I efterdyningarna av Skolverkets kritiserade förslag om att ta bort antiken och medeltiden ur kursplanerna för historia i grundskolan har debatten med rätta kretsat kring revideringarnas skrivningar, förskjutningarna i dokumentens innebörd. Skolverkets genomklappning framstod ganska snart som ett strukturellt problem snarare än ett enskilt olycksfall i arbetet. ”Bibeln” borde inte användas i nya kursplaner för religionsundervisningen, förklarade man. Begreppen lyrik, dramatik, sagor och myter i svenskämnet föreslogs att ersättas med ”skönlitteraturens huvudgenrer” för att på så sätt understryka litteraturens homogenitet snarare än specifika attribut.

Bristen på kvinnliga förebilder i Sparta och Aten, det allt mer mångreligiösa Sverige och minskad läslust bland unga kan vara förklarande tankefigurer bakom Skolverkets logik i nyss nämnda förslag. Var och en av dessa tre uppfattningar kan diskuteras på djupet och generera åsiktsutbyten. Den gemensamma nämnaren blottläggs likväl i betoningen på samhällsperspektiv, oavsett ämne: det finns en övergripande ambition att jämställa och avtäcka snarare än att särskilja och värna.

”Det är inte bara problematiken kring lågt söktryck och läraryrkets status som spökar.”

En bakgrund till att det blivit möjligt att placera humanistiska ämnen i strykklass enligt Skolverkets modell kan spåras till läget för humaniora på universiteten. Det är inte bara problematiken kring lågt söktryck och läraryrkets status som spökar.

Högskolesektorns läroplaner ska innehålla beskrivningar av utbildningarnas användbarhet. Studenterna ska bland annat få en realistisk bild av vilken sorts framtida arbetsuppgifter som utbildningen kan leda till. En utbildnings användbarhet kan kopplas till den kompetens och förmåga som studenter har efter genomgången utbildning. Som exempel bland riktlinjerna förekommer ”kunskap om etniska relationer och mångfaldsfrågor” och ”förmåga att aktivt bidra till demokratisk utveckling och ett aktivt medborgarskap”. Den utbildningsvetenskap som är gemensam för lärarprogrammen oavsett inriktning vid Stockholms universitet innehåller tre kunskapsdelar: ”skolan i samhället”, ”eleven i skolan” samt ”undervisning och utveckling”. Den riktar sig således varken till ämnesfördjupning eller professionsförmågor. Är det då en slump att en myndighet som befolkas av medarbetare utbildade i det svenska högskolesystemet betonar resultatinriktad samhällspåverkan och jämställdhet före bildning och tradition?

Under en längre tid har humanistisk ämnesfördjupning på universiteten fått konkurrens av olika sorters post-teorier och tvärvetenskapliga perspektiv. Historisk tonvikt och poetik har i många fall ersatts av humanistisk teoribildning. Humanioras roll har allt oftare blivit att ifrågasätta och granska ”sanningar” och tillämpa kritiska perspektiv. Händelserna vid Skolverket illustrerar två fenomen som har de humanistiska disciplinernas expansion och förändring som underlag. Å ena sidan dekonstruktionen av makt, kön, sanningsanspråk och historieskrivning som nu tar sig uttryck i kursplanerna. Å andra sidan vad som kan ske när post-teorin vandrar ut från universiteten och in på myndigheter och därmed berövas sitt välbehövliga sammanhang. Inom ramen för det akademiska samtalet kan ståndpunkter dras för långt men det existerar en kritisk massa som utgör motvikt. Ett universitet förmedlar inte till skillnad från många andra myndigheter rekommendationer eller entydiga resultat – lärosäten består av heterogena forskarröster. Den intellektuella kultur som finns vid universiteten är väsensskild från myndighetsarbete.

När kritiska perspektiv institutionaliseras och får frodas utan korrektiv i form av akademisk granskning förvandlas infallsvinklar lätt till sanningar. Post-teorins förtjänster och intellektuella bidrag bör inte förväxlas med förmågan att få saker uträttade enligt övertygelse.

Den senaste tidens utspel från Skolverket, där läroplaner för svenska skolan ska berövas väl beprövade lärandeformer för historia och kulturarv och ersättas med samtidsjargong, visar på ett skriande behov av en stark humanistisk motrörelse som betonar traditionens betydelse för utbildning och bildning. Humanioras särart behöver försvaras eftersom bakåtblickande kunskap om de estetiska och mänskliga objekten håller på att gå förlorad. Den mångröstade kritik som riktas mot Skolverkets förslag speglar en utbredd trötthet på abstraktioner och signalordskryddad byråkratprosa. Låt oss hoppas att lärosätena förstår sin roll i uppkomna situation. Hör anropen. Det är i analyser och tolkningar av föremål, idéer och det förflutna som radikaliteten och relevansen för humaniora finns, inte i slentriankritiska ställningstaganden eller idékonstruktioner förklädda till viktig samhällspåverkan.