Där ateismen blev religion
Ett av Karl Marx mest kända citat är att religion är ”folkets opium”. Enligt den marxistiska läran är religion en mekanism som de härskande klasserna skapar för att underlätta förtrycket av massorna. De lägre stående klasserna känner tröst i att deras nuvarande lidande kan omvandlas till lycka i nästa liv, och tappar således fokus på den nödvändiga klasskampen. Religioner ses som hinder i vägen för den socialistiska revolutionen, som ska bygga på att massorna översätter sitt missnöje i uppror mot kapitalismens orättvisor. Dessutom anses kampen mot religioner ha ett egenvärde, eller som Marx själv uttryckte det: ”Att avskaffa religioner som människors inbillade lycka är att kräva deras verkliga lycka.”
Den kritik mot religion som framförs i marxismen är i sig inte unik, men det är däremot perspektivet på religion efter det socialistiska samhällsskiftet. När väl revolutionen svept bort kapitalismens orättvisor antogs att religioner också skulle försvinna. Trots allt skulle ju massorna inte behöva maskera sin olycka längre, och härskande klasser skulle inte heller längre påtvinga allmänheten dessa läror. Med facit i hand vet vi att utvecklingen såg mycket annorlunda ut. Folken i de socialistiska länderna höll, trots brutalt förtryck, kvar vid sin tro. Inte minst den katolska kyrkan spelade en avgörande roll i de socialistiska diktaturernas fall. Vad som är mindre känt är att den sovjetiska regimen, som i årtionden systematiskt försökte utplåna religioner, i processen skapade närmast en egen religiös tro i form av statligt sanktionerad socialistisk ateism.
Under den sovjetiska revolutionen prioriterades bekämpandet av religion lågt av bolsjevikerna, som var upptagna med att säkerställa sin politiska, militära och ekonomiska maktställning. Bolsjevikerna övervägde rentav att utnyttja den ortodoxa ryska kyrkan som en kanal för att rekrytera revolutionärer. Den revisionistiska rörelse som uppstod i kyrkan växte sig dock inte framgångsrikt, och kommunistpartiet intog en alltmer fientlig inställning till kyrkan. I ett telegram till en ledande kardinal klargjorde Lenin 1919: ”Partiets mål är att i slutändan förstöra banden mellan de exploaterande klasserna och organisering av religiös propaganda, och samtidigt hjälpa de slitande massorna att faktiskt frigöra sina sinnen från religiösa vidskepelser, och i vid skala organisera vetenskapligt undervisande och anti-religiös propaganda.”
Under slutet av 1920-talet organiserade sovjetiska ledare Stående Kommissionen för Religiösa Frågor och dessutom Ligan för Militant Ateism som skulle sprida antireligiös propaganda i samhället. Ligan, som hade nära 100 000 kontor runtom Sovjetunionen, inriktade sig inte enbart på att utplåna religiösa övertygelser, utan också på att angripa socialister som hade fel övertygelser om hur religion skulle bekämpas. Bland annat hånades den trotskistiska uppfattningen att religiös tro skulle överges så fort bönderna fick en traktor. Erfarenheten hade visat att även framstående personer i det sovjetiska samhället höll sig fast vid religiösa övertygelser, vilket ansågs motbevisa den tidigare tesen att tron skulle försvinna av sig själv vid övergången till ett socialistiskt system.
År 1937 utfärdade Sovjetunionen en omfattande opinionsundersökning som visade att allmänheten fortfarande hade starka religiösa övertygelser, varför undersökningen förklarades vara defekt och missledande. Partiledningen tog dock notis om resultaten. Som respons inledde Stalins regim ett systematiskt angrepp på troende som ledde till att tusentals människor avrättades och tiotusentals sändes till Gulagläger. Under den stalinistiska terrorn hade Ligan för Militant Ateism makten att ge order till skolorna, universiteten, de beväpnade styrkorna, den sovjetiska pressen och andra institutioner i sitt syfte att leta reda på och eliminera religiösa övertygelser. Den paranoida ligan sökte också aktivt troende bland sina egna medlemmar, som bland annat hade som uppgift att leta reda på religiösa möten och delta i dem för att samla information. Ligan försökte säkerställa att medlemmarna själva inte skulle lockas att tro på religiösa budskap, varför deras besök vid exempelvis kyrkomässor strikt reglerades. Dessutom uppmuntrades medlemmarna att bevaka sina kamrater och rapportera in misstänkta troende avvikare.
Till en början hoppades minoritetsreligioner att bolsjevikernas kamp mot religionen i huvudsak skulle riktas mot den ortodoxa ryska kyrkan, som ju hade haft nära band till tsarregimen och förtryckt de mindre religionerna. Men regimen nöjde sig inte med att förfölja, fängsla och mörda den ledande kyrkans företrädare och konfiskera dess tillgångar. Andra kristna grupper, liksom judar och muslimer, utsattes om något för ännu hårdare förtryck. I slutändan förbjöds närmast organiserad religion, bortsett från en hårt förtryckt rysk-ortodox kyrka. Fram till 1940 hade 97 procent av de rysk-ortodoxa kyrkor som existerat 1916 stängts. Den sovjetiska regimen sträckte sig inte heller enbart till brutal behandling av religiösa organisationer och troende människor. Den lanserade därtill propagandakampanjer som syftade till att fylla den klyfta som avsaknaden av religion skulle skapa – med vad partiet betraktade vara rätt tro.
Det finns tydliga tecken på att kommunistpartiet och den sovjetiska staten alltmer intog ställningen att sekularisering inte skulle bygga på frånvaron av övertygelser och traditioner. Istället satsade man på att konvertera allmänheten och eliten till en ny tro: den vetenskapliga socialistiska ateismen. Religioner brukar definieras av att de ger svaret på gåtan om vad meningen med livet är, definierar en moralisk kod som människor bör följa, skapar en rad ritualer som måste följas och fokuserar på dyrkan av det heliga. Den socialistiska ateismen menade till skillnad från kristendomen att belöningen för ett gott liv fanns att finna i den jordliga världen. Dess påbud om den utopiska socialismen, som skulle bli möjlig om människor strikt följde det marxist-leninistiska budskapet, påminner dock om religiösa övertygelser – vilket förstås kan sägas också om andra utopiska politiska ideologier.
Efter revolutionen hade bolsjevikerna verkat för att skapa icke-religiösa alternativ till exempelvis äktenskapsceremonier och begravningar, som förstås är viktiga också för personer som inte tror på religioner. Men de kunde också erbjuda socialistiska alternativ till konfirmationer och döpningar, vilka är specifikt religiösa ceremonier. I Estland verkade partiet exempelvis för att ersätta kyrkliga konfirmationer med så kallade ”sommartidsfiranden för unga”, vars syfte var att härma tidigare kyrkliga traditioner och ersätta kristna budskap med ateistisk socialism. År 1957 firades ca 10 000 konfirmationer i Estland jämfört med enbart 36 sommartidsfiranden för unga. Två år senare var traditionerna lika vanliga. I slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet firades cirka 500 konfirmationer årligen, jämfört med runt 6 000 sommartidsfiranden.
De sovjetiska ledarna, inte minst Stalin och Lenin, började alltmer dyrkas som heliga. Likheten är slående med den dyrkan av kommunistledaren Kim Jong Il som pågick i Nordkorea under hans liv och tycks fortsätta efter att han avled 2011. Balsameringen av Lenins kropp påminner om rysk-ortodoxa övertygelser om att helgons kroppar består längre än vanliga människors efter döden. Att kroppen ställdes ut till allmän beskådan är också i linje med kyrkliga traditioner i Ryssland, där helgons kroppar traditionellt behandlats så. När Jugoslaviens vicepresident Milovan Djilas besökte Lenins grav under 1940-talet anmärkte han ”när vi gick ned i mausoleet såg vi hur kvinnor i sjalar gjorde korstecken som om de var på väg att besöka ett helgons viloplats”.
I slutet av 1960-talet genomfördes en opinionsundersökning bland befolkningen i Voronezjregionen i Ryssland som omfattade en fråga om religiös tro. Intressant nog frågade forskarna inte bara hur många som var icke-religiösa eller ateister bland de svarande. Forskarna lade även till kategorin ”aktiva ateister”, som 12 procent av de tillfrågade menade sig tillhöra. Givet de märkliga omständigheter som rådde i Sovjetunionen finns det skäl att tro att denna kategori, och i viss mån även kategorin ”ateister”, syftade på den alternativa tro som partiet och staten hade skapat.
Framförallt under 1930-talet iscensatte Ligan för Militant Ateism en omfattande kampanj för att utvidga sitt medlemstal och sprida sin tro bortom storstäder som Moskva och Leningrad. Antalet medlemmar ökade enligt egna uppgifter från cirka 100 000 individer 1926 till hela 5,5 miljoner 1932. Siffrorna kan förstås vara kraftigt överdrivna. Tillgången till objektiv information från sovjettiden är, av förståeliga skäl, begränsad. Men opinionsundersökningar som genomfördes av Sovjetregimen och studerats efter kommunismens fall tyder på att traditionella religiösa övertygelser fortsatte att vara populära bland allmänheten. Det tycks också som om den vetenskapliga socialistiska ateismen inte riktigt fick det fäste som den var tänkt att få.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Erfarenheten förvånar i slutänden inte, då historien visar att det krävs relativt lång tid för att med våld och förtryck trycka ned religiösa övertygelser eller ersätta dem med nya trossystem. Många vände sig i tysthet till traditionella religioner som ett sätt att behålla inte bara sin tro utan också sin samhälleliga identitet, i protest mot den sovjetiska socialismen. Inte minst var fallet så i icke-ryska samhällen i unionen, vilkas säregna kulturella attribut sällan tolererades av den sovjetiska staten. Detsamma gällde för kommuniststaterna i centrala och östra Europa som dominerades av ledningen i Moskva.
Kanske var inte heller den alternativa tro som sovjetiska ledare tillhandahöll särskilt konkurrenskraftig. Ingen kan trots allt bevisa att islam eller kristendomen kommer med sanna eller falska löften om paradiset som väntar de rättrogna i ett liv efter detta, eftersom frågan per definition är omöjlig att besvara. Men den vetenskapliga socialistiska ateismen utlovade en socialistisk utopi i jordelivet, som vi till skillnad från eventuell tillvaro efter döden objektivt kan studera. De sovjetiska medborgarna insåg snabbt att den jordliga utopin inte skulle infrias i deras livstid, om någonsin. Erfarenheterna från Sovjetunionen visar därmed inte bara hur farligt det är att aggressivt angripa religiös tro med statens maktapparat; utan bekräftar också Marx idé om att härskande klasser gärna vill kontrollera vad vi tror på, inte minst i autoritära samhällen där staten definierar trossatser som vetenskaplig sanning.
Nima Sanandaji är vd för tankesmedjan Captus. Han är aktuell med boken Från fattigdom till framgång. Om iranska invandrare som lyckas, och om svek (2012)
Teknologie doktor och vd för tankesmedjan ECEPR.