Han föddes i Edinburgh, doktorerade i Cambridge, England, och flyttade 1983 till Princeton, USA. Han fick 2015 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sin analys av konsumtion, fattigdom och välfärd, som det heter i Kungliga Vetenskapsakademins motivering. Han är också mycket uppmärksammad för ett paper från 2015 med efterföljande bok, Deaths of Despair and the Future of Capitalism (2020), tillsammans med hustrun Anne Case. Den visar att ökad dödlighet bland medelålders vita lågutbildade män i USA till stor del är orsakad av droger, alkoholism och självmord.

Deaton har alltså varit verksam i Amerika i 40 år. Nu har han samlat sina intryck och erfarenheter av kolleger och förhållanden i ”ojämlikhetens land” i en bok om Economics in America. Boken består av ett antal teman som alla tangerar begrepp som ojämlikhet, hälsa och fattigdom. Den bygger till stor del på tidigare skriverier som har uppdaterats. Ambitionen är att ge icke-ekonomer en insikt i hur nationalekonomer tänker och agerar. Nationalekonomi kallades en gång för politisk ekonomi, och det skriver Deaton under på: ”Jag är inte så naiv att jag tror att ekonomi har en vetenskaplig kärna som kan skiljas från politik […].”

Det första temat är minimilöner. Deaton utgår från David Cards (Nobelpristagare 2021) och Alan Kruegers (död 2019) studie på 1990-talet av effekterna av förändringar i minimilönen på sysselsättningen. De båda genomförde ett naturligt experiment genom att jämföra sysselsättningen i snabbmatsrestauranger i New Jersey (som höjde sin minimilön 1992) och Pennsylvania (som inte höjde minimilönen). Studien utmynnade i att den höjda minimilönen inte försämrade sysselsättningen.

Slutsatsen retade upp konservativa ekonomer och kolumnister. Public choice-­ekonomen James Buchanan förklarade att lika litet som en fysiker kan påstå att vatten rinner uppströms, lika litet kan en ekonom påstå att ökad minimilön ökar sysselsättningen. Cards och Kruegers studie har därefter replikerats flera gånger med liknande resultat och Deaton påpekar retsamt att ”äpplen flyter upp i en balja med vatten”. Förklaringen till det oväntade resultatet skulle närmast vara att snabbmatspersonal har svårt att hitta annat arbete, varför arbetsgivarna har ett stort övertag. Marknadssituationen präglas inte av konkurrens utan av monopsoni, en situation som påminner om en ”klasskamp i vilken kapital och arbete strider om överskottet”.

Det andra temat är sjukvård, som i USA är extremt dyr och ojämlik. Den slukar en femtedel av nationalinkomsten: ”Om Amerika spenderade samma andel av nationalinkomsten som Schweiz, som har det näst dyraste systemet i världen, skulle vi spara en biljon dollar om året. En biljon dollar”, slår Deaton fast, ”skulle utan vidare täcka Amerikas militärutgifter och ge pengar över.” Så mycket pengar i omlopp skapar ett eldorado för lobbyister. Det finns sex sjukvårdslobbyister för varje medlem av kongressen! En ond cirkel uppstår: Politikerna ska representera sina väljare men för att bli valda måste de ha pengar för att kunna driva kampanj. Pengar flyter in från sjukvårdsindustrin, som i gengäld får sina intressen tillgodosedda, vilket innebär att de kan donera än mer pengar till politikerna.

Deaton redogör för sin egen ”empiriska forskning” på området: en höftledsoperation. En sådan kostar i snitt cirka 400 000 kronor. Att för den enskilde konsumenten göra ett informerat val av utförare är i stort sett omöjligt. Det pågår förhandlingar mellan försäkringsbolag, sjukhus och läkare om vilka patienten inte har en susning. Den som inte har sjukförsäkring ligger pyrt till. Det finns exempel på patienter utan försäkring som fått betala 300 000 kronor för ett ingrepp som skulle kostat Medicare (federal sjukvårdsförsäkring för pensionärer) 60 000. Deaton konstaterar: ”Om jag hade varit fattig, arbetslös eller oförsäkrad kunde jag ha blivit ruinerad eller, troligare, fortfarande ha traskat runt med en reumatisk och alltmer smärtande höft.”

Sjukhusentreprenörerna, varav en del före detta läkare, har, enligt Deaton, ”övergått från att reparera kroppar till att förstöra plånböcker, från att sträva efter hälsa till att sträva efter rikedom”. Och vad med ekonomerna? De har i Kenneth Arrows efterföljd alltsedan 1960-talet varit medvetna om att sjukvårdsförsäkringar förföljs av ett negativt urval (adverse­ selection) genom att friska människor låter bli att försäkra sig me­dan mindre friska försäkrar sig med påföljd att premierna blir avskräckande höga. Det blir en ”dödsspiral” av stigande premier och fallande täckningsgrad. Alla måste vara med i systemet om det inte ska bli självförstörande. Detta har varit svårt att förklara för en mindre upplyst allmänhet. Ett exempel: En opinionsundersökning visade att 46 procent av amerikanerna var motståndare till Obamacare men bara 26 procent till Affordable Care Act, vilket helt enkelt bara var ett annat namn för samma sak!

Det tredje temat är fattigdom på hemmaplan och utomlands. Hur ska resurser för att tillgodose människors behov fördelas? Deaton utgår från två synsätt: det kosmopolitiska, som inkluderar hela världen, och det prioriterande som tar sikte på de fattigaste. Man skulle kunna tro att dessa båda synsätt sammanfaller. Så enkelt är det inte eftersom ”det finns flera miljoner amerikaner […] som lever i hushåll med en per capita-inkomst på några få dollar om dagen och vilkas levnadsstandard kan sägas vara lika dålig eller värre än för dem som Världsbanken definierar som utblottade i Indien eller Etiopien”.

Det är inte heller självklart att medborgare i det egna landet ska behandlas likadant som människor i övriga världen. Medborgarskap medför ett antal rättigheter och skyldigheter som landets medborgare inte delar med människor i andra länder. Deaton varnar: ”För dem som anser, som jag själv gör, att vi är skyldiga de fattiga i världen något, måste vi bli bättre på att ta vara på våra landsmäns intressen innan de som bär MAGA-kepsar kommer efter oss med hötjugor.” (MAGA = Make America Great Again.)

Åsikterna i dessa frågor går vitt isär bland nationalekonomerna. Deaton lyfter fram William Easterly och Jeffrey Sachs. När Easterly kritiserade Sachs’ tro på att stora program sjösatta av outsider kan lösa fattigdomsproblemen i utvecklingsländer fick han ett så ilsket svar att hans replik började med: ”Han [Sachs] nämnde åtminstone inte min kala fläck.” Deaton själv är tveksam till utvecklingsprogram eftersom de försvagar kontraktet mellan medborgare/skattebetalare och deras representanter/regeringar. På hemmaplan är han kritisk till att inkomster under fattigdomsgränsen mäts före skatter och statliga program: ”Det sätt på vilket fattigdomen mäts innebär att kriget mot fattigdomen aldrig kan vinnas genom att skicka pengar till de fattiga.”

Fattigdomsresonemangen leder naturligt över till sifferexercis, till konsumentprisindex, levnadskostnadsindex och fattigdomslinjen och frågor huruvida dessa mått ska vara enkla och nationella eller komplicerade och anpassade till olika delstater och städer. Här blir Deatons resonemang ganska torra och invecklade. Siffror och humor samspelar sällan.

Det femte temat är monetär ojämlikhet. Deaton började alltså sin bana vid Cambridge, England, där ekonomer som Amartya Sen (Nobelpris 1998), Anthony Atkinson och James Mirrlees (Nobelpris 1996) alla ägnade sig åt ojämlikhet och fattigdom. När Deaton kom till USA och tog jämlikhet med i kalkylerna fick han höra att det var oprofessionellt att ägna sig åt ett så ointressant problem. Den attityden var särskilt utpräglad bland de nobelprisade ekonomerna i Chicago: Milton Friedman (1976), George Stigler (1982), James Buchanan (1986), Ronald Coase (1991) och Robert Lucas (1995). ”Som värst”, skriver Deaton, ”gör Chicagoekonomin pengar till enda måttet på välbefinnande, ojämlikhet spelar ingen roll och effektivitet är det enda som räknas.”

Ojämlikhet handlar inte bara om pengar utan också om sådant som nationalitet, ras och kön. Frågan om nationalitet föranleder ännu en personlig anekdot. Deaton var länge tveksam till att svära trohet till USA och hade dålig erfarenhet av immigrationsmyndigheterna. Till slut, 2012, bestämde han sig för att bli amerikansk medborgare. Den amerikanska byråkratin förnekade sig inte. Att besvara några elementära frågor om landets historia och geografi var inget problem, men att dokumentera alla utlandsresor under 30 år! Till sist fick Deaton frågan av en tjänsteman om han – en 67-årig ekonomiprofessor – hade arbetat som prostituerad de senaste veckorna! En kollega som råkade ut för samma sak blev inte svaret skyldig: ”Jag har länge letat efter ett arbete av det slaget men än så länge utan framgång.”

Den mest seglivade ojämlikheten har sina rötter i slaveriet. 2020 låg nästan 20 procent av svarta hushåll under fattigdomslinjen men bara 8 procent av vita. Olikheten i hälsostatus är betydande. Den förväntade livslängden vid födseln är sju år kortare för svarta män än för vita. Deaton finner emellertid inget givet samband mellan ojämlikhet i inkomst och ojämlikhet i hälsa. Förklaringen är denna: I delstater med måttliga inkomstskillnader men med stor andel svart befolkning vill den vita majoriteten inte betala skatt som genererar förmåner för svarta. Därmed drabbas såväl vita som svarta av dålig sjukvård. I storstäder med stora inkomstskillnader är skatterna högre, vilket ger såväl vita som svarta bättre sjukvård. De senaste årtiondena har för övrigt skillnader i utbildning kommit att få större betydelse än ras för människors hälsa.

Pensioner är ett tema som väcker olika intresse beroende på ålder: ”Om de unga somnar när pensionerna nämns så ligger de äldre ofta vakna och oroar sig för dem.” Deaton berättar hur hans egna bekymmer med att få ordning på pensionsutbetalningarna slutade med besök på ett Social Security-kontor som väckte associationer till Dickens och Kafka. Det slutade lyckligt när upprymda byråkrater fylkades kring honom och förklarade att de aldrig haft en Nobelpristagare på kontoret förut.

Deaton kontrasterar två ekonomer med olika syn på pensionssystem, Martin Feldstein (bl a ekonomisk rådgivare åt Reagan) och Peter Diamond (Nobelpris 2010). Den konservative Feldstein har argumenterat för marknadslösningar och individuella sparkonton, detta för att hindra staten från att lägga beslag på pensionsmedel och för att aktiemarknaden på sikt ger bättre avkastning än andra investeringar. Diamond och hans meningsfränder har pekat på den ojämlikhet och de administrativa kostnader som följer av marknadslösningar. Alla tänker inte på att om en investeringsrådgivare tar en avgift om 1 procent om året och avkastningen är 4 procent om året så innebär det att avgifterna äter upp en fjärdedel av avkastningen.

Ett kapitel om ekonomerna i arbete redogör för historien bakom American Economic Association i USA och Royal­ Economic Association i Storbritannien. Den politiska korrektheten – som kräver att historiska lämningar utplånas – har i USA resulterat i att den föreläsning som länge haft namn efter föreningens grundare – Richard T Ely Lecture – på förslag av bland andra nuvarande finansministern Janet Yellen döpts om till Distinguished Lecture. Ely (1854–1943) anses inte rumsren eftersom han hade 1800-tals- och inte 2000-talsvärderingar.

De vetenskapliga tidskrifternas makt är ett alltid lika intressant ämne. Förr i tiden spelade status stor roll för möjligheten att bli publicerad. Numera är innehållet avgörande. Det innebär inte att vem som helst kan publicera sig var som helst även om innehållet skulle vara synnerligen innovativt. Det är svårt att bli publicerad om ämnet inte ligger inom vad som anses vara ”centrala fält” så som makroekonomi, ekonometri och ekonomisk teori. Artiklar inom dessa fält beskrivs ofta med ord som rigorös och skarpsinnig till skillnad från arbeten inom hälsoekonomi, utvecklingsekonomi och ekonomisk historia. Vad värre är: av de fem ledande ekonomitidskrifterna, som avgör människors karriärer och ekonomiämnets utveckling världen över, utges fyra i USA och två av dem är knutna till universitet – Quarterly Journal of Economics till Harvard och Journal of Political Economy till Chicago – där redaktörerna har enorm makt och bara ansvarar inför sina egna institutionskolleger.

Föga förvånande ägnar Deaton ett kapitel åt Nobelpriset i ekonomi. Han tar upp Avner Offers och Gabriel Söderbergs teori i The Nobel Factor (recenserad av undertecknad i Axess nr 1/2017) om att Per Åsbrink och Assar Lindbeck hittade på priset för att underblåsa marknadsvänlig politik. Han noterar att priset 1974 räddade Friedrich von Hayek från glömskan: ”Om någon hade frågat mig, runt 1970, hade jag svarat att han sannolikt var död.” Deaton nöjer sig emellertid med att konstatera att priset på senare år ”har gått både till höger och vänster, och det är svårt att urskilja ett systematiskt mönster”.

Hur är det då att tilldelas ett Nobelpris? Så här låter Deatons svar: ”Jag tänker ofta på historien om hunden som gillade att jaga bussar men inte hade en aning om hur det skulle vara att fånga en. Nobelpriset är inte bara att fånga bussen utan att bli överkörd av den. Om och om igen.” Deaton är förstås trots detta mycket glad för sitt pris och menar att Nobelceremonin för svenskar är vad Oscarsgalan är för amerikaner. (Själv brukar jag titta på den senare men inte på den förra.)

Mot slutet ställer Deaton frågan om ekonomerna har knäckt ekonomin. Vad han har i åtanke är finanskrisen 2008 och den stora recessionen. Hans svar är att ekonomerna inte orsakade krisen men att de bär en del av ansvaret genom ”sin besinningslösa entusiasm för marknader i allmänhet och finansmarknader i synnerhet”.

Deatons bild av ekonomerna är kluven. Han understryker deras oenighet och otillförlitlighet: ”Närhelst några hundra ekonomer skriver under ett upprop till stöd för en politik kommer några hundra andra ekonomer inom några dagar att fördöma det. Vi sveper oss ofta i en mantel av policyexpertis för vilken vi inte är kvalificerade, med förutsägbara katastrofala resultat som följd.” Men samtidigt: ”Många ekonomer har väl utvecklade etiska system och en känsla för rättvisa. Många oroar sig över ojämlikhet. De arbetar för att förstå världen bättre och gör allvarliga försök att tolka bevisen objektivt, att få analysen rätt. Detta är ekonomer som ändrar sig under arbetets gång, vilkas upptäckter ofta förvånar dem, och vilkas empiriska resultat inte kan förutsägas utifrån deras politiska övertygelser.”

Deaton är, liksom många av sina kolleger, inte marknadsliberal, men anklagar många av sina kolleger för att vara marknadsliberala. Om den amerikanska marknadsekonomin tycker han inte: ”Amerikansk demokratisk kapitalism som den för närvarande utövas tjänar bara en mind­re del av befolkningen, och majoriteten är inte tillfreds med vare sig demokratin eller kapitalismen.” Med tanke på Trumps ställning i USA kan man ifrågasätta Deatons omdöme. Trump är förvisso demokratins dödgrävare, men vilken annan politiker har under folkligt jubel gett den billigaste formen av kapitalism, marknadsgycklet, ett så tydligt ansikte?

Ekonomiämnet gick, anser Deaton, vilse när Lionel Robbins på 1930-talet definierade det som allokering av knappa resurser med alternativa användningar. Utgångspunkten borde vara och var före Robbins, menar Deaton, studiet av mänsklig välfärd. Enligt Keynes var politikens uppgift att kombinera effektivitet, rättvisa och frihet. Enligt Deaton har tonvikten på effektivitet tagit över. Deaton är som sagt ingen marknadsliberal. Hans slutliga recept är en politik som omfördelar inkomster på marknaden, inte genom skatter efter utfallet på marknaden. Det handlar om att gynna fackföreningar, kontrollera invandring, använda tullar, skydda arbetstillfällen, bedriva industripolitik och så vidare. Har inte det receptet prövats i Argentina? Och i England före Thatcher?

Det är nöjsamt att läsa Deaton, oavsett om man delar hans ekonomiskpolitiska hållning eller inte, främst för hans förmåga att med elegans och humor behandla stora välfärdsfrågor kopplade till personliga erfarenheter. Hans bok är emellanåt en ögonöppnare och ett bevis på att ett gott skratt förlänger munnen. Det märks dock genom en del överlappningar och upprepningar att de olika kapitlen ursprungligen tillkommit som artiklar.

Hur kan man få en av Deaton oberoen­de bedömning av betydelsen av Deaton och de teman, kolleger och studier han lyfter fram? En variant är att gå till The Penguin History of Economics av Roger Backhause. Denna doktrinhistoriska översikt, som sträcker sig från antiken till våra dagar, har 20 år på nacken och är något av en klassiker. Den har nu kommit i en uppdaterad upplaga med ett nyskrivet kapitel om utvecklingen på 2000-talet. Kapitlet fokuserar på de frågor som utgör 2000-talets största utmaningar: globalisering, ojämlikhet, finanskris och miljö.

Backhouse börjar sitt nyskrivna kapitel med att, liksom Deaton, lyfta fram Cards och Kruegers studie om minimilönens effekt på sysselsättningen. Den fick stor uppmärksamhet dels för att den var lätt att förstå, dels för att vissa ekonomer, såsom Buchanan, ” hade starka ideologiska invändningar mot ett sådant resultat”. Backhouse avhandlar därefter fattigdomstemat och lyfter fram studien av Deaton och Case om ”död genom förtvivlan” och deras förlitan på statistiska trender istället för experiment.

Backhouse noterar att ekonomiämnets teoretiska kärna har försvagats och att tillämpade studier stärkt sin ställning. Han citerar ett uttalande av Deaton från 2007 om att ”den typiska avhandlingen idag [jämfört med 1980-talet] använder lite eller ingen teori, mycket enklare ekonometri och hundratusentals observationer”. Det blir därmed svårare att få en överblick av ämnet. Backhouses lösning blir alltså att fokusera på arbeten som tar itu med vår tids största utmaningar.

Joseph Schumpeters sekelgamla förhoppning om att de vetenskapliga metodernas utveckling kommer att göra ekonomiämnet okontroversiellt har inte infriats, vilket enligt Backhouse demonstreras av reaktionerna på Cards & Kruegers studie av minimilön och Thomas Pikettys och Deatons & Cases studier av ojämlikhet. Ekonomiämnet påverkas av samma tendenser som samhället i övrigt. Det gäller att synas och bli citerad och det blir man genom att vara konfrontativ: ”Att avsluta en kontrovers producerar inte nödvändigtvis lika många citat även om det kan vara en mer betydande prestation.”

Utifrån Backhouse kan man för övrigt få en uppfattning om svenska ekonomers relativa betydelse genom tiderna. De upptar fem av bokens 419 textsidor, alltså 1,2 procent av utrymmet. Av dessa fem sidor ägnas tre åt Knut Wicksell, en åt Stockholmsskolan och en halv åt Gustav Cassel. Om man, vilket förefaller rimligare, sätter de 300 sidorna från och med Adam Smiths Wealth of Nations i nämnaren upptar svenskarna 1,7 procent. Nästan allt som faller under ’economics’ har producerats i västvärlden. Sveriges befolkning utgjorde för hundra år sedan en knapp procent av västvärldens (USA:s och Europas) befolkning och andelen är densamma idag.

Svenska ekonomer har alltså bidragit till ekonomiämnet en aning mer än vad man skulle kunna förvänta sig utifrån storleken på dess befolkning. De flesta svenska bedömare hade nog räknat med ett betydligt större bidrag än så. Inget konstigt med det. Vi är ju hemmablinda litet till mans.