Var det kanske med Frederic Mortons succébok I elfte timmen. Wien 1913-1914 från 1989 som allt startade? Det verkar hur som helst ännu vara goda konjunkturer för alla dessa historiska ”årtalsböcker”, som med sina montage­ av autentiska dokument, rappt återberättade skeenden, blixtbelysta scener och litterärt svepande panoramavyer flyhänt tecknar bilder av en specifik tidsepok, dess framträdande personligheter och utmärkande anda.

Den tyska bokmarknaden dignar sedan länge under den här sortens livfulla textcollage, som en given konsekvens av att det helt enkelt dräller av historiska årtal i den tyska 1900-talshistorien, varav de flesta med avgörande händelser inte bara för den egna nationen, utan för Europa – ja, för hela världen: 1914, 1918, 1933, 1939, 1945, 1949, 1961, 1989, 1990. På senare år har det heller inte saknats utgivningar i svensk översättning, också med mindre självklara årtal i fokus: Florian Illies spirituellt fabulerande, förvisso också lättsamma och något överskattade historiska exposé Århundradets sommar 1913; Unda Hörners kulturhistoriska 1919. Kvinnornas år; Oliver Hilmes bok om den tyska huvudstaden under Hitlers olympiska propagandaspel, Berlin 1936, för att nu plocka blott ett bar blomster ur den sifferglada bokbuketten.

En smula hårdraget kan de flesta av nämnda och andra litterärt collageartade rundmålningar sist och slutligen betecknas som kronologiskt avgränsade lightversioner av den tyske historikern och författaren Philipp Bloms monumentala översiktsverk i två band: Der taumelnde Kontinent. Europa 1900–1914 (2009) och Die zerrissenen Jahre. 1918–1938 (2014). Dessa båda volymer på drygt 1 000 sidor utgör sammantaget och under alla omständigheter ett idéhistoriskt mastodontverk av bestående värde.

Nåväl, årtalen fortsätter med oförmins­kad styrka att drösa ner över de tyska bokomslagen. Bara i höstas såg vi en dryg handfull nya utgivningar om det tyska året 1923 förlagsvärldens ljus. Vadan detta årtal? Vi befinner oss ju här fyra år in i den svajiga Weimarrepubliken, och ett helt decennium före Hitlers dramatiska maktövertagande. Visserligen utgjorde den republikanska parentesen som helhet ett lika lockande som varslande virrvarr av modernitetens illuminerade lockelser och ytterlighetstänkandets grumliga idéer. Här genljöd det glada 1920-talets larmande katsenjammer mot fonden av kulturell omvälvning, politisk turbulens, statsfinansers upplösning och en makaber dans vid gravens rand.

Efter misslyckat värv återvände Hitler till Bürgerbräukeller, där hans nyss så uppviglade, men nu ölstinna och uttråkade stridsmän hunnit somna vid borden. Ridå.

Hoppla, vi lever! Operettbalerna och finrummens kultiverade verksamheter hörde redan till historien och hade både utmanats och stridslystet röjts ur vägen av atonal musik, söndersprängd syntax och sjuka nerver. Adieu, la belle époque, och Hello, feberglödande jazz age! Men om allt detta har det ju redan skrivits hyllkilometer. Att så pass många böcker om 1923 nyligen alltså gavs ut i stort sett samtidigt, måste då rimligen innebära att just det året representerade något historiskt signifikant. Om detta handlar den här artikeln, med huvudfokus på tre av höstens titlar om det dramatiska och kristyngda året.

Hitlers misslyckade ölkällarkupp i München i november hör till de hi­storiska baskunskaperna, och kom att utgöra kulmen på ett osedvanligt upproriskt år i den moderna tyska historieskrivningen. Men allt hade kunnat sluta helt annorlunda än det gjorde. En av många förklaringar till att republiken trots allt överlevde året ges av historikern och författaren Peter Süss som i inlednings­kapitlet till sin 1923. Endstation. Alles einsteigen! skriver att Hitler i triumfens ögonblick råkade begå ett ”kapitalt misstag”.

Det var den 8 november 1923, och platsen den berömda ölhallen Bürgerbräukeller i den bayerska huvudstaden, där Führern in spe och den nationalistiskt stämde generalen Erich Ludendorff hade förberett och just den här kvällen tänkt sätta sin chock-och-fruktan-kupp i verket. Detta är en ytterst väldokumenterad händelse, som sagt, men där följande lilla avgörande utvikning kanske ändå inte hör till det hi­storiska allmängodset.

I bokens avslutande kapitel återkopplar Süss till den där beryktade aftonen i ölhallen och Hitlers förtretliga fadäs. Efter att under kvällen ha fått information om att några milismän från en sympatiserande frikår hade fängslats av reguljära riksvärnstrupper i utkanten av München, störtade en revolthungrig Adolf nämligen dit i ett fåfängt försök att befria dessa. Efter misslyckat värv återvände han till Bürgerbräukeller, där hans nyss så uppviglade, men nu ölstinna och uttråkade stridsmän hunnit somna vid borden. Ridå.

Vad som hände dagen därpå hör också till historieböckerna. Några tusen sammansvurna, åter med Hitler och Ludendorff i spetsen, marscherade mot den väldiga loggian Feldherrnhalle i centrala München, där beväpnade polisstyrkor väntade dem. Tumultet som följde varade bara i ett par minuter, men lämnade 17 döda kuppmakare och 4 dito polismän efter sig. Bland de många skadade fanns också en viss Hermann Göring. Under rättegången som följde lyckades Hitler förvandla processen till en ”politisk karneval”, som den ständigt måleriske Süss uttrycker saken, och där den anklagade agitatorn blixtsnabbt vände på rollerna och ”drog sig ur snaran” genom att istället ikläda sig rollen som oratorisk åklagare. Visserligen blev han dömd till fängelse, men de fem åren omvandlades snabbt till nio månader, vilket var precis vad han behövde för att i lugn och ro sitta och plita ner den nationella bästsäljaren och sedermera pliktlektyren Mein Kampf.

Historikern, statsvetaren och germanisten Süss är också verksam som manusförfattare och dramatiker, vilket hans hastigt förbifarande ögonblicksbilder och atmosfärrika återgivningar, gärna med dramaturgiskt accentuerade kontraster, ständigt vittnar om. Som exempel upplyser han gärna läsaren om att kuppförsöket i München inleddes samtidigt som Charlie Chaplins redan då klassiska film Chaplins pojke (1921) gick upp på biografer runtom i Tyskland. Den akrobatiske komikern hyllades allmänt för sin kombination av förlustelser och humanitet, medan den antiliberale filosofen och politiske teoretikern Carl Schmitt ansåg att filmen var ”skit” och ett typiskt uttryck för ”judisk sentimentalitet”. En illustrativ bild av konträra världsbilder och skärpta motsättningar i det politiskt oroliga och socialt hårt ansatta Tyskland.

Krisen i Ruhr pågick ända till september då den tyska hyperinflationen nådde sin kulmen och en dollar i runda slängar kostade 4,2 biljoner tyska riksmark

De nationella kriserna var många det här året, men det är Hitler som ramar in det. Redan i januari 1923 hade han planerat det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets första partidag med 6 000 beväpnade SA-män, vilket dock stoppades av den bayerska regeringen. Och vid årets slut fick han alltså skaka galler efter sin felslagna putsch.

Däremellan ett våldsamt och förvirrat år, där en redan instabil Weimarrepublik hamnade i en rad kritiska situationer som fick nationens själva fundament att svikta. Ödesåret hann knappt börja förrän franska och belgiska ockupationstrupper trängde in i det efter första världskriget demilitariserade Ruhrområdet efter tyskarnas allt högljuddare vidräkning med de drakoniska krigsskadestånd som pålagts dem efter förs­ta världskriget.

De tyska arbetarna i koldistrikten inledde vad man officiellt kallade ett ”passivt motstånd”, i form av arbetsvägran och störande aktioner mot bland annat de kolleveranser till de västliga grannländerna som hade varit en viktig punkt i fredsfördraget. Snart skulle allt detta komma att eskalera till häftiga konfrontationer, som i sin tur resulterade i våldsamma och inte sällan dödliga straffåtgärder mot arbetarna samt i att ockupanterna själva hade för avsikt att säkerställa kollagren och koltransporterna. Propagandakriget var nu i full gång på båda håll. Medan fransmännen tryckte på ocku­pationens lagenliga utförande och ”ickekrigiska” karaktär talade den kortvariga rikskanslern Wilhelm Cuno allt oftare om ett försvar av tyska folkets och statens intressen. Starka symbolord som ”folksjäl” och ”folkgemenskap” ingick gärna också i vokabulären, inte minst i den konservativa och högernationalistiska dagspressen som inte drog sig för att lufta sitt hat mot allt franskt.

Krisen i Ruhr pågick ända till september då den tyska hyperinflationen nådde sin kulmen och en dollar i runda slängar kostade 4,2 biljoner tyska riksmark. Den förödande ekonomiska utvecklingen var inte minst en konsekvens av Tysklands enorma krigsfinansiering, och förvärrades alltså än mer av det kolossala krigsskadeståndet. Många av det här årets olika kriser och katastrofer går att återföra till den allmänna prisstegringen. Peter Süss citerar i sin bok Stefan Zweig och dennes övertygelse om att ingenting gjorde tyskarna så ”förbittrade, hatiska, vredgade och så mogna för Hitler som inflationen”. Även här finns det anledning att påminna om mantrat: ”Utan 1923 inget 1933.”

Som en lika logisk som oönskad effekt av det finansiella läget hotades näringslivet av kollaps. Den allmänna paniken underlättade för såväl den extrema vänstern som den extrema högern i deras respektive förberedelser för ett våldsamt maktövertagande, alltmedan parlamentets högerkonservativa elit ville inrätta en diktatorisk ”direktion”.

Att den försvagade republiken överhuvudtaget överlevde det marterade årets många nödlägen är inget mindre än ”anmärkningsvärt och i behov av klargöranden”, menar historikern Peter Longe­rich i sin ambitiösa bok Ausser Kontrolle. Deutschland 1923. Historievetenskapen har förvisso redan redogjort för de här krisernas olika aspekter, menar han, men generellt har forskningen i sina analyser haft en benägenhet att separera hyperinflationen och dess rent ekonomiska faktorer från de utpräglat politiska händelserna. Konflikten i Ruhrområdet och separatiströrelserna i Rhenlandet, liksom de paramilitära formationerna under namnet Schwarze Reichswehr och kuppförsöket i München stod emellertid i direkt relation till det drastiskt försämrade penningvärdet. Longe­richs i allt väsentligt lyckosamma strategi i boken har därför varit att sammanföra och strukturellt analysera hela det historiska förloppet, från ockupation och uppror i Ruhr till dramatiken i Bürgerbräukeller tio månader senare.

Weimarrepubliken som sådan har i strikt politisk mening betraktats som i det närmaste synonymt med ordet ”kris”, och mitt i alla dessa akuta omständigheter i skuggan av en galopperande inflation befann sig det parlamentariska systemet i ett uppkok av ständigt trätande och konstrande partier. Hela samhället var splittrat i socialt, ekonomiskt och kulturellt väsensskilda miljöer.

Den socialistiska arbetarrörelsen var uppspaltad i ömsesidigt föraktande socialdemokrater och kommunister; katolikerna hade sitt socialkonservativa Deutsche Zentrumspartei; de till största delen jordbrukande tyskarna i landets östra delar representerades i hög grad av det monarkistiskt orienterade Deutschnationale Volkspartei; och storstädernas medelklassmiljöer drogs antingen till vänsterliberala Demokratische Partei eller till det nationalliberala Volkspartei. ”Republiken var alltså en demokrati utan någon grundläggande demokratisk konsensus”, sammanfattar Longerich. I den kokande häxkitteln till rikdagshus, med sin giftigt polariserande atmosfär, var det därför hart när omöjligt för vilken politisk företrädare som helst att bilda en handlingsduglig regering. Alla bråkade med alla.

Det jäste också i de breda folklagren. Novemberrevolutionen i München hösten 1918 och spartakistupproret i Berlin några månader senare, liksom Versaillesfredens för många tyskar förnedrande villkor, ledde till en våg av extrem och etniskt bottnad nationalism, uppbackad med mycket högt våldskapital. En annan belastning för demokratin var att det nyligen fallna kejsarrikets antidemokratiskt präglade elit ännu satt på ledande positioner i statliga förvaltningar, på lärosäten och i den tunga industrin.

Lägg därtill, som stinkande lök på den ruttna laxen, ständiga hot om hungerkatastrof och brutal överlevnadskamp, gatustrider och inbördeskrig, och i den blodröda horisonten en omvandling av Tyskland från republik till diktatur. Det sistnämnde förhindrades av Hitlers och Ludendorffs fiaskobetonade kuppförsök i München, och Weimarrepublikens demokratiska ordning red mirakulöst nog ut 1923 års stormar. Detta också tack vare att valutan överraskande nog stabiliserades och att mildrande regleringar av tyskarnas krigsskadestånd infördes. Däremot förblev konflikten med Frankrike och situa­tionen i Rhen- och Ruhrområdena olöst, liksom också problemet med den ökande mängden övertygade republikmotståndare på de yttersta vänster- och högerkanterna. Den nationella krisen var förvisso överstånden, men de strukturella predikament som var orsakerna till den hade man inte lyckats undanröja. ”Tio år senare skulle denna försummelse straffa sig själv”, lyder Longerichs stränga dom.

Av de tre i den här artikeln upptagna författarna är Longerich den mest utpräglat akademiske historikern, som med knappologisk nit och grundlig research redogör för minsta detalj i det historiska händelseförloppet. Varje dokument har noggrant granskats och analyserats, och här haglar namnen inte bara på centrala figurer, utan också på i övrigt obetydliga politiska tjänstemän, magnater, hantlangare och perifera kuppmakare. Metoden är vederhäftig, tonen saklig.

Därmed utgör han den raka motsatsen till Süss, som skriver livligt och i fragment, och i ännu högre grad till den frifräsande journalisten Christian Bommarius, vars kalejdoskopiska Im Rausch des Aufruhrs. Deutschland 1923 är ett flagrant exempel på ovannämnda litterära collageteknik. I det här fallet är också den splittrade formen kongenial med ämnet: Weimarrepublikens händelserikaste och mest turbulenta år. Mot Longerichs utpräglat teoretiska genomgångar med historievetenskapliga anspråk står Süss och Bommarius schvungfulla, brokiga exkursioner till den Weimarrepublikanska smältdegeln. Deras respektive böcker har snarare prägeln av ett slags utsvävande mentalitets- och kulturhistoria huvudsakligen baserad på dagböcker, memoarer, brev och tidningsnotiser. I egenskap av läsare betraktar man de energiska och slående framställningarna som genom sidorutan på en framrusande automobil. Allt pågår här i ett omedelbart presens, här och nu, mitt framför våra vitt uppspärrade läsögon.

Under resans gång kan vi stöta på en 25-årig Goebbels som uttråkad banktjänsteman i Köln. eller en revolutionsromantiskt munter Brecht efter det nyligen genomförda uruppförandet av hans andra pjäs Trummor i natten i München, ett stenkast från Hitlers ölkällare. Bara månaden före debaclet på nämnda schapp blev den sistnämnde inbjuden till favoritkompositörens son Siegfried Wagner och dennes hustru Winifred i den tyska kultursfärens främsta helgedom, Villa Wahnfried i Bayreuth. Samtliga parter var ömsesidigt överförtjusta: Hitler full av vördnad för kultplatsen, och fru Wagner hänfört deklarerande att det ”gudskelov ännu finns tyska män”.

Praktiskt taget samtidigt sitter den framtida führerns vedersakare Thomas Mann i sydtyrolska Bolzano och med kisande blick mönstrar sin konkurrent till titeln ”Goethes ställföreträdare på jorden”, Nobelpristagaren Gerhart Hauptmann, som råkar befinna sig på samma hotell. Alltmedan diktaren Else Lasker­Schüler befinner sig långt därifrån, i pommerska Kolberg, och skriver tiggarbrev till en i det närmaste obekant författarkollega. Likt miljoner många andra utblottade tyskar är hon desperat, och sitter nu här och förnedrar sig me­dan hon låter ”själens mörker och nöd svepa om henne likt en utnött gammal pälskappa”.

Ja, på det hela taget är det en lika skakande som medryckande färd genom 1923 års skeenden och intriger som Bommarius och Süss bjuder med oss på, även om de otvivelaktigt förlorar i djup och kontext vad den lösryckta stilen vinner i tempo och temperament.

Samtliga tre böcker skildrar förvisso samma tid, värld och centrala skeenden – konflikterna med Frankrike och Belgien, hyperinflationens effekter, den politiska kalabaliken, strejker och sabotage,­ fruktlösa kuppförsök – men med olika sinnelag och ur skiljaktiga perspektiv. Visserligen ägnar sig Longerich i sin bok nästan uteslutande åt den rent politiska och ekonomiska händelseutvecklingen under året, och är mindre intresserad av kulturpersonligheter och deras privata anfäktelser och glädjeämnen, även om en Heinrich Mann, en Victor Klemperer eller en Stefan Zweig momentant kan skymta förbi också på hans sidor.

Men i ett intressant kapitel uppehåller han sig lite längre vid bildningens och kulturens nöd under kriserna. På grund av inflationen sparades den intellektuella infrastrukturen ihjäl, vilket fick långt­gående följder, menar han. Medellösheten och det allmänna eländet verkade i stort menligt på det tyska folkets förmåga till reflexion och kritiskt tänkande, vilket förvärrades än mer av att institutioner som högskolor, bibliotek och museer­ tvingades skära ner i verksamheten. I intellektets och bildningens ställe vällde en kommersialiserad, utsvävande och hedonistisk nöjeskultur fram, allt efter devisen ”efter oss, syndafloden!”. Och här har vi ju det hektiska, febriga och demoniskt tjusande Berlinerliv som har blivit så mytomspunnet och omsjunget, i litterära verk som Hans Falladas ”inflationsroman” Varg bland vargar, filmer som Cabaret, i Brechts och Weills musikdramer och i nu aktuella tv-serier som Babylon Berlin. Revyteat­rar och danspalats, strippklubbar och porrbutiker, flödande champagne, kokain­ i mängder och diaboliska Dr. Mabuse-­figurer i varje gathörn. ”Den nya människan är en kvinna. Hon är ung, självmedveten, kör bil, röker öppet, bär pojkfrisyr, smoking och monokel, hånar den bourgeoisie hon själv tillhör och roar sig med manliga och kvinnliga älskare”, fyller Bommarius mustigt i. ”Devalveringens häxsabbat”, replikerar Elias Canetti torrt. I övrigt tystnad från alla de skyddslösa, utfattiga och desperata människomassor som varken ville eller orkade delta i dansen kring den gyllene kalven.

Fem år efter sin födelse höll Weimarrepubliken, denna tummelplats för nazister och libertiner, kommunister och monarkister, republikaner och upprorsmän, att omvandlas till en totalitär stat. Impulserna till detta kom från olika håll och intressen som till den bestående demokratiska (o)ordningens lycka inte sällan stod i vägen för varandra. Så blev utfallet då, 1923. Tio år senare hade som bekant extremhögern och de högerkonservativa lärt sig läxan, krokat arm under fanorna och slutligen lyckats utnämna Hitler till ny rikskansler. Fru Wagners protegé hade fått sin revansch.