För 50 år sedan, 1972, reste den amerikanske författaren Philip Roth till Prag.

Hans första besök i dåvarande Tjeckoslovakien var kort, men det följdes snart av flera och längre resor. Hans närvaro tilldrog sig den kommunistiska säkerhetspolisens intresse. Efter att en informatör hade vänt sig till polisen öppnades en hemlig akt över Roth, där han gavs kodnamnet ”turisten”. Han blev skuggad och flydde vid ett tillfälle från förföljande polis genom att kasta sig ombord på en förbipasserande spårvagn. År 1977 drog myndigheterna in hans visum och han kunde inte återvända till staden.

Men vad gjorde han överhuvudtaget i Prag?

Ursprungligen var det Franz Kafka som lockade, Roth ville besöka sin litterära idols hemstad och bestämde sig ”nästan genom ett infall” att resa till Prag från Wien. Väl på plats hade han snart och naturligt nog etablerat kontakt med flera framstående tjeckiska författare och intellektuella. Roth skrev själv att han också var nyfiken på hur författare kunde verka i en totalitär miljö. Uppenbart greps han av vad han fick se: han skrev senare om hur den tjeckiske författaren Ivan Klíma skjutsade runt honom ”mellan gatukiosker där författare sålde cigaretter, till offentliga byggnader där de moppade golvet, till byggarbetsplatser där de lade tegel, ut ur stan till kommunala vattenreningsverk där de plaskade runt i overaller och stövlar, med en skiftnyckel i ena fickan och en bok i den andra”.

”Genom sina resor och sin vänskap med flera tjeckiska författare väcktes också ett djupare intresse för den litterära situationen i Centraleuropa.”

Roth blev alltmer engagerad och ville hjälpa de intellektuella som framhärdade i den kommunistiska diktaturen. Han skrev en artikel om Tjeckoslovakien för amerikanska PEN, och under en kort tid organiserade han en fond som skulle förse behövande författare med pengar. Tillbaka i USA utvecklade han kontakter med exiltjecker i väst.

Genom sina resor och sin vänskap med flera tjeckiska författare väcktes också ett djupare intresse för den litterära situationen i Centraleuropa. Roths upptäckte en för honom ny litterär strömning, ett sätt att berätta om världen som hade varit okänt för honom tidigare.

Det var alltså Kafka som hade fört honom till Prag. Roth blev nu stegvis övertygad om att Kafka, snarare än att vara en särling i den europeiska litteraturen, i själva verket bara var den förste i en specifikt centraleuropeisk litterär tradition. Inte minst i den samtida tjeckiska litteraturen fanns flera drag som gjorde denna tanke särskilt lätt att ta till sig. Roth tyckte för egen del att den realistiska traditionen i Väst hade nått vägs ände och sökte aktivt efter nya källor och uttryckssätt. Medan den officiellt godkända tjeckiska kulturen generellt sett var av låg klass, spreds i otillåtna utgåvor (samizdat) en helt annan litteratur, förankrad i en egen tradition men självklart med begränsad publik, särskilt utanför landets gränser. Efter Pragvåren 1968 slog myndigheterna ner på dissidenterna, och dessa skillnader förstärktes än mer. Det var därför inte förvånande att Roth inte tidigare hade kommit i kontakt med denna litteratur.

Den amerikanske litteraturvetaren Brian K Goodman har beskrivit den tradition som attraherade Roth som ”kontra­realism”: ett skevt eller indirekt berättande, präglat av tvetydighet, ironi och ett explicit uttalat tankegods insprängt i berättelsen. Den amerikanske Milan Kundera­kännaren Fred Misurella talar lite mer övergripande om en litteratur som är skeptisk till politiska och religiösa ideal och som på sin höjd ser världen som i grunden neutralt inställd till den enskilda människans öde. Författarens motstånd utgörs av ett estetiskt åtagande för individens erfarenhet. Privatlivet och det individuella modet tillhör de värden som särskilt försvaras. Väldigt övergripande kan man kanske försöka sammanfatta det som en tvetydighetens litteratur, som blottlägger och framhäver tillvarons absurditet och osäkerhet. Både ironisk och allvarlig, svindlande och konkret, utforskar den individens värde och möjligheter.

Roth upptäckte den i dialog med tjeckiska intellektuella som Ivan Klíma, Antonín J Liehm, Václav Havel och Milan Kundera. Särskilt Kundera, som Roth hade tät kontakt med, kom att bli den centraleuropeiska kulturens uttolkare par excellence. Sina tankar om centraleuropeisk litteratur utvecklade han bland annat i boken Romankonsten (på svenska 1988).

Som ett resultat av resorna till Prag (och minst en avstickare till Budapest) väckte Roth 1974 idén att hos förlaget Penguin skapa en serie lättillgängliga pocketböcker med centraleuropeisk litteratur av hög kvalitet i engelsk översättning. Förlaget välkomnade tanken och mellan 1975 och 1989 publicerades i serien Writers from the Other­ Europe 17 verk av 11 författare från Tjeckoslovakien, Jugosla­vien, Polen och Ungern: Jerzy Andrzejewski, Tadeusz Borowski, Géza Csáth, Witold Gombrowicz, Bohumil Hrabal, Danilo Kiš, György Konrád, Tadeusz Konwicki, Milan Kundera, Bruno Schulz och Ludvík Vaculík. Genom serien introducerades många författarskap för en västerländsk publik, med bestående resultat. Några manuskript smugglade Roth själv ut från andra sidan järnridån. Han lyckades övertyga välkända och uppburna författare som John Updike, Heinrich Böll och Carlos Fuentes att skriva förord till de olika böckerna i serien, vilket skapade ytterligare förväntningar och välvilja hos den västerländska kritikerkåren.

Drivande för seriens tillkomst var den speciella politiska situationen och en iver att ge upprättelse åt förföljda författare. Men kärnan i projektet var litterär. I offentliga sammanhang framhöll Roth alltid bara seriens rent litterära meriter. Därmed etablerade Roth i själva verket en sorts inofficiell kanon för centraleuropeisk, ”kontrarealistisk” litteratur. Inte minst beslutet att även ha med verk av äldre författare förstärkte draget av en litteraturkanon. Flera av böckerna i serien hade visserligen redan getts ut i engelsk översättning men sammanfördes här till ett nytt sammanhang. Genom att ge ut dem i vanliga pocket­utgåvor, och samtidigt låta framträdande västliga intellektuella bidra med förord, fick serien maximal spridning.

Detta var en del av en större omvälvning som ägde rum under 1980-talet. ”Centraleuropa” var ett begrepp som nästan hade glömts bort i väst, men som nu kom tillbaka. Kunderas kontroversiella essä Ett kidnappat Västerland eller Centraleuropas tragedi från 1983 satte tonen. Men intresset fanns plötsligt överallt. Carl E Schorskes Fin-de-sciècle Vienna gavs ut 1980 och belönades året efter med Pulitzerpriset. Claudio Magris bok Donau, som blev en bästsäljare, publicerades 1986. Timothy Garton Ash publicerade 1985 essän ”Does Central Europe Exist?” i New York Review of Books och en annan uppburen historiker, Tony Judt, publicerade sin artikel ”The Rediscovery of Central Eu­rope” våren 1990. Flera Nobelpristagare i litteratur, som Czeslaw Milosz­ och Elias Canetti, deltog i debatten. Den tyske historikern och Centraleuropakännaren Karl Schlögel menade 1989 att så många uppsatser, symposier och böcker publicerats under de före­gående tre åren om Centraleuropa att man skulle kunna utge en hel bibliografi i bokform över debatten. Centraleuropa började nu framstå som en kulturellt högintressant region,­ av stor betydelse för modernismens framväxt, där det skett genombrott som fått avgörande betydelse för modern konst, arkitektur, filosofi, psykologi, musik och inte minst litteratur.

Allt detta var naturligtvis inte Philip Roths förtjänst. Men visst kan man fundera på vad ett infall att resa till Prag kan få för konsekvenser.