det är med viss bävan man återvänder till barndomens hjältar. Skall de hålla måttet? I En studie i rött beskriver Dr Watson sitt första möte med Sherlock Holmes:

” ’God dag! Hur står det till?’ sade Mr Holmes hjärtligt och tryckte min hand med en kraft som jag knappt hade trott honom om. ’Jag ser att ni har varit i Afghanistan.’ ”

Jodå, närmare ett halvsekel försvinner på ett ögonblick. De väcks alla till liv igen: intelligensaristokraten och den deduktiva metodens mästare Holmes. Kapten Nemo, och Jules Vernes antirasistiska ingenjörshjältar från det amerikanska inbördeskriget – förnuftets, demokratins och de tekniska framstegens apostlar. Utforskarna av kosmos och materiens innersta. De som bestämde mitt eget och så många andras yrkesval.

Ett par sidor senare förklarar Holmes hur hjärnan fungerar för den häpne Dr Watson. ”Jag föreställer mig att människans hjärna liknar ett litet tomt vindsrum, där man kan möblera efter behag. Dåren stoppar in allt möjligt skräp som han kommer över, så att de kunskaper som han verkligen skulle kunna ha nytta av trängs ut.” Watson protesterar: ”Men solsystemet!” ”Vad tusan bryr jag mig om det!” avbryter Holmes. ”Du påstår att vi rör oss kring solen. Om vi istället rörde oss kring månen, skulle det inte göra mig ett dyft och inte heller spela den ringaste roll för mitt arbete.”

Holmes försöker förtvivlat glömma sina nyvunna astronomiska insikter för att göra plats i minnet för texturen hos någon sällsynt cigarraska. Själv lämnar jag biblioteket utan att passera lånedisken. Den store Sherlock Holmes har visat sig vara en trist och andefattig knappolog. Vilken tur att han inte fick forma bilden av det vetenskapliga tänkandet i mitt unga sinne!

i stället, i vart fall som jag nu minns det, väckte mina tidiga möten med naturvetenskapen en nästan berusande känsla av att världen ytterst är begriplig och åtkomlig för den egna tanken. Genom Jules Verne, som jag slukade i mycket tidig ålder, kom jag också att förknippa den naturvetenskapliga världens begriplighet med förnuftets triumf i en mycket bredare mening, som tankens seger över fördomar, trångsynthet och förtryck i största allmänhet. Som det bästa i arvet från upplysningen, helt enkelt. Inom naturvetenskapen, tänkte jag mig, vinner argument över auktoritet, fakta över fördom och insikt över ideologi.

Självklart reflekterar ovanstående en inte så lite romantisk syn på naturvetenskapen och dess utövare. I verkligheten förekommer naturligtvis även där fördomar, auktoritetstro och av karriärlystnad långt driven konformism.

Ändå vågar jag tro att studiet av naturvetenskap och matematik har en civilisatorisk uppgift att fylla. Få andra ämnen är nämligen så tydligt demokratiska till sin natur. Att i formativa år få brottas med problem där rätt och fel inte avgörs av auktoriteten hos den som yttrar sig utan av observationer och argument innebär inte bara en träning i tankereda och logik. Det är också ett möte med en av oss och våra föreställningar oberoende verklighet, en yttersta probersten för våra intellektuella mödor, och en kylig och för vår självkänsla likgiltig kriarättare. Naturvetenskapen erbjuder en absolut måttstock för den egna förmågan som motverkar en i tiden alltför utdragen juvenil narcissism, och i bästa fall vaccinerar mot allsköns relativistiska moden. Därtill erbjuds, för den som är begåvad och flitig nog, just den berusande känslan av att på djupet ha förstått något verkligt väsentligt om hur världen fungerar.

så småningom insåg jag att naturvetenskaperna inte är oberoende av varandra; det finns en hierarki där medicinen och biologin ytterst vilar på kemin som i sin tur, i princip, går att härleda ur fysiken. Men där är det stopp. Medan ett upprepat ”varför” i kemin alltid så småningom leder ut ur ämnet och in i fysiken, har inte fysiken någon sådan bortre gräns. Fysik handlar om grunden för allting, den absoluta bottnen, om det finns någon botten. Och om det inte finns någon botten handlar fysiken om det också. Valet blev enkelt: jag for till universitetet för att läsa fysik och matematik.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Av denna rikedom, detta löfte om äventyr, återfinns föga i den offentliga retoriken om naturvetenskapen i den högre utbildningen. Där är det instrumentella synsättet allenarådande. Inte bara näringslivet, utan även utbildningspolitiker och ängsliga företrädare för akademin tycks eniga om att det är löften om arbeten, välfärd och hållbar tillväxt som skall locka fler ungdomar till studier i dessa ämnen. Alltihop förvisso hedervärda motiv för ett yrkesval, men inspirerande och lustfyllda? Den frågan besvarade organisationen Svenskt Näringsliv med icke önskvärd tydlighet sommaren 2011, då man föreslog att de som väljer att läsa teknik och naturvetenskap skall kompenseras för den förmenta uppoffringen med bättre studiemedel än de som framhärdar i att utveckla sin odödliga själ genom studier i konst och humaniora. Vilket självmål!

Kort sagt: Vi producerar champagne, men marknadsför ricinolja – naturvetenskap och matematik är svårt och tråkigt, men nyttigt och bra för ekonomin, låter vi förstå. Vilken tur att inte heller detta präglade min bild av dessa ämnen då, när valet skulle göras.