Uttrycket ”kulturens offerväsen” var en gång ett slagord. Man träffar på det bland annat i Viktor Rydbergs ”Den nya Grottesången”. Men det kom från Pontus Wikners lilla skrift med detta namn från 1880, byggt på ett föredrag. Wikner inledde sitt föredrag med orden: ”Ett av ändlighetens villkor är det, att varje framsteg inom henne köpes med ett offer.”

Här i jordelivet, betydde det, får man ingenting gratis. Wikner utvecklade tanken: naturen själv skapar villkoren och underlaget för den andliga kulturens utveckling. Naturen utgör ”ett helt av krafter, som kulturen kan taga i sin tjänst”. De så kallade själsliga krafterna måste till exempel vara understödda av kroppsliga. Flitiga studier orkar vi sålunda bara bedriva om vi också vårdar vår kropp och vår hälsa. Men det är också så att verkliga studier kräver offer. Poetiska själar lider kval när de tvingas studera torr filosofi, exempelvis Boströms, hävdade Wikner som visste vad han talade om emedan han själv var en poet som skrivit de mest abstrakta filosofiska avhandlingar.

”Varje större kulturuppgift är ett fäste att storma”, inskärpte han. Civilisationen kräver ständiga offer, försakelser, disciplin. Bara så kan den köpas. Att det därvid också handlar om sexuell försakelse var Wikner medveten om. Hans Kulturens offerväsen innehåller i själva verket ett förtäckt försvar för hans egen sexuella läggning, en homosexualitet som han kunde bekänna bara för eftervärlden i form av efterlämnade memoarer. Vad är egentligen ”naturligt”, frågade han sig i föredraget. Det är naturligt för ett träd att växa rakt upp. Men om exempelvis en klippa hindrar trädets växt och tvingar det att böja av – måste vi fördöma detta som onaturligt? Överallt såg Wikner samma mönster. Fattiga föräldrar måste göra offer för att barnen skall få studera. Unga som ville studera måste offra könsliv och äktenskap till dess de tagit examen och kunde försörja en familj. Ständigt fordrades självdisciplin. Men Wikner tvivlade aldrig på ett det var det högsta och det bästa som kunde köpas för detta pris. Pionjärerna som gått i spetsen för utvecklingen men gått under i kampen hade offrat sig för mänsklighetens bästa.

Den fattiges bildningskamp som Wikner talat om skulle en senare generation svenska författare möta i nya former. Hos arbetarförfattarnas genombrottsgeneration är den ett återkommande tema. Där finns klassiska episoder. Vilhelm Moberg har berättat om hur han på egen hand rekvirerade ett vandringsbibliotek till sin småländska hembygd och låtsades låna ut böckerna till levande och döda sockenbor, noga registrerade med namn och titlar. I verkligheten läste han allt själv. Ivar Lo-Johansson i Södermanland tillgrep en annan strategi. På cykel reste han runt i bygden och sålde böcker till bekanta, noga utvalda med tanken att sedan kunna låna dem tillbaka. Detta var också guldåldern för ABF och för arbetarrörelsens bildningstanke. Arbetarrörelsens kamp gällde inte bara det materiella, menade man. Den gällde också livets andliga innehåll, den var en bildningskamp och krävde som sådan de största offer.

Det var tankar som sedan försvann under välfärdsbyggets gång. Idag är tanken på arbetarbildning lika död som arbetarförfattarna. Idag är inte problemet att de unga kämpar för att få komma in i skolorna utan att de sätter eld på dem.

Kanske beror den låga värdering som numera är förhärskande vad beträffar den egentliga kulturen helt enkelt på att den är så lättillgänglig, att inga igenkännbara uppoffringar krävs för att få tillgång till den. Den framgångsrika kapitalismen, den lyckliga demokratin är, som Herbert Tingsten framhöll i sin Från idéer till idyll år 1966, den förverkligade utopin. För de människor som levde i välfärdskapitalismens och den utvecklade demokratins länder fanns ingenting mer att sträva efter. Kulturen krävde inget längre några offer och föreföll därför värdelös. Allt det som diktarna diktat eller tänkarna tänkt tycktes numera irrelevant eftersom mänskligheten redan uppnått alla de rimliga mål den någonsin eftersträvat. Tingsten beskrev det uppnådda lyckotillståndet med en karaktäristisk blandning av belåtenhet och motvilja. På ett ställe skriver han:

Själva ordet lycka är för mig snarast förhatligt om det endast innebär en lugn trivsel, om det inte har ett drag av anda och extas, om det inte representerar en kulmen mellan många varierande känslolägen. Detsamma gäller en rad andra honnörsord. Ett gott samvete måste omväxla med ett ont samvete, tillgivenhet och gemenskap är inte möjlig utan ovilja och främlingskap, kärlek är inte tänkbar utan egocentrisk besatthet, det goda och det onda är stjärnbröder liksom Gud och djävulen.

Utan kampen dör kulturen. Tingsten fann en tröst i idén om ”sillarna och hajen”. De fredliga demokratierna är sillarna som hålls vitala och spänstiga genom hotet från den ständigt lurande fienden, hajen, kommunismen. Närvaron av denna tydliga fiende skilde de lyckliga demokratierna efter 1945 från de rådlösa och av självtvivel frätta demokratier som funnits efter demokratins stora skenseger 1919: ”Landet är inte längre öde.” Hur är läget idag, efter ”historiens slut”? Kommunismens har fallit. Hajen finns inte längre (bara några smärre rovfiskar som kan hållas undan med små medel). Sillarna finns kvar. Målen är uppnådda eller på väg att uppnås genom mera av samma medel (demokrati och marknadsekonomi). Det finns inte längre några fästen att storma, kan det tyckas. Kanske då hellre inte längre några kulturuppgifter. Tingstens trivsel/vantrivsel skulle ha varit oerhörd om han ännu funnits med oss.

Pontus Wikner skulle kanske ha varit en firad gayaktivist. På sin tid drömde han om en civilisationens triumfvagn som inte skulle utkräva offer, en sannskyldig Elievagn, ”vars hjul äro luftiga nog att ingen krossa, och i vilken människan- Elias kan uppstiga hel och hållen utan att behöva lämna ifrån sig mer än sig mantel.” Skulle han idag ha ansett denna himmelsfärd nära förestående? Eller skulle Wikner ha tagit fasta på vad han också säger, nämligen ”att den mänskliga bildningen ständigt skapar nya behov” så att risken aldrig uppstår att alla önskningar går i uppfyllelse? Hans grundtanke – kulturens offerväsen – torde kvarstå. Kultur utan uppoffringar finns inte, inte ens i Sverige 2010.