Populismen sågs länge som ett opolitiskt, till och med antipolitiskt, fenomen. Populister obstruerade, bråkade, krånglade och ställde till det, men kunde inte ta politiskt ansvar. Så snart de närmade sig makten imploderade de. Flera statsvetare har också talat om populismen som ett episodiskt krisfenomen utan innehåll. Populister uppstår som en reaktion på politisk och/eller ekonomisk kris, men försvinner efter ett tag.

Den bilden hade under många år ett visst stöd av verkligheten. Populister dök upp, skakade om och försvann. Joseph McCarthy i USA, Pierre Poujade i Frankrike – exemplen kan mångfaldigas. Så även i Norden. Veikko Vennamos finska Landsbygsparti och Mogens Glistrups danska Fremskridtsparti slog igenom runt 1970 men kunde inte bygga vidare på de inledande framgångarna. Anders Lange i Norge är ytterligare ett exempel, även om vi inte med säkerhet kan veta vad som hänt om han fått leva längre. Han avled hösten 1974, ett drygt år efter att stigit in i stortinget med det nybildade Anders Langes Parti Til Sterk Nedsettelse av Skatter og Avgifter og Offentlige Inngrep. Redan då var han dock ifrågasatt i det parti som bar hans eget namn.

I Sverige fanns vid denna tid inga motsvarigheter till de danska, finska och norska populistpartierna. Några dök upp på kommunnivå, men det nationella genombrottet lät vänta på sig till 1991 då Ny Demokrati dök upp från ingenstans. Partiet hade stora framgångar till en början, men precis som i Danmark, Norge och Finland visade det sig svårt att ta steget från protest till politiskt inflytande. Partiorganisationen fungerade dåligt, den EU-positiva linjen saknade stöd hos partiets väljare och ledarduon Ian Wachtmeister och Bert Karlsson fick snart svårt att samarbeta med varandra. Efter att Wachtmeister vintern 1994 annonserat sin avgång som partiledare imploderade partiet.

Till skillnad från Ny Demokrati överlevde de norska, danska och finska populisterna. Anders Langes Parti bytte namn till Fremskrittspartiet 1977, och i februari 1978 tog Carl I Hagen över partiledarskapet. Partiet var då utanför stortinget, och låg dåligt till i opinionsmätningarna, men Hagen visade förstå vad som krävdes. Han såg till att bygga upp en fungerande partiorganisation och hans populistiska retorik fick efter hand ett medialt genomslag. Han kom att sitta kvar som partiledare i 28 år, och när han drog sig tillbaka hade partiet ett väljarstöd på 22 procent. I Danmark dömdes Glistrup till fängelse för skattebrott, och medan han avtjänade straffet skaffade sig hans ersättare i folketinget, hemtjänstvårdaren Pia Kjærsgaard, snabbt en maktposition. När Glistrup avtjänat sitt straff var han politiskt förbrukad. Kjærsgaard hade, precis som Hagen, bättre förståelse för politiska realiteter än sina partiers grundare. Det var dock inte förrän hon och några nära medarbetare 1995 brutit sig ur det kaotiska Fremskridtspartiet, och bildat Dansk Folkeparti, som hon fullt ut kunde realisera sina politiska och partiorganisatoriska planer.

I Finland efterträddes Veikko Vennamo 1979 av sin son Pekka. Sonen kombinerade en något nedtonad populistisk retorik med en pragmatisk praktik, vilket ledde till oenighet med fadern. Under Pekka Vennamos ledning medverkade Landsbydgspartiet i två koalitionsregeringar. Det politiska inflytandet var måttligt, och några stora reformer till förmån för det ”glömda Finland”-partiet sade sig representera blev det inte. Väljarstödet minskade, och efter att Pekka Vennamo lämnat politiken för att bli generaldirektör fick partiet så stora svårigheter att det gick i konkurs 1995. Ur spillrorna bildades Sannfinländarna, som utsåg Timo Soini till ledare 1997.

Vid millennieskiftet var de nordiska populisterna fortfarande långt ifrån den politiska makten. Landsbygdpartiet i Finland hade varit i regeringsställning, men det äventyret tog en ände med förskräckelse. Sannfinländarna var i början obetydliga. Ny Demokrati kunde inte utnyttja sin vågmästarställning under sin enda mandatperiod i riksdagen. I Norge ansågs Hagen som alltför opålitlig för att ges politiskt ansvar, bland annat för att han 1986 fällt en borgerlig regering och året efter, till allmän förvåning, förhindrat att de borgerliga återtog makten. I Danmark sågade den socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen Dansk Folkeparti med orden ”Rumsrena [stuerene] blir ni aldrig”.

Rasmussens ord, fällda i Folketinget den 7 oktober 1999, har sedermera blivit famösa eftersom det skulle dröja föga mer än två år innan de motbevisats. Rasmussen utlyste nyval hösten 2001, vilket visade sig vara ett misstag. Valkampanjen kom till stor del att handla om migrations- och integrationspolitik. Dansk Folkeparti, som deklarerat att man skulle stödja en borgerlig regering, ökade sin röstandel från 7,4 till 12 procent. Socialdemokraterna gick tillbaka, och tappade sin ställning som största parti till det liberala Venstre, som efter valet bildade en minoritetsregering tillsammans med Konservative Folkeparti. Dansk Folkeparti utgjorde parlamentariskt stöd vilket gav regeringen majoritetsunderlag. Denna konstellation satt kvar vid makten fram till 2011 års val, som resulterade i en knapp vänsterseger.

Under åren 2001–2011 hade Dansk Folkeparti ett betydande inflytande över politiken. Man var med och förhandlade fram varje budget, och den ekonomiske talespersonen (sedan 2012 partiledare) Kristian Thulesen Dahl blev snabbt respekterad för sin allmänna kompetens och ekonomiska detaljkunskaper. Dessutom är Dansk Folkeparti pålitligt. Partidisciplinen är stenhård och har ledningen slutit en överenskommelse kan man lugnt räkna med att den ligger fast – skillnaden mot det tidvis kaotiska Ny Demokrati är slående. Under de tio åren som samarbetsparti fick partiet ett betydande genomslag för sin politik. En framgång som man själva ofta lyfter fram är ”äldrechecken”, en tilläggspension för folkpensionärer, som infördes 2003. Just välfärdspolitiken har blivit allt viktigare för Dansk Folkeparti. Den skatteprotest som en gång varit upphovet till företrädarna Fremskridtspartiet hade i stort sett försvunnit något år efter att Kjærsgaard och hennes medarbetare brutit sig ut och gått sin egen väg.

Viktigast är ändå migrationspolitiken. Dansk Folkeparti skriver i sitt principprogram från 2002, som fortfarande gäller, att ”Danmark er ikke et indvandrerland og har aldrig været det. Vi vil derfor ikke acceptere en multi-etnisk forvandling af landet.” Asyl- och invandringspolitiken stramades också åt betydligt under de tio åren som samarbetsparti med regeringen. Asylkriterierna skärptes genom att ”de facto”-flyktingbegreppet avskaffades, familjesammanföring försvårades (bland annat höjdes åldersgränsen för återförening av äkta makar från 18 till 24 år) och väntetiden för permanent uppehållstillstånd höjdes från tre till sju år. Dessutom infördes en mängd andra ändringar, som avskaffande av flyktingars rätt till bostad, skärpta språkkrav med mera.

Inte alla de skärpningar som genomfördes var förslag från Dansk Folkeparti. Sedan det tidiga 2000-talet har dansk politik präglats av ganska bred enighet om en restriktiv migrationspolitik, som omfattar såväl de borgerliga partierna som socialdemokraterna. Det är därför inte givet att alla skärpningar i migrationspolitiken emanerade från Dansk Folkeparti – i efterhand är det inte alltid klart vem som varit först med ett visst förslag efter en slutförd förhandlingsomgång. Dessutom tyder ingenting på att de två regeringspartierna hade som syfte att desarmera Dansk Folkeparti. Istället var det så att partiet nu var inne i den politiska värmen. Samarbetsarrangemanget sågs som positivt av alla inblandade parter. Dansk Folkeparti fick politisk legitimitet och ett betydande politiskt inflytande, medan regeringspartierna fick ett stabilt parlamentariskt underlag. Inga klagomål hördes på att Kjærsgaard och Dahl ställde orimliga och ekonomiskt oansvariga krav, eller gjorde det svårt för regeringen att genomföra sitt program.

Det fanns spänningar inom Europapolitiken, men där kunde regeringen söka alternativa majoriteter. Det höll på att skära sig 2008, när den dåvarande EG-domstolen dömde till Danmarks nackdel i det så kallade Metockfallet. Den fria rörligheten inom EU bedömdes vara överordnad de danska restriktionerna för familjesammanföring. Dansk Folkeparti var kritiska, men fann sig i regeringens beslut att följa domslutet. Ett internt medlemsuppror kvästes snabbt. Partiets rykte som pålitlig samarbetspartner vägde tyngst.

Överhuvudtaget visar den danska erfarenheten från perioden 2001–2011 att ryktet om populister som oförmögna att ta ansvar var betydligt överdrivet. Det finns egentligen bara en sak som på något sätt skulle kunna stödja den tesen, nämligen att Dansk Folkeparti hittills inte självt satt sig i en regering. Om man hade velat ingå i en regering hade man utan problem kunnat göra det för länge sedan – inget parti av betydelse skulle försöka blockera det av principiella skäl. Efter valet 2015 var det till och med de som kritiserade Dansk Folkeparti för att inte ta sitt politiska ansvar och gå in i en regering – man har fler mandat än Venstre som på egen hand bildade regering efter valet. Snart tillkom Liberal Alliance och Konservative Folkeparti, men det är fortfarande en minoritetsregering, och ser ut att så förbli till det val som senast skall hållas sommaren 2019.

I och för sig har Dansk Folkeparti haft en lösare relation till regeringen efter 2015 än vad som var fallet 2001–2011. Man har till och med flörtat med Socialdemokraterna, ett intresse som förefaller vara ömsesidigt. Det mest sannolika är ändå att Thulesen Dahl efter valet först vänder sig till den nuvarande statsministern, Venstres Lars Løkke Rasmussen, men med dörren på glänt till Socialdemokraternas Mette Frederiksen. De forna populisterna i Dansk Folkeparti har utvecklats till drivna maktspelare, med ett väl utvecklat sinne för strategi. I den strategin har ingått kalkylen att man kan utöva betydande inflytande utan att ingå i en regering, där man löper större risk att tvingas in i bindande kompromisser. Det blir dock svårt för partiet att i längden undvika regeringsansvar. Thulesen Dahl har sagt att han sätter sin politik före tillgång till ministerbilar, men i längden blir det nog en fråga om både och snarare än antingen eller.

I Norge och Finland har populisterna redan bekantat sig med respektive regeringskansliers fordonspark. Fremskrittspartiet gick in i en minoritetskoalition med Höyre efter 2013 års val, en konstellation som bibehölls efter nästa val 2017. I början av 2018 utökades den med det liberala partiet Venstre, som är mer mittenorienterat än det danska partiet med samma namn. Det är fortfarande en minoritetsregering, beroende av stöd från Kristelig Folkeparti (det norska Senterpartiet tillhör vänsterblocket). Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen är sedan 2013 finansminister. Sannfinnländarna hade en enorm valframgång i 2011 års riksdagsval med 19 procent av rösterna, och kunde redan då blivit regeringsparti, men valde att stå utanför eftersom man inte ville att Finland deltog i stödåtgärder för krisande euroländer. Fyra år senare, med ett väljarstöd på 17 procent, gick dock Sannfinländarna in i en majoritetskoalition med Centern och Samlingspartiet. Timo Soini blev utrikesminister.

De norska och finska erfarenheterna från populistisk regeringsmedverkan är blandade. I Norge har det inte varit utan problem, men något fog för påståenden om att Fremskrittspartiets skulle sakna förmåga till ansvar finns knappast. Siv Jensen har enligt de flesta omdömen varit en skicklig finansminister, med en tydligt marknadsekonomisk agenda men också öppenhet för kompromisser. För den välinformerade har det inte varit någon överraskning – Jensen hade 2001–2005 varit en kompetent ordförande i stortingets finansutskott. Det är egentligen tveksamt om hon är så mycket populist – snarare en ganska konventionell borgerlig politiker.

I och för sig är Fremskrittspartiet inte liktydigt med sin ledare. Som visats av statsvetaren Anders Ravik Jupskås är populistiska uppfattningar om politik och samhälle utspridda i partiet, vilket medför en risk för spänningar mellan regeringspolitik och gräsrötter. I en koalitionsregering, som dessutom saknar majoritet, är eftergifter oundvikliga. Bland annat tvingades man sommaren 2015 acceptera 8 000 extra kvotflyktingar från Syrien. Senare samma år, i samband med den stora tillströmningen av flyktingar till Europa, skärptes dock den norska flyktingpolitiken betydligt. Egentligen var inte den nya politiken helt olik de skärpningar som beslutades i andra länder, däribland Sverige, men Fremskrittspartiet hävdade på sin hemsida att Norge nu hade Europas strängaste asylpolitik. Familjeåterförening försvårades, antalet permanenta upphållstillstånd minskades, avvisningar effektiviserades och bistånd skulle börja användas som påtryckning för att få länder att ta tillbaka asylsökande som inte beviljats uppehållstillstånd. Kriterierna för kontantbidrag till flyktingar stramades upp, och asylsökande skulle ges matkuponger i stället för pengar. Dessutom skulle initiativ tas för att omförhandla de avtal och konventioner som styr det internationella asylsystemet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Exakt vad som hade hänt om Fremskrittspartiet 2015 varit i opposition kan vi inte veta, men precis som i Danmark är den mest rimliga tolkningen att partiet från sin inflytandeposition gjort en betydande skillnad, inte minst i migrationspolitiken. Förvisso har man tvingats till eftergifter, och relationen till statsministern Erna Solberg har inte alltid varit gnisselfri. Flera ministrar från Fremskrittspartiet har fått avgå, ibland under ofördelaktiga omständigheter. Väljarstödet har minskat. Även om man i Stortingsvalet 2017, efter fyra år i regering, gjorde bättre ifrån sig än vad opinionsinstituten förutspått var de 15,2 procenten det andra förlustvalet i rad, och mer än 7 procentenheter ner från rekordvalet 2009. Men även andra partier drabbas av skandaler och valjarförluster, och något stöd för tesen att populister inte kan hantera ansvar utgör Fremskrittspartiet inte.

För Sannfinländarna har det gått sämre. Man har inte haft något stort politiskt genomslag i Juha Sipiläs trepartiregering. Soini, som varit en skoningslös oppositionspolitiker, har funnit sig väl tillrätta i rollen som utrikesminister, en post som han har kvar efter sin avgång som partiledare 2017. Den 27 januari 2018 publicerade Soini i DN Debatt en text där han i positiva ordalag nämner sin svenska kollega Margot Wallström, och talar om betydelsen av ett utvecklat försvarsamarbete inom EU – formuleringar som några år tidigare varit otänkbara för EU-ätaren Soini. Partiet tvingades till eftergifter i migrationspolitiken och nedskärningar i välfärden. Intern kritik och avhopp från riksdagsgrupen följde. När Soini lämnade partiledarskapet valdes den kontroversielle invandringsmotståndaren Jussi Halla-Aho till hans efterträdare, vilket ledde till att partiet sprack. Soinis mer moderata falang bildade Blå Framtid, som behöll regeringspositionen. Det nya partiet fick med sig precis så många riksdagsledamöter som krävdes för att regeringen skulle kunna behålla sin majoritet, men ser enligt opinionsmätningarna ut att försvinna i nästa val. Halla-Ahos radikaliserade sannfinländare ligger bättre till, men är tillbaka ute i den politiska kylan och kommer knappast att utgöra regeringsunderlag under de närmaste åren.

Det finns populistiska partier som inte visat sig kunna hantera balansgången mellan att ta politiskt ansvar och behålla sina väljares förtroende. Sannfinländarna/Blå Framtid är ett exempel där det inte fungerat. Regeringsansvaret har man klarat, men till priset av splittring och minskat väljarstöd. Utanför Norden är det österrikiska Frihetspartiets tid i regeringen under 00-talet, och nederländska Lijst Pim Fortuyns gästspel 2002–03, liknande exempel. Å andra sidan finns det ett ökande antal exempel på motsatsen. Fremskrittspartiet i Norge är ett, tillsammans med Schweiziska folkpartiet SVP och italienska Lega Nord (som sedan 1990-talet ingått i fyra olika regeringar). Dansk Folkeparti är ett mellanfall – man har visat sig vara gott och väl mogen att aktivt delta i politiskt beslutsfattande, men man har ännu inte tagit fullt ansvar på regeringsnivå.

Trots att erfarenheterna spretar åt olika håll blir ändå slutsatsen att partier som uppstått som protest mot etablissemanget mycket väl kan finna sig tillrätta i rollen som politiska maktutövare. I några fall, som Pekka Vennamo och Timo Soini, har man man sugits in i etablissemanget, men Kristian Thulesen Dahl och Siv Jensen har visat att politiskt ansvarstagande och bibehållen populistisk trovärdighet inte nödvändigtvis utesluter varandra. Vilken utveckling Sverigedemokraterna kan ta vet vi inte än – men man bör nog inte utgå ifrån att de skulle gå under efter att de tagit sig över tröskeln till ett mer direkt politiskt inflytande.

Anders Widfeldt är lektor i nordisk politik vid University of Aberdeen.