DET ÄR IDAG LÄTT ATT skratta åt de grenar som har fått stryka på foten när tävlingsprogrammen i OS förfinats – eller åtminstone förändrats – i takt med att amatöridealen försvunnit från arrangemanget som numera är en miljardindustri.

I dagens virrvarr av jagade hundradelar, högteknologiska dräkter och dopningspreparat är det svårt att tänka sig att det en gång fanns plats för de sköna konsterna på OS-programmet.

Baron Pierre de Coubertin var dock övertygad om att de olympiska spel som han tillskrivs äran för att ha återuppväckt 1896 inte bara borde innehålla rena fysiska kraftmätningar, utan även konstnärliga sådana. OS i Stockholm 1912 skulle bli platsen där kulturtävlingar, Concours d’Art, för första gången skulle gå av stapeln, med utdelning av OS-medaljer i litteratur, målning, skulptur, musik och arkitektur.

de Coubertin, som var ordförande för Internationella olympiska kommittén (IOK) var genuint kulturintresserad. Han hade också, skulle det avslöjas senare, ambitionen att hitta en gren att själv delta i.

I sin bok Vägledning till Solskensolympiaden berättar idrottshistorikern Åke Jönsson om den intensiva, och stundtals hätska, debatt som föregick beslutet om kulturtävlingarnas vara eller icke vara under OS 1912.

I Sverige var nämligen entusiasmen inte lika stor som hos de Coubertin, för att uttrycka det milt.

”Många av de stora konstnärerna under den här tiden var också stora idrottsentusiaster”, berättar Åke Jönsson. ”Men motståndet mot kulturtävlingarna var ändå stort, både bland konstnärer och bland idrottsledare.”

Organisationskommittén ansåg sig ha ordentligt på fötterna då man avvisade Pierre de Coubertins förslag om tävlingar i kultur. En remissrunda värdig en gedigen SOU hade skett och beskedet från kulturarbetarna i Sverige var att den utformning av tävlingarna som de Coubertin hade sett framför sig inte var acceptabel. Den franske baronens dröm om ett genomgående idrottstema – dikter om idrott, tavlor med idrottsmotiv, ritningar på idrottsarenor – föll inte många på läppen. Svenska Konstnärernas förening tyckte att tävlingar i arkitektur möjligen kunde gå för sig, men inte i måleri och skulptur, då man bland annat befarade att den konstnärliga friheten skulle begränsas. Organisationen De Frie gillade inte tävlingsformatet, men kunde acceptera någon form av utställning. Konstnärsförbundet såg ingen poäng med vare sig tävlan eller utställning och Kungliga Akademien för de fria konsterna (Konstakademien) kunde tänka sig en arkitekturtävling – men ingen konstutställning.

”TÄVLINGARNA VAR oerhört utmanande för många i den svenska kultureliten. Under senare delen av 1800-talet börjar den svenska konstnärsrollen att formas och professionaliseras, man söker självständighet och försöker skapa en nationell autonom konstnärsvärld, och så kommer det här: en internationell tävling i Stockholm där idrottare sätter upp reglerna för hur allt ska bedömas. Det var säkert väldigt provocerande”, berättar Patrik Steorn, konstvetare vid Stockholms universitet.

På senhösten 1910, med en negativt inställd organisationskommitté på ena sidan och en djupt sårad de Coubertin på den andra, var läget låst. Thorsten Laurin, konstsamlare och vice direktör på bokförlaget Norstedts, försöker då sätta samman en remissgrupp vars trovärdighet inte ska kunna ifrågasättas. Med namn som Bruno Liljefors, Anders Zorn, Albert Engström, Carl Larsson, Carl Milles och prins Eugen på listan – alla dyker dock inte upp på det möte som hålls i Stockholm i januari 1911 – ska frågan avgöras om det är ”lämpligt” att genomföra tävlingar. Föga förvånande får de Coubertin kalla handen.

”Kriget är ett faktum”, lät de Coubertin meddela efter det att han fått beskedet, och hotade med repressalier. Internationella namn står i kö för att delta, förklarade han, och meddelade organisationskommitténs företrädare att han var ”övertygad om att utifall Hans Kungliga Höghet hållits underrättad om denna affär, skulle han klandrat Er kommittés inställning”.

MEN HANS KUNGLIGA Höghet – kronprins Gustaf Adolf, hedersordförande i organisationskommittén – var en av de starkaste kritikerna av Concours d’Art och organiserade en del av motståndet. Det var exempelvis på hans uppdrag som Laurin sätter ihop remissgruppen.

”Kronprinsen var en hårt arbetande hedersordförande. Man ska minnas att kungahuset fortfarande hade politisk makt på den här tiden och, främst via kronprinsen, var mycket aktivt i arbetet med OS 1912”, berättar Åke Jönsson. ”Men kronprinsens hårdnackade motstånd kom aldrig de Coubertin till del. Utåt sett tog inte Gustaf Adolf ställning. Internt ledde han motståndet.”

En plausibel förklaring, enligt Jönsson, är dock att kronprinsen egentligen agerade på uppdrag av en annan medlem av kungafamiljen, nämligen farbrodern prins Eugen, ”Målarprinsen”.

”Det var inte fråga om något slags idrottsmotstånd, utan handlade antagligen om att det här skulle bli tävlingar utanför Konstakademiens regi. Skulle de svenska konstnärerna bli bedömda ville de bli det av likar, inte av idrottens företrädare. Det i kombination med att allting skulle vara idrottsrelaterat, att motiven så att säga var bestämda på förhand, gjorde att konstnärerna slog bakut.”

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Till slut blev det en klassisk svensk kompromiss. Tävlingarna blev av, i IOK:s egen regi, med ekonomiskt stöd från organisationskommittén, och medaljer delades ut. I skymundan, skall tilläggas.

ÅKE JÖNSSON ÅTERGER i sin bok att segrarna i måleri (tre friser av italienaren Pellegrini), arkitektur (en schweizisk ritning av en modern stadion) och skulptur (en bronsstatyett föreställande en travhäst av amerikanen Walter Winans, som fyra år tidigare vunnit os-guld i skyttegrenen ”Löpande hjort dubbelskott”) var utsedda redan den 25 maj. Detsamma gällde litteraturvinnarna, den tyska duon Hohrod och Eschbach som segrade med dikten ”Ode au sport”. En månad senare, elva dagar före invigningen den 6 juli på Stockholms stadion, meddelades till slut – bidragen var varken många eller högkvalitativa – även en vinnare i musikklassen; italienaren Ricardo Barthélemy belönades för sin Olympisk festmarsch. Medaljer skickades med post, den mediala uppmärksamheten var närmast obefintlig och under de juliveckor som stockholm var en os-stad märktes inte mycket av de Coubertins älskade concours d’art. Kulturen fick dock ändå stort utrymme.

”Konstnärsförbundet arrangerade en utställning i samband med spelen i Stockholm, den så kallade olympiska utställningen. Man byggde en separat utställningslokal för den uppe vid Karlaplan och den var en stor succé. Men det var ingen tävling”, berättar Patrik Steorn. ”När man slutade med tävlingarna efter OS i London 1948 beslöt man också att det vid varje spel skulle arrangeras olika kulturaktiviteter. Så kulturinslaget i OS har levt vidare, trots att det inte delas ut medaljer i det längre”, fortsätter Steorn.

IOK-ordföranden de Coubertin kunde dock i Stockholm i tysthet glädja sig åt en egen guldmedalj – det faktum att det var fransmannen själv som under tysk pseudonym skrivit segrardikten ”Ode au Sport” uppmärksammades på allvar först efter hans död 1937.