Mitt i Frankfurt står en väldig byggnad som heter ”Alte Oper”, den ”gamla operan”. Väster om den står bankernas höghus. Öster om den finns varuhusen och de stora klädkedjornas filialer. Mellan att tjäna och att spendera pengar reser sig alltså detta neoklassiska tempel, som restes för knappt 150 år sedan. I byggnadens utsmyckning är allting samlat, som det sena 1800-talet tyckte om att vörda: de grekiska gudarna och konsternas allegorier, diktare som William Shakespeare eller Johann Wolfgang Goethe, komponister som Giacomo Meyerbeer eller Ludwig van Beethoven. Ingenting hänvisar här till källan för rikedomen som tillät staden Frankfurt att bygga ett sådant hus för konsten. Ingenting hänvisar till arbete eller industri, till teknik eller ekonomi. Men mitt över portalen prunkar inskriften: ”Dem Wahren, Schönen, Guten” – ”till det sanna, vackra, goda”.

”Kultur”, i den mening som ordet har idag på svenska, är en kategori som uppfanns i Tyskland, under samma tid när det gamla operahuset i Frankfurt byggdes. ”Culture”, på franska eller på engelska, betyder någonting annat. Kategorin är bunden till tron på ”det sanna, vackra, goda”. År 1899 förklarade Zoologen och filosofen Ernst Haeckel, en av Charles Darwins främsta propagandister i Europa, att människan överallt möter den ”hårda kampen om tillvaron”. Men ”bredvid” skulle hon kunna hitta det ”sanna, vackra, goda”. I denna preposition summerar han inte bara det utgående 1800-talet, utan också synen på konst, litteratur, musik som gäller fram till idag. Ty ordet ”bredvid” fastslår den grundläggande skillnaden mellan det nyttiga och det lyxiga, mellan arbete och förnöjelse, mellan hårt och mjukt.

Kategorin ”bredvid” har en allvarlig politisk konsekvens: Det blir omöjligt att tala emot. Det är bara att hylla och vörda ”det sanna, vackra och goda”. Det är bara att bygga tempel, med och utan kolonner. Vem skulle vilja kräva ”det osanna, det fula och det dåliga”? Genom ordet ”bredvid” förvandlas kulturen till någonting lika autonomt som grundläggande positivt. Aldrig förut hade den betraktats på det viset: Under mer än tvåtusen år hade den kunnat vara elak och brutal, pinande och destruktiv, till och med ond. Inte nu längre. Ty också på den punkten sträcker sig konsekvenserna fram till idag: Finns det någonting bättre att säga om ett nutida konstverk än att den är ”subversiv”, ”obehaglig” och ”ifrågasätter” allehanda inkörda vanor och tankesätt? Även det onda har blivit gott eller ”viktigt” (Alice Bah Kuhnke) och förtjänar så mycket (statligt) stöd som det överhuvudtaget går att få fram.

Det onda och det destruktiva har en lång tradition inom konsten. Markis de Sade tänkte inte vackert om kvinnor. Ändå fanns han och har sin funktion inom idéhistorien eftersom han genomtänkte upplysningen till ett ände bortom all moral. Eller inte? Gustave Flaubert föll inte för idén om kärleken, den västliga världens främsta religion, och förpassade den till dumskallarnas rike. Skall han förpassas ur litteraturhistorien för det? Karl Ove Knausgård har en hel del att säga om behovet att göra litteratur efter att det estetiska avantgardet redan prövat på alla möjligheter att uttrycka sig i ord och skrift. Ibland blir det fult och inte alls korrekt. Blir hans romaner därför mindre intressanta? Under kategorin ”kultur” försvinner alla dessa frågor, för att ge vika för fantomdebatter om lämpliga och icke-lämpliga ”människosyner”.

”Kultur” är varken en estetisk eller en intellektuell kategori. Den handlar varken om Leonardo da Vinci eller om Jenny Holzer, den vet ingenting om Katherine Mansfield eller David Foster Wallace. ”Kulturen” är en byråkratisk, moralisk och framför allt politisk realitet, och som sådan är den inte föremål för argument och debatt, för att nu inte tala om så avlägsna mål som estetik, utan för jämkning av intressen. ”Kulturmannen” eller ”kulturkvinnan” tillhör denna sfär – till en värld ”bredvid” som regeras av funktionärer och där det mesta som händer avräknas i form av personlig inflytelse och påverkan. Den praktiska sanningen om ”kultur” heter: en lika sluten som korrupt gemenskap, där en fiende är någon som man inte tagit hänsyn till.

Ernst Haeckels lilla ord ”bredvid” har därför stora konsekvenser för hela samhället. Eftersom ekonomin och politik räknas till ”kampen om tillvaron” betraktas den inte som ”kultur”. Det är ett väldigt misstag eftersom den största delen av dagens industriproduktion, åtminstone i länder som Sverige, Tyskland eller Förenta Staterna, består av varor av symbolisk kvalitet: Betydelsen som faktorer som design eller ”märkeskultur” har för hela branschers tillvaro, vittnar om att gränserna mellan det nödvändiga och det lyxiga för länge sedan suddats ut. Ändå består skillnaden mellan ”kampen om tillvaron” och ”det sanna, vackra och goda”. Vad är syftet med denna separation om inte avsikten att förpassa all eftertanke till ”kulturen” – och på så sätt befria den från allvar och konsekvens och överlämna den åt godtycke och subjektivitet?

Kulturen å andra sidan går inte ihop med det ”sanna, vackra och goda”. Den är inte av enbart positiv karaktär, av uppenbara skäl: Sirenerna sjöng visserligen vackert, vackrare än någon annan. Men de var inte goda. Moder Teresa däremot var kanske ”god”, men ”vacker” var hon förmodligen inte. Och om ”sanning” skall man överhuvudtaget enbart tala när man faktiskt vill lyssna till argument. Kulturfrågan år 2015 heter alltså: Kultur? För att det är dags att börja om.

ThomasSteinfeld är författare och kulturjournalist.