De mörka sidorna förtigs
Idag är Kina världens näst största ekonomi och Deng är sannolikt den ledare i världen som har lyft flest människor ur fattigdom. Men utanför Kina är han fortfarande främst ihågkommen för massakern på Himmelska fridens torg 1989. Denne motsägelsefulle man beskrivs utförligt av Ezra F Vogel i hans över 900 sidor långa biografi Deng Xiaoping and the Transformation of China.
Även om det främst är ordförande Mao som vi i västvärlden förknippar med Kina så var det Deng Xiaopings öppnande mot omvärlden och hans strävan mot ekonomisk utveckling som utformade det Kina vi ser idag. I år är det tjugo år sedan som Deng Xiaoping, då pensionerad, gjorde sin historiska resa i södra Kina där han med sin popularitet återupplivade de ekonomiska reformerna som Kommunistpartiets ledare hade saktat ner. Det är lätt att fascineras av att denne kortvuxne man från den avlägsna provinsen Sichuan hade ett så enormt inflytande på världens folkrikaste land.
Deng skildras i boken som en handlingskraftig man, vars liv präglades av både framgångar och många missöden och tragedier. Hans planer att studera i Frankrike vid 16 års ålder stoppades av att finansieringen från Kina upphörde, hans första fru och barn dog vid förlossningen, hans andra fru lämnande honom för en man som kritiserade honom, en av hans söner blev under kulturrevolutionen förlamad för livet efter trakasserier från rödgardister till följd av Dengs åsikter. Men trots alla prövningar slutade aldrig Deng att vara trogen partiet.
Dock innebar hans lojalitet mot Kommunistpartiet inte att han var lojal mot dess grundläggande ideologi. Det var just hans pragmatism som ökade hans popularitet, med bevingade citat som ”det spelar ingen roll om katten är svart eller vit katt så länge den fångar råttor” och ”sök sanning från fakta”. Dengs resultatinriktade syn på ekonomisk utveckling låg rätt i tiden, eftersom många partimedlemmar efter kulturrevolutionen hade tröttnat på Maos dogmatism. Dessa krafter i partiet tvingade Maos handplockade ersättare Hua Guofeng att återinsätta Deng. Det dröjde inte länge för den kvicktänkte och kunnige Deng att utmanövrera Hua i kampen om ordförandeskapet. Vogels bok är också som bäst när den skildrar dessa maktkamper inom partiet.
Men Vogels fokus på makteliten har för stor påverkan på de kapitel som behandlar Kinas ekonomiskas utveckling efter Maos död. Flera av reformerna berodde snarare på en uppdämd vilja från folket än en välutvecklad och tydligt uttalad strategi från Dengs sida. Detta är dock inget som tas upp och överlag får strukturella förklaringar, och det kinesiska folket, för lite utrymme.
Delar av boken känns som en prolog till Dengs tid vid makten som infann sig i slutet av hans liv. Detta hade inte behövt vara negativt, då bokens primära fokus är Dengs bidrag till Kinas ekonomiska utveckling. Vogel vill dock putsa bort all smuts från bilden av Deng Xiaoping med ledande retoriska frågor som: ”Har någon annan ledare på 20-talet gjort mer för att förbättra livet för så många?” Det är då anmärkningsvärt, men följdriktigt, att många fläckar i Dengs karriär endast nämns i förbifarten. Repressalierna mot intellektuella efter Låt hundra blommor blomma-kampanjen, där över en halv miljon människor skickades till arbetsläger, som förvisso påbörjades av Mao men leddes av Deng Xiaoping, avhandlas mycket kort. Det faktum att även Deng begärde spannmål till städerna och till export från bönder under det stora språnget, där runt 30–40 miljoner människor svalt ihjäl, nämns överhuvudtaget inte.
Vogels förlåtande syn på Dengs mörkare sidor lyser också igenom i kapitlet han kallar ”Tiananmentragedin”. En, till största del, korrekt beskrivning av händelseförloppet följs av bokens besynnerligaste uttalande: ”Så mycket som vi forskare […] vill hitta tydliga svar som förklarar orsakerna till tragedin, är sanningen att ingen av oss kan vara säker på vad som skulle ha hänt om andra åtgärder vidtagits.” Han fortsätter med att konstatera att vad ”vi vet” är att i de två decennierna efter Tiananmen (Himmelska fridens torg) har Kina varit relativt stabilt, haft spektakulär ekonomisk tillväxt och att hundratals miljoner kineser lever mycket mer komfortabla liv nu än 1989. Författaren verkar här, i det närmaste, godkänna Kommunistpartiets egen propaganda: att massakern på mer än tre hundra människor var motiverad för att kunna upprätthålla landets stabilitet och ekonomiska tillväxt.
Att en västerländsk historiker för den typen av resonemang är anmärkningsvärt. På grund av Kinas storlek bedöms ibland det som landets ledare gör med en annan måttstock än exempelvis ledarna för ekonomiskt svagare stater. Vogels retoriska frågor om massakern på Himmelska fridens torg hade troligen inte uttalats om Egypten och Tunisien.
Under den arabiska våren för ett år sedan fördömdes den statliga repressionen praktiskt taget unisont. Dessutom är det inte svårt att föreställa sig ett antal scenarier där Kinas ekonomiska utveckling hade kunnat fortsätta även om den aldrig inträffat.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Påståendet att massakern krävdes för stabilitet och ekonomisk tillväxt är minst sagt diskutabelt. Därtill var inte studenternas krav att Kommunistpartiet skulle ge upp sin makt, utan snarare utökad frihet och en större del av den ekonomiska kakan. Landet hade alltså inte behövt hamna i ett maktvakuum med potentiell instabilitet som följd om man gått studenterna till mötes. Det skall inte heller glömmas att det även fanns krafter inom partiet som arbetade för en fredlig lösning. Zhao Ziyang, som hade högsta posten i partiet som generalsekreterare under massakern på Himmelska fridens torg, gjorde sitt yttersta för att lösa meningsskiljaktigheterna mellan dem som protesterade och Kommunistpartiet. Deng valde istället att lyssna på hökarna och Zhao sattes i livslång husarrest.
Att Vogel ägnade mer än 10 år åt boken märks inte minst i hans imponerande källmaterial. Författaren har fått en unik möjlighet att utföra extensiva intervjuer med Dengs familj, kolleger och partihistoriker. Deras sannolikt förskönande återberättelse av Deng Xiaopings liv har uppenbarligen också gjort ett djupt intryck på författaren. Vogel skriver att Deng möjligen är den enda person i Kina som kunde transformera landet. Deng Xiaoping blir tyvärr mer förhärligad än kritiskt analyserad i boken och det känns inte sällan som att man läser partiets officiella historiebeskrivning.