När jag talar med min halvårsgamla hundvalp ser hon ibland in i mina ögon, och jag undrar förstås vad hon tänker. Hur kan hon ha förtroende för oss – och varför tar vi oss an henne? Vår relation till djur är fascinerande, vare sig vi tänker på Lascauxgrottornas fresker, djurornamentiken i många kulturer, våra egna husdjur eller djur som villebråd och föda. Varför vill vi bevara de vilda djuren, varför bryr vi oss om naturens öde?

Ett enkelt svar är att det är för vår egen överlevnad – men, handen på hjärtat, inte skulle människans överlevnadschanser rent ekologiskt minska för att den afrikanska eller indiska elefanten dog ut? Eller båda? Kanske hänger svaret istället samman med en önskan om att vi inte bör behandla vår omvärld helt godtyckligt, att det kan finnas en större mening i att bevara de sammanhang ur vilka vi själva kommit till. Min misstanke är att detta snarast handlar om vår känsla för det sublima och sköna i naturens värld av mångfald än om en ren nyttokalkyl.

Med mänsklighetens tekniska och institutionella utveckling har hela planeten till slut kommit att bli vårt ansvarsområde när det gäller miljö och natur. Det finns några få relativt orörda områden kvar på jorden, men de ingår på ett eller annat sätt under någon mänsklig förvaltning. De stora däggdjuren kommer sannolikt inte att klara sig, om inte människorna som administrerar de områden de bebor skapar förutsättningar för det. Kanske går det bättre för svampar, virus och bakterier.

Men om vi nu vill bevara de stora däggdjuren av estetiska eller ekologiska skäl, vad skulle då krävas? Det finns en hel del erfarenhet av både framgångar och bakslag i olika typer av samhällen, som vi kan lära av.

Nyligen fick vi veta att järven, ett av de ”fyra stora” rovdjuren i Sverige, nu spridit sig söderut till norra Värmland. En hona har fått valpar där, och detta är den sydligaste fasta förekomsten av järv i modern tid. Lodjuret har också ökat markant på bara några år, och allra mest i mellersta och södra delarna av landet. Faktum är att de stora däggdjurens återkolonisering av stora delar av vår landsbygd de senaste hundra åren är en remarkabel framgångssaga.

De stora däggdjuren bebor ofta storslagna landskap, som Afrikas savanner, Nordens fjäll och skogar eller Asiens djungler. Den brittiske historikern Simon Schama har i sin bok Landscape and Memory från 1995 beskrivit hur de storartade landskap i klippiga bergen som först gjordes till nationalparker i USA på ett närmast mytiskt sätt ansågs representera skapelsen. För tyskar har skogen en motsvarande mytisk betydelse, enligt Schama. Besökare på Afrikas savanner brukar tala om att det är paradiset – dock ett ganska våldsamt sådant, frestas man tillägga, med tanke på den ständiga kampen om att äta eller ätas. Likväl finns en tydlig koppling mellan de storslagna habitat som flertalet stora däggdjur bebor, och vår vilja att bevara dessa biotoper och djur.

I utvecklingsländer, där ännu en stor del av befolkningen bor på landet, betraktas stora vilda djur ofta som en pest och plåga. Swahiliordet för stora djur motsvarar ”ohyra” på svenska. Har man elefanter, krokodiler och flodhästar i närheten av sina åkrar, är det högst begripligt. På samma sätt betraktas för övrigt varg och järv av renskötare och fårfarmare i Sverige. Det är förstås bra för både människor och stora djur om denna typ av konflikter kan hållas på ett minimum.

I början av 1800-talet besöktes Sverige av den engelske adelsmannen och jägaren Llewellyn Lloyd, som väntat sig en myckenhet av villebråd. Han blev dock besviken, då det ofta var tomt i skogarna. Han fann det bero på ”det oupphörliga utrotningskrig man här i landet, med få undantag, överallt förer emot allt vilt, i trots av de författningar som äro utfärdade”. Han noterade att alla som ägde mark fick jaga, och inte bara, som i England, de högre samhällsklasserna. ”Om sommaren, ävensom om våren, sker slaktandet både med skjutning och giller, och under den långa vintern användes allt vad människans sinnrikhet kan uppfinna för att utdöda det vilda”. Dock fann han en hel del vilt ändå, inte minst björn – som han själv gärna nedlade – och han beskrev sina äventyr i flera böcker. Ett sammandrag finns publicerat i boken Jaktnöjen i Sverige och Norge, som första gången utkom 1828.

Den urskillningslösa jakten är givetvis en förklaring till att i stort sett alla större djur trängdes tillbaka eller utrotades helt i Sverige mot slutet av 1800-talet. Som exempel fanns rådjur bara kvar på några begränsade ytor i Skåne. Återhämtningen började i slutet av 1930-talet, efter att nya jaktvårdslagar och andra skogsbruksmetoder med större avverkningsytor och nyplanteringar införts. Dessutom flyttade människorna in till städerna – Norra Europa och Amerika hör till världens mest urbaniserade samhällen.

Rådjursstammen har sedan dess mångfaldigats och spridit sig långt upp i landet. Älgen var också mycket sällsynt, men har på motsvarande sätt återtagit förlorad terräng. Bävern har återinplanterats med stor framgång, medan vildsvin och dovhjort spritt sig från hägn.

I länder som hyser stora däggdjur i Afrika och i Indien har dessa trängts undan på samma sätt som skedde hos oss tidigare, efter att befolkningen ökat kraftigt och jordbruket expanderat. Också här skulle urbaniseringen kunna skapa utrymme för det vilda att återhämta sig. Några av de länder i Afrika som har minst befolkning i förhållande till ytan, har också ett exceptionellt djurliv, som Botswana och Namibia.

Från och med 2008 lever en majoritet av mänskligheten i städer. Vi har länge vetat att urbanisering är en kraftfull drivkraft, som hör ihop med modernisering och utveckling. Först hängde det ihop med industrialiseringen, men nu för tiden finns det sällan några industrier i städerna. I många länder i tredje världen finns det slumområden kring stora städer. Städerna växer hela tiden, och på många håll, som i Indien, Kina och USA, växer megastäder med tiotals miljoner människor fram.

En som ägnat detta många tankar är den kanadensiske ”stadsgurun” Jeb Brugman. Hans tes är att mänskligheten håller på att omskapa sig själv till ett nytt sätt att leva, som han kallar Staden. Denna storhet är både en kultur i sig själv, men också sammankopplad med världens alla städer. Det är den urbana livsformen i globaliseringens tidevarv.

Ur naturens och de stora däggdjurens perspektiv är mänsklighetens urbanisering således ganska positiv. När vi flyttar från landsbygden kommer naturen tillbaka. Läsaren har säkert sett dokumentärerna om det öde Tjernobyl. Naturen har på några årtionden helt återtagit stadsterrängen där.

I länder som Indien skulle exempelvis den starkt utrotningshotade tigern och den vilda elefanten må mycket väl av litet mer urbanisering. Trycket från mänskliga samhällen och odlingar mot deras biotoper förblir ett av de största hoten. Risken för konflikt mellan människor och vilda djur skulle också minska. Detsamma gäller Afrika, vars växande befolkning på många håll trängt undan de större vilda djuren, så att de idag ofta bara återfinns i skyddade reservat. En fortsatt urbanisering till miljömässigt hållbara städer, skulle också där vara betydelsefullt för bevarandet av de stora djuren.

En annan känd metod för att bevara de stora djuren är förstås att tillskapa betydande områden där djuren och deras biotoper är skyddade. De första nationalparkerna skapades i USA och Sydafrika runt förra sekelskiftet. Innan dess hade stora gods och lantegendomar i Europa och Indien ofta omfattande jaktreservat, och flera av dessa har senare blivit officiellt skyddade områden.

Nationalparker har dock sina egna problem, som hänger samman med staters suveränitet och kapacitet. I icke-fungerande stater som Kongo och Somalia fungerar förvaltningen av nationalparkerna lika dåligt som statsmakten i övrigt. De har ofta blivit tillflyktsorter för gerillagrupper som utmanar centralmakten. Under inbördeskrig dödas inte bara många civila, utan också de stora djuren. Ett exempel är Uganda under Idi Amin. Unika pärlor som nationalparkerna Queen Elizabeth och Murchison Falls tömdes i stort sett på djur genom militärens hänsynslösa slakt under inbördeskriget. När krig, kris och nöd sprider sig skapas också grogrund för urskillningslös tjuvjakt.

Nationalparker kan också etableras för att markera statens närvaro i avlägsna, glest befolkade delar av ett land. Grönlands nationalpark, som omfattar nära en miljon kvadratkilometer i norra och östra delen av ön, patrulleras med hundsläde av danska flottans elitförband Siriuspatrullen.

I många delar av östra och södra Afrika växer ett komplement till de statligt administrerade nationalparkerna fram, genom att eko-entreprenörer tagit initiativ till privata reservat. I Sydafrika och Namibia sker detta huvudsakligen i stora, inhägnade områden där det tidigare bedrevs extensiv boskapshållning eller jordbruk. En farm om 10 000 hektar i Namibia som vi besökte häromåret kunde på grund av det torra klimatet och den magra jorden endast hysa 300 nötkreatur. I närliggande reservat har man framgångsrikt sadlat om till naturparker med alla de klassiska safaridjuren och bedriver framgångsrik ekotursim.

I Kenya har det också utvecklats privata reservat av betydande storlek som komplement till nationalparker och regionala reservat. Runt Masai Mara och Amboseli har de privata reservat utökat ytan under naturskydd med upp till 50% inom samma ekosystem.

Denna expansion av naturvården har helt och hållet skett genom initiativ från entreprenörer som länge varit engagerade inom ekoturism och de lokala markägarna, massajerna. Massajerna har kvarstått som markägare och aktiva partner i dessa projekt. Typiska däggdjur är giraff, unika gaseller som giraffantilop, gnu och zebra samt afrikansk buffel, elefant och de stora kattdjuren lejon, gepard och leopard. Dessutom finns ett mycket rikt och varierat fågelliv.

Idag arbetar tusentals personer inom dessa reservat, och det genomsnittliga årliga inflödet till deras familjer per år är betydande. Till skillnad från i södra Afrika finns det inga staket runt de privata reservaten vid Massai Mara och Amboseli. När de vilda djuren upptäcker att boskapen och boskapsskötarna inte är där kommer de naturligt tillbaka till sina områden.

Ett annat exempel på framgångsrikt djurskydd från Östafrika är skyddet av bergsgorillorna – arten som tjänar in till sin egen säkerhet. Det fungerar litet annorlunda, och här kan man säga att den internationella ekoturismen bidrar till att stärka upp annars svaga statliga institutioner, genom att stärka övervakningen.

Den östliga bergsgorillan har två mycket begränsade utbredningsområden: dels i det dimhöljda Virungamassivet, som ligger i östra Kongo, norra Rwanda och sydvästra Uganda, dels i ett närliggande område i södra Uganda, Bwindi. För 30 år sedan fanns totalt cirka 300 bergsgorillor, idag har de ökat till mer än 780 individer. Gorillorna lever i områden har varit synnerligen utsatta för störningar, genom att oppositionella milisgrupper från alla tre länderna från tid till annan tagit sin tillflykt till bergen, och gärna till nationalparker som ligger avlägset och skyddat.

Studier visar emellertid, att få djur i Afrika under de senaste 25 åren varit så övervakade som de östliga bergsgorillorna. Varje dag vandrar ett antal turister med guider upp till gorillorna. Vissa gorillagrupper är tillvanda till besökande människor. Studier visar att skyddet av dessa gorillor är högt, och att nativiteten är högre hos de grupper som övervakas och besöks av turister, jämfört med de ”helt vilda” grupperna.

Vad denna eko-ekonomi skapar är ett medvetande hos myndigheter, parkanställda och lokalbefolkning att de långsiktiga intäkterna från levande, vilda och väl skyddade bergsgorillor vida överstiger den kortvariga vinst för några få, som tjuvskytte skulle inbringa.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vid sidan av nationalparkerna i östra och södra Afrika finns också områden där reglerad jakt är tillåten. Från Botswana och norrut sker detta huvudsakligen i öppna reservat utan stängsel, medan det i Namibia och Sydafrika nästan uteslutande sker i inhägnade stora reservat om flera tusen hektar. Huruvida detta är ett effektivt sätt att bevara de mest hotade arterna som elefant och de stora kattdjuren är omtvistat. Huvudsaken är att jakten sker reglerat och enligt tilldelade kvoter, men i de länder där staterna inte fungerar särskilt väl och korruption är ett problem kvarstår frågetecken.

Det finns en seglivad myt att den enkla, primitiva människan levde i harmoni med naturen och bara tog så mycket som hon för dagen behövde. Sanningen tycks vara att människan jagat en hel del och ofta så mycket hon kunnat, givet de tekniska förutsättningarna. Så länge det skedde till fots med spjut och båge kunde det inte bli så många djur, men när gevär, maskingevär och effektiva gifter kom, försvann det mesta av storviltet. Så har skett i Europa och så skedde i Amerika när människan invandrade.

Livingstone beskriver i början av sin bok En missionärs resor och forskningar i Sydafrika, utgiven på svenska 1859, hur männen i bakwenastammen i nuvarande Botswana fångade villebråd. De arrangerade en flera kilometer lång Y-formad kraal med höga och täta sidor vid slutet. Den mynnade i en tre meter djup och fem meter bred fångstgrop, som kallades hopo. In i denna kraal drev man en stor mängd antiloper, bufflar, hjortar, gnuer och zebror. Livingstone skriver: ”Sedan djuren under högljudda skrin blifvit jagade till den trånga delen av hopon, kasta män, som der hålla sig gömda, sina spjut in bland de skräma hjordarne, och framåt rusa djuren till öppningen mellan de båda häckarna och ner i gropen, tills den är full af en lefvande massa”. Denna jaktform synes i sin ambition inte ha varit varken mer eller mindre hänsynsfull mot djuren eller på sikt hållbar, än den omfattande jakt med kulgevär som den vite mannen införde.

De professionella jägare som leder västerländska jaktturister i Afrika mot nya adrenalinkickar genom att låta dem döda någon av de stora katterna eller en elefant, utför dock knappast några större hjältedåd. Långt större insatser gör då personer som Ian Douglas-Hamilton, en zoolog från Oxford, som med sin organisation Save the Elephants vill skydda Östafrikas och i synnerhet Kenyas minskande elefantpopulation genom övervakning, utbildning och kamp mot tjuvjägare, eller Storbritanniens prins William, som engagerat sig betydligt i kampen mot illegal handel med delar från utrotningshotade afrikanska djur.

Det finns som bekant många organisationer den kan stödja som vill hjälpa till att bevara de stora djuren. En av de mer intressanta är Rewilding Europe, en holländsk stiftelse som arbetar för att göra hela Europa till ”a wilder place”. Specifikt arbetar man för att återinföra vilda djur i områden som övergivits av människor, eller där det på annat sätt finns potential för fler vilda djur, både i städer och på landsbygden. Man har projekt bland annat i Apenninerna, floderna Oders och Donaus deltaområden, Portugal och Lappland.

Lyckan tycks stå järven bi just nu, men kanske är det bäst om djuren får litet hjälp på traven av oss människor. Det handlar sannolikt inte om vår egen överlevnad, vare sig på kort eller lång sikt. Vi är dock den enda art som – i bästa fall – kan planera de andra djurens villkor och framtid. Denna tanke och insikt skapar i sig förutsättningen för ett ansvarskännande.

Vi ser in i djurens ögon, och undrar vad de tänker.

Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.