Kulturgeografen Patrik Olsson blev för en del år sedan inblandad i ett projekt om skötseln av alléerna, som han nu fört vidare till en avhandling: Ömse sidor om vägen. Alléernas historia öppnar udda perspektiv på både ekonomin och kulturen. Redan på 1600-talet propagerade Kristian IV för almar, och Linné noterade på sin skånska resa att många byar hade följt kungens planteringsråd. Annars hade 1600- och 1700-talets krig varit förödande för träden. Mycket hade strukit med när byarna gång på gång hade skövlats och behövde byggas upp igen, annat hade tagits till bränsle och hägnad åt djuren. Landskapet låg öppet för alla havets vindar, sanden flög och ödelade åkrarna.

Det såg överheten. Ett par energiska landshövdingar tog tag i frågan. Att det blev alléer var en listig lösning. Under 1700-talet lades alltmer land under plogen. Skåne blev Sveriges kornbod när de rika baltiska provinserna hade gått förlorade i Karl XII:s krig. All mark var dyrbar, men samtidigt behövde byarna virke och ved. Åkern trängde ut skogen, men längs vägarna löpte dikena, och mellan dem och vägbanan stal träden ingen mark.

Problemet var att få träden att växa ifred. Bristen på bränne var så stor att folk stal de nyplanterade sticklingarna. Då begrep alléfrämjarna att man måste satsa på snabba resultat. Pilen var lösningen. Det kan var och en pröva själv: man skär av några käppar från ett gammalt träd, sticker ner dem i marken – och vips börjar de flesta av dem att grönska och växa. Tio år senare är käpparna nya träd, de kan hamlas till stängsel, ved och takkäppar att hålla fast halmen med – samtidigt som de i sin tur ger nya käppar att sticka ner i marken. Popplarna var också snabbväxare som kom till användning.

Ibland kallas pilalléerna för pilevallar, men de var egentligen något annat. Vallarna lades upp mellan åkrarna, och stadgades genom att pilekäpparna stacks ned i dem, för att rotsystemet skulle binda jorden.

Alléerna var inte utan problem. De skuggade vägarna, så att dessa tog längre tid att torka upp efter regnen. Så länge träden hamlades varje år var det överkomligt, men när man inte längre behövde brännet och slanorna till hägnen blev det drygt att beskära bara för estetikens skull. Därför sågades många alléträd ner när behovet av käppar och virke tillgodosågs på annat håll – eller helt enkelt försvann, som när man upphörde med halmtak.

Så småningom blev alléerna mer än nyttoanläggningar. De stora godsen imponerade på de resande genom att beskoga vägarna fram till slotten. När godsen avhyste arrendatorer och hela byar för att anlägga ”plattgårdar” med statare på 1800-talet fick de nya ”farmerna” också alléer, ibland med ambitionen att förbinda dem med det ursprungliga slottet. Då blev det också fler sorters träd i alléerna: lindar, almar och hästkastanjer. Konstigt nog inte fruktträdsalléer, i varje fall inte i någon större utsträckning – Olsson noterar dem i Tyskland i sin internationella översikt. Alléerna tog sig också in i städerna, avenyerna – ordagrant ”komma till” – och boulevarderna fick träden på ömse sidor som signum.

Patrik Olssons bok uppmuntrar läsaren till utflykter. Att begripa hur landskapet kommit till är ett ovanligt nöjsamt sätt att fördjupa sig i förfluten kultur och ekonomi.