Cirklar av hot
Så sammanfattas den röda tråden i vinterns mest uppmärksammade bok i Israel: Ari Shavits My Promised Land. Shavit har sedan länge varit en av Israels skarpaste pennor, numera i den liberala dagstidningen Haaretz, och ingick tidigare såsom ”vänstersionist” inom den förr så starka men numera nästan avsomnade fredsrörelsen. På senare år säger han sig ha blivit ”mer realistisk och mindre dogmatisk” – många av hans artiklar andas numera en alltmer offensiv sionism, särskilt kring det upplevda hotet mot Israel från Irans kärnteknikprogram. Realistisk eller ej, helt klart är Ari Shavit dyster om Israels framtid och innerst inne tycks han önska att sionismen hade tagit en annorlunda väg.
My Promised Land har på det hela taget fått översvallande lovord, även om somliga knorrar över att Shavit mest uppehåller sig vid israeler av ashkenasisk (europeisk-judisk) börd och inte har så mycket att säga om de orientaliska judar (från arabiska länder) som ändå utgör halva Israels judiska befolkning. Då bör man ha i minnet att Shavits fokus ligger på det sionistiska projektet Israel, och att praktiskt tagit alla ledande företrädare för detta projekt är och har varit ashkenaser. Med den inskränkningen ska det framhållas att Ari Shavit har skrivit en unikt ärlig och perspektivrik bok, med få om några moderna motsvarigheter i vare sig Israel eller någon annanstans.
Låt oss först lyssna på dystergöken Shavit. Flera koncentriska hotcirklar sluter sig idag kring Israel, hävdar han. Först den islamiska cirkeln – halvannan miljard muslimer i världen kringgärdar Israel och hotar dess framtid. Sedan den arabiska cirkeln – 370 miljoner araber omringar den sionistiska staten och hotar dess själva existens. Så en inre palestinsk cirkel bestående av 10 miljoner palestinier som ifrågasätter den judiska staten. Under 2000-talet har dessa tre cirklar delvis sammanfallit, med det palestinska Hamas, det libanesiska Hizbollah och det snart kärnvapenkapabla Iran som samtliga fysiskt hotar israelernas överlevnad.
Så långt låter Shavit nästan som en sionistisk superhök. Men han ritar ytterligare hotcirklar, innanför de tre förstnämnda, och dessa är mestadels hemmatillverkade. En sådan cirkel består av Israels halvannan miljon araber/palestinier, som ingen regering i Jerusalem har behandlat rättvist och som därför en dag kan bli en farlig utmaning mot den judiska nationen. En annan är att den kollektiva, sionistiska tåga som fick israelerna att gång på gång gå i fält mot anstormande arabarméer har urvattnats och ersatts av en individcentrerad njutningskultur som helst blundar inför alla yttre faror. Slutligen, och enligt Shavit allra farligast, en helt självförvållad hotcirkel av odemokratiska tendenser och inslag i den israeliska samhällskroppen: somliga ultraortodoxa judar, bosättarextremister, vissa ryskjudiska minoritetspolitiker och halvfascistiska högersionister som tycks växa i antal och styrka.
Här påminner Ari Shavit snarast om den vänsteristiska fredsaktivist han en gång var. Men med alla sina hotcirklar målar han en mångfasetterat pessimistisk framtidsvy som egentligen, vilket han också tillstår, väcker frågan om staten Israel verkligen har kraft att överleva.
Fast, framhåller Shavit i mestparten av sin bok, det sionistiska projektet hade inte nödvändigtvis behövt utvecklas så problematiskt. Det började ju så lovande. I några fängslande kapitel skildrar han hur sionister av olika schatteringar anlände till Palestina under 1900-talets första decennier, dikade ut träskmarker och röjde åkrar, anlade apelsinodlingar och fabriker, byggde nya byar och städer, skapade en modern infrastruktur – mestadels i gott samförstånd med och till stor nytta för den lokala arabiska befolkningen.
Det är en berättelse som för all del ofta återges i israeliska standardverk, men sällan så levande och sympatieggande som här. Shavit ger en för alla sinnen förnimbar bild av hur sionistiska nybyggare förutom det egna muskelarbetet tog litteratur, musik, idrott, arkitektur (till exempel Bauhausstilen i Tel Aviv), ingenjörskonst och läkarvetenskap till hjälp för att bygga sitt nya ”hemland” – kodordet från den brittiska Balfourdeklarationen 1917. Och inte minst film – ett exempel är Das Wunder des Modernen Palästina (”The Promised Land” för engelskspråkig publik), som gjordes 1935 av ett team tyska (!) judiska filmskapare, och som trots sin propagandatouche blev en succé i både Israel och många västländer. Förnöjt suckar Shavit om Löftenas Land under dessa lyckliga år: ”Inte på artonhundra år hade judarna haft det så bra. Inte på artonhundra år hade judarna levt i sitt eget land med sådan säkerhet, sådant överflöd och en sådan djup känsla av lugn.”
Också efter andra världskriget, Förintelsen och kriget 1948 kring den judiska statens tillblivelse ger My Promised Land fina inblickar i hur Israels medborgare mödosamt och målmedvetet byggde sitt eget land. 1950-talet blev en rivstart för ett ”Israel på steroider”, där invandringen exploderade och där flertalet israeliska judar för första gången kunde uppleva sig som subjekt, inte som objekt och offer för de gamla hemländernas antisemitism.
I en lysande fallstudie av massbostadsprojektet Bizaron i centrala Tel Aviv visar Ari Shavit hur detta statsbygge då var en av de mest jämlika demokratierna i världen, med anonyma främlingar som lärde sig svetsas samman till en nation men som samtidigt försökte tränga bort såväl Förintelsen som fördrivningen av arabiska urinvånare under kriget 1948. Till och med det israeliska kärnvapenprogrammet skildras av Shavit som en positiv nödvändighet – Dimonareaktorn i Negevöknen gav Israel ett skyddsnät mot pånyttfödda arabhot när västnationernas hegemoni över Mellanöstern började upplösas, och den påskyndade Israels förvandling till en modern västnation:
”Dimona symboliserade det bästa av 1960-talets Israel: vision, fantasi, nykter realism, djärvhet, målmedvetenhet, makt, återhållsamhet och beslutsamhet. Dimona har givit Israel ett halvsekel av relativ säkerhet och arabvärlden en relativ stabilitet.”
Här undrar kanske några om författaren ändå inte är en superhök. Men Shavit menar snarare att kärnvapenprogrammet – som Israel aldrig öppet har erkänt och därmed inte heller öppet har använt som hot eller påtryckningsmedel – har haft en normaliserande inverkan på staten Israel och att israelerna därigenom har kunnat slappna av litet grann när det gäller yttre hot: ”Dimona gjorde det möjligt för invånarna i det judiska nationalhemmet att leva en relativt normal och fullvärdig tillvaro som inte skiljer sig radikalt från västeuropéers liv.”
Normal tillvaro, nåja. Kärnvapenprogrammet har inte förhindrat två stora krig 1967 och 1973 mot en samlad arabstatsfront och åtminstone fyra självvalda krig: 1982 och 2006 (Libanon/PLO/Hizbollah) samt 2008 och 2011 (Gaza/Hamas). För de fem senaste krigen är orsaken Israels ockupation av främmande territorium: Sinai (återlämnat efter fredsavtal med Egypten 1979), palestinska Gaza och Västbanken (med östra Jerusalem), samt syriska Golanhöjderna. Och för 1970-, 1980- och 1990-talens fredsrörelser (inte minst för Shavit själv) var ockupationen av och bosättningarna på palestinsk mark ”all ondskas moder”, ett dödligt hot mot hela det sionistiska projektet. Om bara ockupationen av Västbanken och Gaza hävdes, skulle Israel åter bli en ”normal” nation, citerar Shavit den gamla fredsrörelsens guru Yossi Sarid. Det är vad somliga israeler upprepar som ett mantra än i dag, för att inte tala om flertalet politiker och fredsivrare i Västeuropa och USA.
Men 2010-talets Ari Shavit har tänkt om rejält i denna centrala fråga. Nu skriver han att ockupationen sedan sexdagarskriget 1967 är ”ett relativt enkelt problem”. Ty inte ens om ockupationen hävs och bosättarna tvingas bort löser detta den centrala konflikten mellan israeler och palestinier eller dess religiösa, kulturella och existentiella dimensioner. Grundkonflikten ända sedan kriget 1948 är att flera miljoner palestinska flyktingar kräver att få återvända till vad som idag är Israel, att alla palestinier gör anspråk på sin beskärda del av den heliga staden Jerusalem, att inga palestinier (allra minst Israels egna palestinier) någonsin kommer att erkänna Israel som enbart en ”judisk nationalstat”. Det vill säga: Resultatet av kriget 1948 är ett svårare problem än resultatet av kriget 1967.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Här tycks författaren svära i synagogan. Samtidigt visar Shavit kristallklart genom grundliga nedslag i historien – det arabiska upproret 1936–39, den judiska mobiliseringen under andra världskriget, upprepade grymma massakrer och fördrivningar av palestinier under kriget 1948 – att det sionistiska projektet inte hade kunnat överleva och omvandlas till en egen stat utan att självt använda massivt våld mot araber i landets mitt och periferi. Med den kväljande berättelsen om massakern på araber i Lydda i juli 1948 som symboliskt exempel konstaterar han att det svåra moraliska valet står mellan att ”ta avstånd från sionismen på grund av Lydda, eller att acceptera sionismen tillsammans med Lydda”.
Och för Shavit och hans landsmän finns det förstås inget reellt val. Problemet som han ser det är istället att det israeliska samhället inte längre besitter samma moraliska glöd som fick de första sionistiska nybyggarna och den unga israeliska staten att övervinna alla svårigheter och samtidigt skapa något nytt och löftesrikt. Man förnimmer genom hela boken en stark känsla av nostalgi för det sekulärt hebreiska ”Löftenas land”, som enligt författaren har gått förlorat i de senaste decenniernas politiska atomisering mellan ultraortodoxa isolationister, bibeltrogna bosättarextremister och krassa medelklassmaterialister.
”I det 21:a århundradet är Israels främsta utmaning inte av ideologisk karaktär. Det handlar inte om ett val mellan krig och fred. Den främsta utmaningen gäller kravet att återvinna nationell dådkraft (’national potency’). Utan nationell dådkraft kan Israel varken skapa fred eller föra krig eller avsluta ockupationen.”
Med den bistra brasklappen framstår Ari Shavit nära nog som en israelisk domedagsprofet.