Ofta när jag stöter ihop med en bekanting från förr, och vi avverkat de obligatoriska ämnena – nuvarande civilstånd och yrke, förtäckt småskryt om barnen, lyckan över eventuella barnbarn – brukar jag för mitt höga nöjes skull slänga in kommentaren:

– Men vad fort det gick!

Hittills har ingen frågat vad jag syftar på. Alla förstår precis. Och deras ögon får samma vemodiga glans som hos John Cleeses olycklige hotellägare Basil Fawlty, när han sjunker ner i stolen och mumlar:

– Zoom! What was that? That was your life, mate. Oh, that was quick. Do I get another?

Samma sönderslitande känsla kan infinna sig när jag läser skribenter som använder ett magstöd från en förgången tid, och pratar med samma malmstämma som när de framträdde på stora scenen. De märker inte att de förflyttats till Lejonkulan, att det glesnat i bänkraderna och att publiken som pliktskyldigt släpat sig dit smågäspar och smygsurfar i väntan på att det ska ta slut.

Jag får nästan en klump i halsen när jag hamnar inför ett uppslag där Andres Lokko kungör att han omprövat sin syn på Phil Collins, och varför, spalt upp och spalt ner. Han är van vid att hans omprövningar resulterar i TT-flashar, och att Sveriges samtliga pottfrisyrer och Billy Bragg-hängslen rusar hem till varandra, bultar på dörren och sprider budskapet att Phil Collins är tagen till nåder och att vi snabbt som satan måste ringa Stefan på Pet Sounds och be honom lägga undan ett ex av ”Hello, I must be going”.

Det har som bekant runnit en hel del hipstrigt vatten under broarna sen dess. Men Lokko står på sin Lejonkula och kungör sina omprövningar med Jan Malmsjö-stämman, och publiken grinar illa, sneglar plågat på varandra och trycker reflexmässigt pekfingrarna mot öronen.

Kort sagt: en av åldrandets värsta förbannelser är en skev uppfattning om den egna relevansen. Eller brist därpå.

Jag har själv gått i samma fälla. Och gör det förmodligen oftare än jag vill inse. Ett av de pinsammaste exemplen var när jag, sisådär tjugo år efter alla andra, skapade en egen hemsida. Trivsamt punkigt småklantig, ”formgiven” av en konstnärskompis. Sen tillbringade jag ett antal kvällar med att gneta ihop en verksförteckning, långa och bluddriga redogörelser för hur det såg ut i mitt liv när olika romaner och pjäser skrevs och hur de togs emot. Jag såg uppenbarligen mig själv som en åldrad storhet som slog sig ner framför den sprakande brasan, stoppade pipan och drog mig till minnes detaljer från mitt yrkesliv. Som om jag hade en tindrande och hänförd åhörarskara vid mina fötter.

Problemet var bara att ingen hade bett mig om de där erinringarna. Hemsidan blev lika välbesökt som en glasskiosk i januari, och efter några år stängde jag ner den.

Nu har lokko gjort det igen. I SvD berättade han nyligen för sina smågäspande och smygsurfande åhörare varför komikern och poddaren Aron Flam inte är rolig.

Flam hamnade i så kallat blåsväder när han lät förfärdiga en egen variant av propagandateckningen ”En svensk tiger”. Lokko oroades av stödet Flam fick av sina komikerkolleger, och efter att ha dammsugit Flams kommentarsfält kunde Lokko pricka in det ena kodordet efter det andra till sin Lejonkulepublik och göra dem uppmärksamma på att Flam inte är politiskt pålitlig. Han är kort sagt höger. Och står därigenom med ena foten i det välbekanta ”grumliga vattnet”.

”Jag har själv gått i samma fälla.”

Som av en händelse sammanföll Lokkos varningar med statsvetaren Jan Erik Grindheims medieundersökning som visade att om enbart svenska journalister fick rösta i allmänna val skulle V, S och Mp samla 70,7 procent av rösterna, vilket borde vara en majoritet som till och med Kim Jong-un skulle känna sig komfortabel med.

Andres Lokko är ett av många apolitiska popsnören som under nittiotalet drabbades av panik inför tidens flykt och sina klättrande hårfästen, och då fann för gott att förflytta sig vänsterut, och säkra sig en plats på kulturredaktioner och ledarsidor.

Blev de då vänster i hopp om att det skulle främja deras karriärer?

Som så ofta återvänder jag till stycket i Doktor Glas, där doktorn och hans groggpolare sitter och skvallrar om människor som strosar förbi. Någon får syn på Klas Recke, och noterar att han är i sällskap med ”fröken Lewinson, dotter till fondmäklaren som dog häromåret… Hon har en halv million .

– Och du tror att han tänker gifta sig för pengar…?

– För all del, visst inte. Klas Recke är en fin man. Du kan vara lugn för att han först blir lidelsefullt förälskad i henne, och sedan gifter sig av kärlek. Det där kommer han att göra så bra, att pengarna nästan bli en överraskning för honom.”

Det föresvävar aldrig Lokko att anledningen till att han inte uppskattar Flams humor kan vara att han inte delar dennes åsikter. Och när Lokko använder sina egna och trettio år gamla texter för att upplysa oss om vad humor är, då blir det – just det – stor humor. Oavsiktligt eller inte.