mot general de Gaulle, engelsmän, amerikaner och judar, framför allt judar.
Un bon fils skildrar en grotesk hemmiljö, där rasbiologiska rön diskuterades vid middagsbordet och Deutschland, Deutschland über alles skrällde ur grammofonens högtalare. Pascal Bruckners pappa var en själsligt förkrympt hustyrann, som aldrig visade någon ånger för att han hade bekänt sig till en av 1900-talets mest avskyvärda ideologier. Denne mediokre streber fjäskade ivrigt för cheferna på kontoret, men hemma i förortsvillan lät han sina uppdämda frustrationer gå ut över hustrun och sonen, som fick finna sig i dagliga raserianfall, våld och otrohetsaffärer. Det är svårt att föreställa sig att den avspände parisdandyn Pascal Bruckner växte upp i ett småborgerligt 1950-talshelvete, men bortsett från faderns politiska extremism är Bruckners öde kanske inte så unikt.
Un bon filskan läsas som en stolt 68:as svidande vidräkning med det trista, kvävande och katolska Frankrike som fanns före studentupproret. Enligt författaren restes barrikaderna i Saint-Germain-des-Prés av en vilsen generation som desperat jagade efter nya fadersfigurer, eftersom de gamla så uppenbart hade spelat ut sin roll. Somliga satte tyvärr sina förhoppningar till Mao, Fidel Castro eller Che Guevara. De mer försiktigt lagda tydde sig till vishetslärare som Jean-Paul Sartre och Roland Barthes.
Pascal Bruckners egen bildningsgång tog sin början 1948. Han föddes i ett slitet Efterkrigs-Europa, i ett nära men ändå avlägset förflutet då små barn fortfarande drabbades av tbc. Efter ett par lyckliga sanatorievistelser på behörigt avstånd från föräldrarna kom pojken att tillbringa sin barndom i 1950- och 60-talets grådaskiga Lyon. Atmosfären var osund inte bara i hemmet, utan också på den jesuitiska privatskola där dagligt umgänge med illaluktande, smått perversa präster gjorde den blivande filosofen till en övertygad ateist. Men hos jesuiterna lärde han sig värdet av studier och självdisciplin.
Vägen till Paris elitskolor öppnade sig, och hösten 1967 anlände Pascal Bruckner till huvudstaden. I denna nya värld solade sig exotiska kvinnor på uteserveringarna och fri kärlek praktiserades utan en tanke på otäcka följdsjukdomar. Luften vibrerade av kreativitet, och det fanns otaliga vänstersekter där ambitiösa intellektuella kunde knyta vänskapsband. Trots sina barndomsupplevelser erkänner Bruckner att rekordårens ungdomsgeneration var 1900-talets mest bortskämda, och han minns med oförfalskad glädje hippieresor till Goa, poesiuppläsningar med Allen Ginsberg och utomhussex i regn med hetlevrade irländskor.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Un bon fils sträcker sig bara över 251 sidor, men innehåller en rikedom av melankoliska anteckningar från en skrivande och läsande människas liv. Ett finstämt avsnitt tillägnas Alain Finkielkraut, född 1949 och Pascal Bruckners bäste vän sedan övre tonåren. Liksom Bruckner är Finkielkraut ensambarn och uppvuxen i andra världskrigets skugga: hans far överlevde Auschwitz. Hos sin judiske kamrats föräldrar fann nazistens son en värme som helt hade saknats i hans eget hem. I slutet av 1970-talet kompletterade de två tillsynes omaka filosoferna varandra i en närmast symbiotisk arbetsgemenskap, som bland annat resulterade i två böcker skrivna tillsammans.
Dagens franska tv-publik känner Alain Finkielkraut som en åldrad, depressiv lärdomsgigant, blind på ena ögat och ofta skakande av indignation över samhällets och bildningens förfall. Pascal Bruckner minns en ung, kärlekskrank bokmal, helsåld på Crosby, Stills, Nash & Youngs Our House. De båda vännerna ses inte så ofta längre, men delar oron över islams utbredning i ett Europa som styrs av svaga eliter som skäms för sin existens.
Fast Bruckner är mer optimistisk än sin gamle vapendragare och uppfattar sig fortfarande som vänster. Det kan förefalla märkligt, eftersom han i många år har kritiserat den europeiska vänsterns självgoda världsförbättrarnit, men Pascal Bruckner tycker sig inte kunna svika sina tidigare meningsfränder i 68-rörelsen. Han må vara ursäktad. Tack vare sina långhåriga kompisar kunde nämligen den lungsvage landsortspojken frigöra sig från sin fars preussiska kadaverdisciplin och börja njuta av livet. I oskuldens och de höga idealens tid blev det viktigare att försöka bli en god människa än en god son.