trax före jul 2006 öppnade Nobelmuseet en utställning med Winston Churchills måleri. Där fanns porträtt, stilleben och landskap: konstnären med palett i hand, ett arrangemang med tomflaskor och cigarrlådor, godset Chartwell i snö. Allting är utfört med skicklighet men utan personlighet i linjeföring och kolorit. Stilen svajar, ändras från verk till verk. Över det omsorgsfulla avbildandet vilar något mödosamt.

Invigningen bevistades av en dotter till konstnären, Mary Soames. Dottern har intresserat sig för faderns måleri och rentav skrivit en bok om det, Winston Churchill – his Life as a Painter (London: Collins 1990). Men när hon i Stockholm tog till orda gjorde hon skyndsamt en distinktion. Hon framhöll att fadern som målare var amatör men att han som skribent var professionell.

Repliken blixtbelyser en grasserande fördom, nämligen att Churchill också som författare skulle ha varit amatör, en statsman som knåpade ihop minnen och som fick Nobelpriset i litteratur för att ledamöterna i Svenska Akademien likt så många andra människor runtom i världen kände tacksamhet visavi denne politiske ledare, Tredje rikets betvingare. Lady Soames distinktion ger tillfälle att nagla fast den grasserande fördomen som grasserande fördom, ja, ger tillfälle att försöka smula sönder den.

Det är förvisso sant att Winston Churchill var flitigt engagerad som politisk ledare. Han valdes in i underhuset år 1900, bara litet drygt 25 år gammal, och blev (med ett uppehåll 1922 till 1924) kvar som parlamentsledamot till sin död i januari 1965. Regeringsmedlem blev han första gången 1908 och innehade sammantaget under nästan trettio år olika ministerposter: handelsminister, inrikesminister, marinminister, ammunitionsminister, krigsminister, flygminister, koloniminister, finansminister, försvarsminister och premiärminister. Under två perioder ledde han regeringen, dels mellan den 10 maj 1940 och den 27 juli 1945, dels 1951 till 1955.

JAG ÄR INTE ute efter att upprätta en cv, men varaktigheten i de politiska uppdragen bör hållas i minnet när man begrundar skriftställarskapet rent kvantitativt. Och skriftställarskapet bör begrundas också kvantitativt. Churchill utgav sin första bok 1898, The Story of the Malakand field. Här skildrar han på drygt 300 sidor ett uppror i nordvästra Indien. Senare ska han i bokform komma att skriva ytterligare om Indien men också om andra konfliktområden i det brittiska imperiet, som Sudan och Sydafrika. År 1900 framlade han för offentligheten sin enda roman, Savrola. A Tale of the Revolution in Laurania. Sitt genombrott som historieskrivare fick han 1906, detta med en biografi över sin far, Lord Randolph Churchill. De två banden rymmer mer än 800 sidor. Mellan 1933 och 1938 utgav han en biografi också över sin stamfar, Marlborough. Hertigen med levnadsåren 1650 till 1722 presenteras i fyra band, vars sammanlagda sidantal i ursprungsupplagan överstiger 2000. Omfångsrika är också tre flerbandsverk som har mer övergripande ämnen: The World Crisis (1923–1931), en historik över första världskriget i fem band om 2500 sidor, senare bearbetad och utgiven under titeln The Great War (1933–1934), The Second World War (1948–1954), en historik över andra världskriget i sex band om 5000 sidor, och A History of the English-speaking peoples (1956–1958), en historik över demokratins hemorter i fyra band om 1500 sidor. Mindre omfångsrik utan att vara tunn är Churchills kanske mest lästa och älskade bok, självbiografin My Early Life (1930), som skildrar egna erfarenheter fram till trettio års ålder.

Churchill skrev mycket. Det nu nämnda är bara huvudnumren i hans ofantliga verkförteckning. En drivkraft var ekonomisk. När han blev parlamentsledamot utgick ännu inget arvode. Senare i livet hade han skaffat vanor som gjorde de offentliga uppdragsersättningarna otillräckliga. Den ekonomiska drivkraften gjorde gott åt hans stil. Den placerar honom genast på behörigt avstånd från den grasserande fördomens politiker som knåpar med minnen. Churchill skrev från början för att vinna läsare, så att det kunde säljas böcker. Försäljning gav royaltyinkomster.

Visst är också andra drivkrafter genast urskiljbara. Churchill ska förstås inte förväxlas med någon som bara ringlar ur sig vad publiken vill ha, någon som har kundfokus och blott kundfokus. Han ville vinna läsare men inte bara vinna läsare. Churchill har alltid ett ärende, något som han vill nå ut med, något som får honom att brinna av iver att berätta och övertyga, iver att riva med sig sin läsare och få denne att förstå och inse, att betrakta världen i hans ljus. Tydligast är förstås en sådan drivkraft när han skriver om de historiska skeden där han själv har blivit en viktig aktör. Som så ofta har han ur rökrockärmen skakat fram en slagkraftig formulering som sätter fingret på förhållandet: ”History will be kind to me, for I intend to write it.”

DET AVGÖRANDE FÖR ett författarskaps värde är ändå inte kvantitet utan kvalitet. För att underbygga min höga uppfattning om Churchill som författare koncentrerar jag mig på det mogna verk som i mina ögon utgör författarskapets höjdpunkt, historiken över andra världskriget, framför allt dess två första band, de som handlar om krigets upprinnelse, utbrott och förlopp fram till år 1941. Jag kommer att citera Churchill efter den svenska översättning som prompt gjordes av en annan osannolikt flitig om än stundom något förströdd man, Nils Holmberg.

Churchills hemhörighet i den stora brittiska berättartraditionen från 1800-talet framgår redan av volymernas titlar och motton. Den allvetande berättaren sammanfattar slagkraftigt och låter förstå hur han tänker och tolkar, hur han ser på det skeende som ska läggas fram i alla sina fascinerande detaljer och turer. Det första bandet heter ”Stormmolnen hopas” och har som motto: ”Hur de engelsktalande folken genom sin oklokhet, tanklöshet och godmodighet tillät det onda att åter upprusta”. Det andra bandet heter ”Englands stoltaste stund” och har som motto: ”Hur britterna ensamma höll fästet tills alla som dittills hade varit halvblinda blev halvfärdiga”. Det tredje bandet heter ”Den stora alliansen” och har som motto: ”Hur britterna med möda krängde på sig sin rustning tills Sovjetryssland och Förenta staterna drogs in i den stora konflikten”. Det fjärde bandet heter ”Ödets gångjärn” och har som motto: ”Hur den stora alliansens övermakt slog igenom”. Det femte bandet heter ”Ringen slutes” och har som motto: ”Hur nazist-Tyskland isolerades och angreps från alla håll”. Det sjätte bande t heter ”Triumf och tragedi” och har som motto: ”Hur de stora demokratierna segrade och därigenom fick tillfälle att återgå till de dårskaper som så när hade kostat dem livet”.

I Sverige brukar man beundra Strindbergs kortnovell ”Ett halvt ark papper” för dess suggestiva förtätning. Skulle Churchill med titlarna och mottona på sina sex volymer stå Strindberg efter? Också här öppnar sig schakt på schakt av antydd innebörd, av underförstådd livssyn och verklighetsuppfattning. Det är inte blott eller ens i första hand genom sidornas antal Churchill förtjänar respekt och beundran.

Churchills episka värld må i ovanligt hög grad korrespondera med en yttre verklighet, men den yttre verkligheten är i sig aldrig någon berättelse. Författaren skapar spänning, drar linjer och lägger accenter. Han beskriver miljöer och blåser liv i sitt persongalleri. Scenbilden myllrar av detaljer, men huvudintrigen och det som huvudintrigen syftar till att omvittna tappas aldrig bort. Hela det litterära maskineriet mobiliseras i varje band för att fokusera en erfarenhet, en lärdom.

I FÖRSTA BANDET är det 1930-tal. Här framträder en ensam sanningssägare, en man på kollisionskurs med sin samtid. I underhuset tar han varje tillfälle att lägga fram fakta och åsikter om det nyordnade Tysklands militära upprustning och styrka, om dess politiska ideal och sannolika ambitioner. Politikens pragmatiker tittar på honom som på en irriterande fluga. Man fnyser åt honom. Man hånar honom och förtalar honom. Man marginaliserar honom och manövrerar ut honom. Men han ger sig inte. Han talar och talar. Oförtrutet.

Mot berättelsens nu står berättandets nu. Där är det den ensamme sanningssägaren som har fått rätt. Händelserna utvecklades som han påstod att de skulle komma att utvecklas. Han påminner om fredsvännernas ståndpunkter, tanken att rättvisa borde råda, att varje nation borde ha rätt till en lika stark krigsmakt som de övriga, en tanke som innebar att man krävde nedrustning av Storbritannien och Frankrike och uppmuntrade upprustning av Tyskland. Rättvisan skulle vinna freden. Churchill, det är förstås Churchill som är den ensamme sanningssägaren, kunde bara känna fasa inför en så lättsinnig godtrogenhet. Fasa var också vad han kände när Tyskland började ställa territoriella krav och fredsvännerna skyndade sig att gå dem till mötes, allt under den fredsälskande allmänhetens applåder.

Churchill fäller hårda domar över några av Storbritanniens makthavare. Baldwin, de konservativas partiledare 1923 till 1937, flera gånger premiärminister, råkar mest illa ut. Churchill menar att Baldwin nog egentligen insåg att den ensamme sanningssägaren talade sanning men att han sköt insikten ifrån sig av streberskäl. Den fredsälskande allmänheten ville inte veta av den ensamme sanningssägarens budskap. Den var förförd av fredsvännernas önsketänkande. Rättvisan skulle vinna freden. Och det var ju den fredsälskande allmänheten som var valmanskår. Se hur elegant Churchill i berättandets nu avkunnar dom över Baldwin: ”Som den utomordentligt skicklige partiledare han var – som tänkte i valresultat och ville ha det lugnt mellan valen – önskade han heller inte min oroande hjälp.” Chamberlain, Baldwins efterträdare som konservativ partiledare och premiärminister, kommer lindrigare und an. Han agerade, menar Churchill, aldrig på trots av någon insikt. Chamberlain var själv fången i fredsvännernas önsketänkande. Han närde ”en allt absorberande förhoppning” att få gå till historien ”som den store fredsmäklaren”.

Den uppmärksamme läsaren noterar hur Churchill spelar upp sitt tema så att det får räckvidd långt bortom den enskilda situationen. Här finns inte något av partikulariteten hos statsmannen som knåpar ihop minnen. Churchills resonemang kan lätt bringas att sidobelysa den politiska situationen i dag. Nu har vi fredsvänner som menar att Iran visst bör få skaffa sig kärnvapen. Israel har ju sådana. Rättvisan ska vinna freden. Särskilt svårt vore det inte heller att peka ut politiker som trotsar fakta och insikter för att tillmötesgå önsketänkande opinioner och på så vis vinna val. Churchills episka värld är konkret och inte abstrakt, men den bjuder oss att fundera över sådant som är generellt och inte partikulärt.

I ANDRA BANDET har andra världskriget brutit ut. Den tyska krigsmaskinen krossar allt motstånd. I ett Storbritannien som riskerar att snart stå ensamt och som snart de facto stod ensamt lyfts den ensamme sanningssägaren upp till premiärminister. Han har att hålla förtvivlan stången. Han talar och talar. Oförtrutet. Nu varnar han inte längre. Han uppmuntrar, gjuter mod. Lyfter fram goda exempel. Förbereder på det värsta men framhåller att även om det värsta skulle ske vore det inte slutet. När Frankrike har fallit och slaget om Storbritannien inleds förklarar Churchill att även om Tyskland ockuperar London och hela ön så kommer kampen att fortsätta. Storbritanniens styrka beror på dess flotta, och flottan ska inte falla i Tysklands händer. Den ska i stället fortsätta kriget från de hamnar runtom i världen som det brittiska imperiet ännu kontrollerar.

I berättandets nu understryks att Churchill verkligen trodde på vad han sade i berättelsens nu. Det ska inte ha funnits något glapp mellan övertygelse och utsaga. Som politisk ledare är den ensamme sanningssägaren värdebaserad, inte strategisk. Om han hade varit strategisk, skulle han ha slutit fred med Tyskland på sensommaren 1940. Varför skulle Storbritannien ensamt och på egen bekostnad söka rädda världen undan nazistiskt anspråk på överhöghet? Favoritpoeten Kipling hade i en dikt 1916, ”The Question”, anklagat USA för att ha gått in i första världskriget två år, sju månader och fyra dagar för sent och utnyttjat uppskovet till att tjäna pengar. Storbritannien blev skuldsatt, och världen tvingades in i en logik som sådde fröet till nästa krig. För att Storbritannien skulle kunna betala sina skulder till USA framtvingades orimliga krigsskadestånd från Tyskland. 1940 tycks allting upprepa sig. USA levererar ånyo krigsmateriel och kräver betalning i guld och dollar. Pengar flyter från London till Washington. Och inte bara från London. Den sydafrikanska guldreserven går åt. Enskilda britter som äger amerikanska aktier tvingas lösa in dem mot pund så att regeringen kan använda aktierna som betalningsmedel. Men den ensamme sanningssägaren underordnar sig nu en nationalekonomisk nyttokalkyl i lika ringa grad som han några år tidigare hade underordnat sig en partitaktisk röstmaximeringskalkyl. När brittiska utrikesdepartementet just på sensommaren 1940 utlägger den diplomatiska si tuationen klipper Churchill av: ”Jag finner det vara en brist i Foreign Office’s memorandum att synpunkterna utvecklas på ett alltför skickligt sätt och att man ingår på politiska subtiliteter som inte passar tidens och ämnets tragiska enkelhet och storhet.”

Första bandet av Andra världskriget är berättelsen om en som talar sanning; andra bandet är berättelsen om en som står fast.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

CHURCHILL, FÖRVISSO OCKSÅ den historiska personen men i detta sammanhang först och främst den litterära gestalten, tillhör en ordning som går under, som under alla omständigheter går under. Förlorar han kriget, förlorar han. Segrar han i kriget, förlorar han även då. Churchill vet att kampen mot det nazistiska Tyskland även om den slutar i triumf kommer att ställa Storbritannien i en ekonomisk situation som gör det omöjligt att vidmakthålla imperiet. Och hans värld har varit det brittiska imperiet och de värden som han har förknippat med detta, exempelvis sanningsenlighet och ståndaktighet i stället för popularitet och pragmatism. En seger såväl som en förlust kommer att sopa bort allting. Han vet det. Ändå kämpar han med en intensitet utan mänskligt motstycke. Den seger han omsider vinner i kriget blir en den gamla världens avskedsgåva, ja, en konservatismens skänk till liberalismen.

Berättaren i Andra världskriget är inte obekant med triumfers flyktighet och deras tragiska dimension. Churchill hann inte bara rädda världen och bygga ett författarskap. Han var också beläst. Skönlitteraturen och inte minst poesin tillhandahåller referenspunkter. Och ledigt gör han jämförelser mellan den historiska situation i vilken han befinner sig och andra liknande som han känner från böcker. Plutarkos är honom lika självklar som Kipling. Hans attityd är alldeles samstämd med bildningstraditionen. Även om man inte vill är det svårt att inte ställa honom i relief mot de svenska politiker som i dag fyller medierna med sina bekymrade miner och uppsluppna beskäftigheter, de som är alldeles för upptagna för att hinna läsa och alldeles för viktiga för att behöva lägga sig till med något så simpelt som en briljant prosastil. Churchills avspända värdighet kommer sig av att han aldrig blev så upptagen och så viktig. På flera tusen sidor släpper han inte ifrån sig en enda tarvlighet av det slag som Göran Persson strösslar med i sina beramade samtal med Erik Fichtelius. Inte heller speglar Churchill sig i de andra mäktiga.

Till det livgivande i Andra världskriget hör ögonblicksbilder av människor i periferin som består prov och visar halt. Churchill flyttar dessa individer in i historien, in i den historia som annars kunde bli blott de profilerade makthavarnas och de anonyma massornas historia. När västmakterna hösten 1938 slutgiltigt sviker Tjeckoslovakien och utlämnar landet åt Tysklands godtycke finns en individ att peka på: ”Vid detta tillfälle uppehöll sig i Prag en general i franska armén vid namn Faucher. Han hade varit i Tjeckoslovakien som medlem av den franska militärdelegationen sedan 1919 och som dess chef sedan 1926. Han anhöll nu hos franska regeringen om avsked och ställde sig till den tjeckoslovakiska arméns förfogande samt antog tjeckiskt medborgarskap.” När hela den brittiska befolkningen i juli 1940 väntar att tyska trupper när som helst ska landstiga finns en replik att fånga upp: ”Det var som vak tmästaren i en av militärklubbarna i London sa till en något modfälld medlem: Nu har vi i alla fall kommit fram till finalen, sir, och den ska spelas på hemmaplan.” Den kritiker som avfärdar dylikt som anekdoter vet inget vare sig om livet eller om berättarteknik.

CHURCHILLS STILGREPP ÄR sällan subtila men ständigt effektiva. Så hans ironi, som när stormmolnen hopas sommaren 1939: ”I England njöt sorglösa människor liksom 1914 sin semester och lekte med sina barn i sanden.” Så hans metaforik, som när Sovjetunionen och Italien ger sig på jakt efter byte som Tyskland lämnar: ”Björnen slog sig i slang med schakalen.” Så hans brutala direkthet, som när han finner anledning att referera till ”mycket dumma människor”: ”en kategori som är utomordentligt talrikt representerad i alla länder”. Så hans robusta visdomsord, som när han ringar in fordringar på ledarskap i krig: ”I krig finns inte plats för agg och avund. Huvudmålet måste överskugga alla sekundära irritationsmoment.” Så hans känslomättade sammanfattningar, som när han kan konstatera att Tyskland inte skulle komma att sätta foten på brittisk jord: ”Hoppet och därmed ivern tändes åter i miljoner hjärtan. Det godas sak skulle segra. Rätten skulle inte trampas i stoftet. Frihetens flagga, som i detta ödesmättade ögonblick var identisk med Union Jack, skulle fortfarande fladdra för alla vindar.”

Ja, Winston Churchill är sannerligen en värdig nobelpristagare i litteratur, kanske inte på nivå med de allra största, en Rudyard Kipling, en Thomas Mann eller en William Faulkner, men helt överlägsen de obetydliga, en Sully-Prudhomme eller en Dario Fo. Litterärt är han en like till det habila flertalet, en Hermann Hesse, en T. S. Eliot, en Ernest Hemingway, en Albert Camus eller en V. S. Naipaul.

Peter Luthersson är docent i litteraturvetenskap och vd för Atlantis bokförlag.