När jag häromdagen passerade Tegnérlunden och som vanligt hötte näven åt Titanen, Carl Eldhs groteska skulptur av dåren och gaphalsen Strindberg, insåg jag plötsligt varför Mona Sahlin aldrig kommer att bli statsminister.

Eldhs skulptur är givetvis inte en korrekt återgivning av Strindbergs slappa anatomi. Modell för kroppen stod en frisksportare, farfar till en av mina goda vänner. Men det är oväsentligt, det väsentliga är den kraftfulla nakenheten.

Efter snart 100 år av det modernistiska avantgardets galenskaper borde all känsla för konst ha utrotats. Men att omfamna vansinnet kräver kvalificerad utbildning. Folk i allmänhet förmår fortfarande skilja det sköna från det vidriga, det pietetsfulla från det skändliga och det klassiska från stundens effektsökeri.

Eldhs titan, trots sin smaklöshet, är på sätt och vis ett uttryck för detta. Precis som romarna vill vi tänka oss våra förebilder och ledare som vackra och starka, med en fysik lämpad för brons eller marmor. Det verkliga eldprovet när vi väljer ledare är därför fortfarande detta: skulle personen i fråga passa som kraftfull, naken staty?

Göran Perssons fysik var kanske inte centurionmässig och inte heller Fredrik Reinfeldt verkar vara någon Herkules, men Eldh visade att det inte är ett hinder. Vi kan låna en bättre kropp att sätta huvudet på. En naken Fredrik Reinfeldt på ett svenskt forum är därför fullt tänkbar. Kanske i diabas för att uppmärksamma att han är vår förste svarte statsminister, något som tidigare påpekats i denna kolumn.

Men att tänka sig Mona Sahlin som naken helkroppsstaty är direkt genant. En sådan tingest vore osedlig, om hon inte lånade en kropp som gjorde henne till transvestit. För alla med någon uppfostran inser att en dams nakenhet, egen eller lånad, är hennes ensak.

Det är antagligen tråkiga nyheter för Mona Sahlin, men hon bör minnas att vår rodnad när vi tänker oss henne som ledare, har rent höviska skäl.

* * *

Beskedet att Jacob Zuma är Sydafrikas nye president har fått ett småaktigt mottagande. Gång på gång upprepas anklagelserna om våldtäkt och korruption. Jag känner ännu inte presidenten personligen och kan inte agera karaktärsvittne, men jag tycker mig ana en illa maskerad rasism. Det kanske tydligaste tecknet på detta är att enkla fakta som gör president Zumas förehavanden begripliga ignoreras.

Jacob Zuma är 67 år. Han bär glasögon. Han har tre – vissa säger fyra – vackra fruar. Därtill är han förlovad med ytterligare tre, av allt att döma, förtjusande damer. Han har arton barn.

Var och en som tänker sig in i president Zumas situation förstår snart att anklagelserna mot honom är orättvisa. Vilken folkpensionär som helst kunde, efter att ha lagt ifrån sig glasögonen i mörkret, råka bli närgången med fel kvinna, när sex, eller till och med sju, kvinnor är den rätta. Och en familjefar som, även om en och annan regel åsidosätts, inte vill ligga samhället till last, utan själv försörja sina arton barn och sex, sju kvinnor bör snarast hyllas.

Det som oroar mig är bordsplaceringen vid kungamiddagen om president Zuma kommer på statsbesök. I sin nya roll får han antagligen händerna på tillräckliga medel för att ha råd att gifta sig, även med sina fästmör. Hur jag än räknar har Sverige inte tillräckligt många högättade män för att ge dem alla ståndsmässiga bordskavaljerer.

* * *

I en av våra mindre nogräknade tidningar kunde vi nyligen läsa om astronomen Masami Ouchi, som teleskopvis tagit ett fotografi av en ”lysande gasklump”, så avlägsen att den existerade för 12,9 miljarder år sedan. I den fåvitska demokratiska anda som numera präglar i stort sett allt, ombads läsarna rösta om vad de trodde det var.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De flesta valde, efter kraftiga pikar i den medföljande artikeln, alternativet ”Galax”. Näst mest populärt var ”Annat”. Men det tredje mest valda var ”Gud”, strax före ”Planet” och ”Fågel”.

Det är något rörande med att tusentals personer tror sig ha skådat Guds anlete i en kvällstidning. Inte därför att det är särskilt osannolikt. Kan man visa sig som en brinnande buske eller en ”molnstod”, finns det inget rimligt argument mot att visa sig i en form som åtminstone har en ansvarig utgivare. Nej, det rörande är att människor fortfarande längtar efter att få skåda Gud. Det vore i denna narcissistiska tid naturligare att anta att de bara var intresserade av huruvida Gud såg dem.

Frågan är om de är beredda, i det fall att den ”lysande gasklumpen” verkligen visar sig vara Guds anlete. Få har längre någon aning om vad rökoffer, än mindre viftoffer, är för något.

Jag funderar ändå på att via ”nätet” börja sälja sädeskärvar att vifta med, såsom viftoffret kräver, i det fall att någon ännu minns Gamla Testamentet. Kanske finns en marknad bland kvällstidning