I takt med att distinktionen mellan höger och vänster har grumlats har den centrala politiska skiljelinjen de senaste decennierna kommit att dras mellan den ”politiskt korrekta” eliten och den ”tysta majoriteten” ute i stugorna. Debatten gäller inte längre ekonomi och resursfördelning utan invandring, identitet och kultur. Resultatet är en vänster i huvudsak intresserad av representation och en hastigt framväxande högerpopulism. Den senaste tiden har det dessutom talats alltmer om hur denna populism påverkar den traditionella högern.

Frankrike är, som så ofta i historien, ett föregångsland. Där är de ideologiska och kulturella förkastningslinjerna tydligare än någon annanstans i Europa. Det var där som extremhögern under efterkrigstiden först visade sin elektorala kapacitet. Det är där som den radikala islamismen hittills har uppvisat sitt blodigaste uttryck. Där existerar sedan år tillbaka ett begrepp som sammanfattar det politiska problem som håller på att bli dominerande i västvärlden: vivre ensemble (leva tillsammans).

Vänsterns svar på detta problem är bekanta: multikulturalism, öppenhet, självkritik. Högern oscillerar i sin tur mellan vänstern, vars principer den i stort sett har tvingats ansluta sig till för att förbli valbar, och det ökande trycket från extremhögern. I Frankrike har den här dynamiken skapat utrymme för en återkomst för vad som kan betecknas som identitär konservatism. Denna nygamla strömning förkroppsligas tydligast av författaren och filosofen Alain Finkielkraut.

Finkielkraut har sedan debuten 1977 varit en kontroversiell figur i den franska intellektuella miljön. Sedan 2002 räknas han, tillsammans med bland andra författaren Michel Houellebecq, till en grupp intellektuella kallad De nya reaktionärerna. När han valdes in i Franska akademin 2014 föranledde det en mindre folkstorm på opinionssidor i mitten och till vänster. Han anklagas regelbundet för att vara fascist, sionist och islamofob (svaret är i tur och ordning: nej, ja, kanske).

Vad är det då som gör Finkielkraut så kontroversiell? Boken La seule exactitude består av krönikor, artiklar och små fragment skrivna under perioden 2013–2015. Det handlar om allt ifrån utbild-ningsreformer, genusvetenskap, Heidegger och Förintelsen till Philip Roth, Quentin Tarantinos filmer och François Hollandes kärleksaffärer, och allt detta diskuteras med samma allvar.

Det allt annat överskuggande ämnet är dock islam. Genom boken polemiserar Finkielkraut mot vad han kallar la culte de l’Autre, Den Andre-kulten. Med detta avses de politiskt korrekta vänsterpersoner som, inspirerade av samtida akademisk teori och förblindade av sina ideologiska skygglappar, bortser från kulturella förklaringsmodeller och gör allt i sin makt för att förstå Den Andre och de samhällsstrukturer som kan förklara varför denne deltar i upplopp eller begår terrordåd. De akademiska företrädarna för denna position kallar Finkielkraut helt enkelt nedlåtande för ”sociologerna”.

I kulten ingår också de personer som hävdar att Europa nu återupplever 1930-talet. Enligt Finkielkraut befinner vi oss i ett historiskt avgörande skede, men detta skede är ”paradoxalt nog dolt av ett oupphörligt refererande till historien”. Att ständigt upprepa att fascismen är på frammarsch igen gör oss, enligt Finkielkraut, blinda för det egentliga hotet, nämligen radikal islamism. Till dem som hävdar att muslimer i Europa håller på att hamna i samma situation som 1930-talets judar säger Finkielkraut att jämförelsen haltar betänkligt eftersom det aldrig har existerat en radikal judendom som legitimerar attacker på icke-judar. Det är sant. Men det hindrar inte att extremhögern i nästan varje val vinner terräng och att vanliga muslimer blir föremål för hämndattacker och ökad diskriminering efter varje nytt terrorattentat.

Finkielkraut är inte dogmatisk och avhåller sig ofta från att generalisera. När han diskuterar Israel gör han det med oväntad nyansrikedom för någon som har blivit ökänd som sionistisk islamofob. Han är sionist men har litet till övers för Benjamin Netanyahu, vars aggressiva politik han menar har svikit sionismen och tvåstatslösningen. Han ser bosättningspolitiken som ett nästan lika stort hot mot freden som Hamas. Han har full förståelse för frustrationen hos Israelkritiker som stämplas som antisemiter, samtidigt som han klarsynt noterar ett tilltagande fokus på israelernas judiska religion och härkomst bland palestinska motståndsmän.

Men när det kommer till islam är den sortens nyktra resonemang avlägsna. Finkielkraut slår fast att islam utgör det största och mest akuta hot som Europa står inför. Han kan påpeka en passant att han inte tror att alla muslimer är radikala islamister, för att i nästa andetag deklarera att Europa befinner sig i en civilisationskamp. Finkielkraut, vars intellektuella och litterära sensibilitet inte går att ta miste på, verkar vara genuint ointresserad av de sociala mekanismerna bakom radikal islamism. Hos honom framstår muslimer mest som en stor, anonym och hotfull massa där alla inom sig härbärgerar en potentiell terrorist. De få personer med muslimsk bakgrund som han refererar till i boken ger uttryck för i princip samma syn på islam.

Då och då nyanserar han sig, som när han kritiserar Förintelsens sakrala status i västvärlden, som han menar gör det omöjligt att egentligen förstå den. Han noterar även hur Förintelsens särställning i fransk undervisning har skapat en fertil grogrund för antisemitiska konspirationsteorier bland elever med muslimsk bakgrund. Något som Finkielkraut däremot inte nämner är bristen på kritisk diskussion om Frankrikes koloniala förflutna, såväl i skolan som i offentligheten. Att detta skulle kunna spela en minst lika viktig, om inte viktigare roll i marginaliseringen av personer med bakgrund i de gamla kolonierna, verkar aldrig föresväva honom. Enligt hans mening daltas det snarare för mycket med minoriteterna i de så kallade ”utsatta kvarteren”.

Alain Finkielkraut är i sig inte särskilt intressant att läsa. Han kan glimtvis vara underhållande och i undantagsfall bildande. En essä om huruvida man bör läsa Heidegger efter publiceringen av de antisemitiska ”svarta anteckningsböckerna” (det bör man) utmynnar i en givande betraktelse över relationen mellan det judiska och moderniteten hos Heidegger och Levinas. Men för det mesta är det förutsägbart och ytligt. Hans tic att i inledningen av nästan varje text citera någon gammal författare eller tänkare framstår mest som ett sätt att styrka de egna argumentens intellektuella legitimitet.

Däremot är det högintressant att läsa Finkielkraut som ett uttryck för en konservativ tendens i det franska samhället som av allt att döma håller på att växa sig starkare runtom i västvärlden. Till skillnad från den klassiska högern, så som den har sett ut sedan mitten av 1900-talet, är Finkielkraut inte liberal. I hans ögon har den individuella friheten gått för långt. Han vänder sig mot att företeelser som könsbyten, samkönade äktenskap och homoadoption idag ses som rättigheter. Från samma utgångspunkt går det även att ana en subtil kritik mot marknadskapitalismen, som i hans ögon har slagit över i en vulgär narcissistisk kultur. Till skillnad från den parlamentariska högern misstror Finkielkraut frihandel och liberal globalisering, som han menar utgör hot mot den franska kulturens särart.

Här artikuleras på ett tydligt vis brottet med den liberala högertraditionen. Finkielkraut är identitär i den meningen att det som enligt honom gör någon till fransman är kunskaperna om och präglingen av fransk historia, civilisation och kultur. Det specifikt franska har enligt honom inte mer att göra med revolutionen och frihet, jämlikhet, broderskap än med Merovingerna, Jeanne d’Arc och Racine. Allt som föregick revolutionen är minst lika viktigt för den nationella självförståelsen. På så sätt får den franska jorden en central plats i konstruktionen av den nationella identiteten. Denna syn utgör ett radikalt brott med den franska republikanska traditionen (med alla dess brister) och får potentiella konsekvenser för synen på medborgarskapet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vår individualistiska och rättighetsbesatta tidsålder har, enligt Finkielkraut, skapat en föreställning om människors ”utbytbarhet” som hotar att undergräva den västerländska kulturen. De rådande asylpolitiska dogmerna likställer individer från helt olika länder och kulturer med varandra: en fransman är idag utbytbar mot, säg, en beduin. Detta gör att västvärldens generösa invandringspolitik (nåja) hotar att upplösa de västerländska nationella kulturerna och leda till deras förfall.

Frankrike och dess kultur måste alltså till varje pris skyddas från såväl invandrare som anglosaxisk akademisk jargong.

Man behöver knappast påpeka att detta idébygge rimmar väl med Nationella frontens. I dagens franska debattklimat finns det, liksom i Sverige, en tendens att brännmärka alla som kritiserar status quo från höger som högerextrema (ifråga om euromedlemskapet gäller detta även märkligt nog vänstern). Det finns därför anledning att vara försiktig med sådana kopplingar. Men det är anmärkningsvärt att någon som innehar en av det franska kulturlivets mest uppburna positioner säger nästan ordagrant detsamma som extremhögerns företrädare. Det räcker med att vi försöker föreställa oss att en ledamot i Svenska Akademien öppet talar om civilisationskrig.

Finkielkraut återkommer ofta till hur bortskämda invandrarna i förorterna är, och han gör sig istället till språkrör för de ”verkliga” offren, nämligen de etniska fransmän ute på landsbygden och i de övergivna industriregionerna som av en händelse utgör Nationella frontens väljarbas. Han har ingenting till övers för mittenhögern, idag inkarnerad i Les Républicains, som i alltför hög grad är besatt av ekonomi. Men det är trots allt svårt att se honom omfamna det okultiverade Nationella fronten, vars grundare är en av efterkrigstidens mest ökända antisemiter. Istället bidrar Finkielkraut till att lägga den intellektuella grunden till en identitär konservativ ideologi som ser invandring, social normupplösning, liberal globalisering och kulturell nivellering som den västerländska apokalypsens fyra ryttare.