Cortázar från A till Z
till de litterära bjässar som skulle ha fyllt 100 i år hör Julio Cortázar. Det verkade inte omöjligt för honom; av för mig okända genetiska skäl såg han alltid minst tjugo år yngre ut än han var. Men han dog i februari 1984 – av sorg efter sin unga hustru Carol Dunlop som hade dött två år tidigare. Min hustru och jag fick lyckan att se honom sommaren 1983 i en ombyggd kvarn utanför Segovia, där hans vän och förläggare Mario Muchnik hade samlat ett gäng till vad som blev en avskedsfest med mycket vin och strängaspel.
När han var 20 var han enligt egen uppgift en sådan hopplös autodidakt som läste allt möjligt, en massa skräp blandat med Dostojevskij och Mann. Han hade ingen som kunde hjälpa till med att sammanfoga det värdefulla och skicka resten till sophögen. Den som åstadkom det blev Jean Cocteau.
Han insåg att Cocteau inte alls var den ytliga playboy som samtidens och eftervärldens tråkmånsar kallat honom. Cocteau ledde Cortázar till landskap befolkade av Chirico, Roussel, Eisenstein, Picabia, Radiguet, Rilke, Gide, Buñuel, Picasso, Diaghilew, Dalí, Satie. På köpet lärde han sig att förstå sitt hemland Argentina bättre, att skilja agnarna från vetet och att läsa Borges istället för Hugo Wast.
Det här och mycket, mycket mer får man veta om man läser klippboken Cortázar de A a Z (”Cortázar från A till Z”) som hans änka Aurora Bernárdez och Carlos Alvarez Garriga publicerat på Alfaguara. Den som väntar sig att med deras hjälp kunna säga någonting mera bestämt om Cortázar blir kanske besviken; deras bok är lika rik på infall och sidospår som hans egna verk. Det här är en bok för oss som älskar Julio Cortázar därför att vi har läst hans böcker och kanske rentav har mött människan. Också det senare gäller faktiskt en avsevärd del av mänskligheten. Cortázar var en rastlös man i ständig rörelse, och samtidigt var han sina otaliga vänners vän och sina kvinnors älskare.
Aurora var som namnet antyder hans första men på sätt och vis också hans sista hustru. När de gifte sig i Paris i början av 50-talet hade de levt ihop i mer än tio år. Också sedan de hade flyttat isär förblev hon den som höll ordning på hans affärer.
att cortázar föddes i Belgien var en tillfällighet: pappan var diplomat, och både han och Bryssel försvinner snart ur bilden. Pojken växer upp hos mamma och mormor i småstäder som Bolívar och Chivilcoy i provinsen Buenos Aires. Han studerar i huvudstaden, men med hjälp av ett stipendium och ett jobb som översättare på Unesco tar han och Aurora sig till Paris. Det blir en intellektuell befrielse, och han är tacksam mot Unesco trots att han tvingas översätta pretentiösa och enfaldiga texter från högtidliga möten och djupsinniga studier vilkas värde han inte blir riktigt övertygad om.
På den här tiden är Paris fortfarande den intellektuella världens centrum. Sartre predikar existentialism på Les deux Magots och Lipp, de bästa amerikanska jazzmusikerna kommer varje år hit (liksom till Stockholm), flera av samtidens stora målare håller hov på Brasserie La Coupole, och Paris är redan nu filmvärldens huvudstad i den meningen att man ser mer och bättre film än någon annanstans i världen.
Latinamerikanerna hör till de tidigt frälsta och den nya generationen börjar flockas kring Cortázar: Mario Vargas Llosa, Gabriel García Márquez. Det är de här tre som drar igång den ”latinamerikanska boomen” kring något som Alejo Carpentier döpte till ”magisk realism”. Termen rymmer så olika verk, författare och berättarstilar att den blir allt svårare att definiera. En hel del lärde de sig alla av Faulkner, men Cortázar läste också Borges, och båda två lärde av sin landsman Macedonio Fernández som skrev ”världens bästa roman” och flera andra minnesvärda alster, av vilka somliga faktiskt finns på papper.
År 1959 lyser den kubanska revolutionen som en fyrbåk över tredje världens nationella befrielsekamp och över västvärldens intelligentsia. Till dem som vallfärdar dit hör förstås Julio Cortázar. Dittills har han inte visat något större intresse för politik, och hans erfarenhet av hundratusentals människor som ropar slagord på gatorna präglas av peronismen som han aldrig sympatiserat med. Men nu vill han vara med, och han förblir illusionen trogen långt sedan flera av de andra dragit öronen åt sig inför det växande förtrycket, den vanskötta ekonomin, Castros stöd åt Sovjets invasion av Tjeckoslovakien etcetera.
Men det var García Márquez som blev Castros hovpoet; Julio Cortázar förälskade sig typiskt nog i regimens ömkliga och charmlösa epigon i Centralamerika, Nicaragua. Hans bok om sandinisterna är lyckligtvis ett av de få exemplen på politisk propaganda i hans verk; boken är lidelsefull och uppriktig – och dålig. Det är som när kommunisten Pablo Neruda skriver om Stalin eller katoliken Eliseo Diego om jungfru Maria.
Rayuela (1961, i min översättning Hoppa hage 1989) blir startskottet för den nya franska romanen. Till skillnad från de flesta av rörelsens franska företrädare – Simon, Butor, Robbe-Grillet, Sarraute – står sig Cortázar fortfarande. Hoppa hage är rörlig, levande, rolig, spännande. Istället för planritningar gör Cortázar spontana krumsprång, kapitlen blir pusselbitar i ett collage, skärvor i ett kalejdoskop, som bärs av känslan snarare än av intellektuell kalkyl. De viktigaste influenserna är nog inte litterära utan kommer från filmen och jazzen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
själv hade han ingen ambition att bilda skola, fast beundrarna flockades omkring honom. Den som ber om råd hur man blir författare borde aldrig skriva alls, säger han i ett brev till en god vän (som inte bett om råd): det finns alldeles för många epigoner redan. Men visst har han föreläst om litteratur. Hans föreläsningar vid Berkeley, där han vistades med Carol Dunlop 1982, publiceras nu också av Alfaguara: Clases de literatura. De håller inte samma höjd som Italo Calvinos Sex punkter inför nästa årtusende eller samma bredd som Milan Kunderas Romankonsten, det här är sju föreläsningar för nordamerikanska studenter med varierande förkunskaper. Vid läsningen påminns jag om att inte ens författaren äger sitt verk, och han är inte längre den som skrev dem. Men visst är det roligt att läsa.
Hoppa hage blev hans stora roman. Allt det andra är noveller, ibland förlängda till ”novellor”. Inte utan skäl anser många att det är novellerna som är hans bästa verk. Hans rörliga intellekt trivdes med formatet, och han laddade berättelserna med en täthet och en spänst som kan jämföras med Borges och Kafka. På svenska finns ett par volymer av hans berättelser om kronoper och famer översatta av Karin Sjöstrand. Kronoperna är egensinniga anarkister, famerna är fyrkantiga maktmänniskor. Det finns också en tredje kategori: esperanserna, som vill väl men har huvudet under armen. Fast en sådan presentation gör inte berättelserna rättvisa: den kunde ha skrivits av en fam!
Att Julio orkade skriva så många brev kan vara svårt att förstå i internetvärlden. Den här klippboken ger både lättsamma och sorgmodiga exempel på den verksamheten. ”Vänner kommer och går, men fiender samlar man på hög”, heter det, men för Julio Cortázar var det nog tvärtom. Han var också personligen den mest charmfulla författare som jag har haft lyckan att träffa, och jag blir glad när jag hittar brevsnuttar som vittnar om hans uppskattning för kronoper som han har mött ända bort i Sverige. Till dem hör översättarna Francisco Uriz och Marina Torres, de är växelvis bosatta i Sundbyberg och Zaragoza sedan 50-talet och har gjort mer än någon annan för att göra svensk och nordisk litteratur känd i den spansktalande världen.
Författare, översättare och fd ambassadör.