Debatter utan debatt
Det är också fullt möjligt att läsa boken som en illustration av hur det kan gå när en människa helt utan partipolitisk erfarenhet hastigt och lustigt kommer in i partipolitikens grottekvarn. Att läsa boken som en betraktelse över konfliktytorna mellan gamla och nya moderater är heller inte fel. Dessutom är den ett intressant och väl underbyggt debattinlägg om spänningen mellan personvalda ledamöter och folkvalda partier. Knapptryckarkompaniet förtjänar även att uppmärksammas som ett kapitel i den eviga kraftmätningen mellan meritokrati och demokrati; ska landets styrelse utses bland de mest meriterade och utbildade eller spegla folkets djup och bredd?
Anne-Marie Pålsson var riksdagsledamot för Moderaterna under två mandatperioder. Hon avgick efter valet 2010. Med förväntan och stolthet steg hon in i Riksdagshuset 2002. Steg för steg ersattes dessa inledande känslor av ”frustration, irritation och ren ilska”. Pålsson fann sig aldrig tillrätta på Helgeandsholmen. ”Kravet på underkastelse passade mig illa”, skriver hon.
Jag tillbringade själv sju år av mitt liv som riksdagsledamot och representerade Gävleborgs socialdemokrater under perioden 1991–1998. Likt Anne-Marie Pålsson fick jag uppleva en mandatperiod i opposition och en period som regeringsunderlag.
Pålsson och jag förenas även av att vi båda hamnade i riksdagen av något av en slump. Jag hade börjat göra mig ett namn på det vid den tiden mycket omtalade Hasselakollektivet i Hälsingland. Jag hade överhuvudtaget inga partipolitiska karriärplaner. På S-kongressen 1990 slog jag emellertid igenom i medierna som ett frispråkigt ombud på förnyarsidan. Kort därefter fick jag frågan om att ställa upp på valsedeln till riksdagsvalet 1991.
När Anne-Marie Pålsson blev ”headhuntad” till Moderaterna i Skåne var hon inte ens medlem i partiet. Hon hade gjort sig ett namn som självständig forskare och debattör inom politiknära delar av den akademiska världen. Hennes medverkan i det då mycket populära radioprogrammet Ekonomiska klubben gjorde henne även känd för en bredare allmänhet. Sist men inte minst var hon mamma till det under lång tid mycket omdiskuterade förslaget om skatteavdrag för köp av hushållstjänster. Hon lanserade förslaget på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Almedalen 1993. I boken skriver Pålsson att hon som forskare ”var helt oförstående” inför den kritikstorm som förslaget väckte på vänstersidan. Det säger något viktigt om Pålssons partipolitiska grundvalar; hon visste helt enkelt inte vad hon gav sig in i när hon tackade ja till de headhuntande Moderaterna. De ville ha en känd person som skulle kunna öka intresset för deras valsedel, medan Anne-Marie Pålsson såg framför sig hur hon i kraft av sina kunskaper och erfarenheter skulle kunna påverka och förändra svensk politik. Själv visste jag nog inte heller så mycket vad som väntade när jag glatt accepterade att bli riksdagsledamot. När vi senare konfronterades med riksdagsverkligheten reagerade emellertid jag och Pålsson på helt olika sätt.
I boken ger Anne-Marie Pålsson uttryck för stor irritation över riksdagens arbetsformer. Debatterna i kammaren är inte några debatter i ordets egentliga mening. Ingen förväntas ta några intryck av vad som sägs. Det är redan bestämt hur alla partiers ledamöter ska rösta eftersom de flesta frågor redan bestämts genom förhandlingar i regeringskansliet/oppositionskansliet.
När frågan behandlas i riksdagsutskottet är det utskottsledarnas uppdrag att se till att det blir som partiledningarna bestämt. Endast i undantagsfall kan förhandlingarna i utskotten ge anledning att justera skrivningar och positioner för att på så sätt säkra majoriteter. Utrymmet för den enskilde ledamoten att utan plats i det aktuella utskottet påverka utfallet i en enskild och viktig fråga är därför mindre än minimalt.
För att öka sina chanser att påverka politiken krävs att ledamoten försöker komma högre upp i näringskedjan. Ta plats i gruppstyrelsen. Bli ordförande i ett utskott. Bli talesperson för något politiskt område. Bli ledare för riksdagsgruppen.
Boken ger intrycket av att Anne-Marie Pålsson tidigt kom på kant med den moderata partiledningen i allmänhet och med partiledaren i synnerhet. Hennes förtjusning är, försiktigt uttryckt, mycket begränsad över att M framgångsrikt stöptes om till nya M. Sådant är sällan karriärfrämjande. Genomgående sjuder boken av Pålssons frustration över att hennes kunskap och utbildning inte betraktas som värdefulla. Andra ledamöter som ägnade sig åt ”svek och smicker” steg i graderna medan hon och andra ”rebeller” i riksdagsgruppen främst uppmärksammades genom utskällningar och irriterade uppmaningar om att de borde ”skämmas” för sina utbrott av obstinat frispråkighet.
Min egen tid i riksdagen präglades av ungefär samma upplevelser som dem Pålsson redogör för i boken. Jag kom direkt från ett hektiskt, ansvarsfullt och självständigt arbete. Rutinerna i riksdagen tycktes mig ineffektiva, omoderna och onödigt hierarkiska. En seg voteringskväll den första hösten som riksdagsledamot vankade jag rastlöst av och an utanför plenisalen. Då var det som om Riksdagshuset talade till mig. Riksdagen påminde mig om att den funnits i femhundra år och att den femhundra år efter min död antagligen fortfarande skulle finnas. ”Jag är som jag är”, sa riksdagen och uppmanade mig att lägga min kraft på annat än att försöka ändra det som var som det var.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Jag följde rådet och skakade av mig irritationen. Jag valde fortsättningsvis mina strider och engagerade mig framförallt i långsiktigt opinionsbildande. Dagspolitiken är som den är. Jag gick emot min riksdagsgrupp när det gällde friskolor och i några andra frågor. I övrigt gled jag med strömmen och var lojal med det parti som gett mig riksdagsplatsen.
Jag avstod från att konkurrera om att få ansvaret för stora ärenden i mitt utskott. Men det är också värt att komma ihåg att alla riksdagsledamöter i formell mening är personvalda och därmed närmast oavsättbara för den period de har valts. Detta innebär en stor frihet, som jag använde till att tänka, debattera och skriva i aktuella samhällsfrågor som inte direkt låg på riksdagens bord.
Anne-Marie Pålsson har ett annat perspektiv på sitt riksdagsuppdrag. Hon ville göra skillnad här och nu i den politiska verkstaden. I grunden känner jag stor sympati för hennes förhållningssätt. Partierna behöver anstränga sig rejält för att attrahera självständigt tänkande och särpräglat kompetenta människor även i framtiden. Tidsandan ger mycket dåliga odds för alla kollektiv som förminskar individerna. Samtidigt går det inte att komma ifrån att den som stiger in i en riksdagsgrupp samtidigt underkastar sig politikens formulär 1 A: att skapa majoriteter för det som ska göras. Sannolikt är det individens roll i processen fram till kollektivt beslut som behöver moderniseras.
Chefredaktör och vd i Folkbladet.