Senatorn Lloyd Bentsens giftiga replik, riktad till senatskollegan Dan Quayle efter att denne i debatten mellan vicepresidentkandidaterna i valet 1988 jämfört sin politiska erfarenhet med den hos John F Kennedy, har gått till historien. Det har också Bentsens parhäst Michael Dukakis svar på frågan om han ändå inte skulle vilja se en person avrättad om denne person hade våldtagit och mördat Dukakis fru. Dödsstraffsmotståndaren Dukakis svar var principfast, faktabaserat och framstod som fullkomligt känslokallt. Om frågan, ställd av moderatorn Bernard Shaw, var orättvis eller inte råder det delade meningar om, men att svaret kom att avgöra åtminstone den debatt där den ställdes tvivlar ingen på. Och med tanke på presidentvalsdebatternas genomslagskraft kan Michael Dukakis utläggning mycket väl ha kostat honom avgörande röster i kampen mot George Bush den äldre.

Vilka repliker som avgjorde valen diskuterar dock inte Jim Lehrer i boken Tension City. Den nu 77-årige Lehrer, legendarisk programledare för nyhetsprogrammet PBS Newshour, är sinnebilden för den objektive och opartiske journalisten och tänker inte mot slutet av sin karriär på något sätt bidra till att ändra allmänhetens uppfattning om honom. Det är också bilden av Lehrer som den opartiske nyhetsförmedlaren som gjort honom till moderatorernas moderator. 35 debatter mellan president- och vicepresidentkandidater för republikanerna och demokraterna – och 1992 med den oberoende presidentkandidaten Ross Perot och hans vicepresidentkandidat James Stockdale som extra deltagare – har sedan 1960 sänts i amerikansk television. Lehrer har modererat elva av dem, den senaste 2008 mellan Barack Obama och John McCain.

Med utgångspunkt i de debatter han modererat, och med en stabil grund i de intervjuer med president- och vicepresidentkandidater som PBS gjort sedan 60-talet, tecknar Lehrer en levande bild av de arrangemang som i bästa fall är politiska samtal om USA:s framtid, i värsta fall rena rama cirkusen. Om det är Lehrers egen vinkling eller en korrekt beskrivning av verkligheten skall låtas vara osagt, men en ödmjukhet som sällan förknippas med amerikanska presidentkandidater går som en röd tråd genom boken. Få av de politiker som Lehrer frågar ut efter den direktsända utfrågningen slår sig för bröstet på samma sätt som då kamerorna är på; misstagen – både de egna och motståndarens – analyseras och även frågorna och svaren som uteblev under debatten uppmärksammas.

Trots Lehrers försök att ge en bild av debatternas utveckling är det de stora ögonblicken – the major moments – som oundvikligen hamnar i centrum. Det är också talande för hur medier generellt behandlar politiska debatter; brottstycken, smaskiga soundbites och den där replikväxlingen som leder till ”attack”-rubriken tenderar att dominera rapporteringen och analyserna efteråt.

Och de amerikanska presidentvalsdebatterna saknar inte ögonblick som lätt kan fylla en bok eller två. Jim Lehrers förtjänst är att han går bakom kulisserna utan att förfalla åt att endast berätta anekdoter om krånglande teknik och säkerhetsvakter som vägrat honom tillträde till scenen. Lehrer slår ett slag för den påläste moderatorn; hans egna förberedelser var minutiösa, varje ord i varje fråga vägdes på guldvåg och självkritiken var – och är fortfarande – obarmhärtig.

I ett amerikanskt medieklimat där anklagelser om partiskhet riktas mot journalister efter snart när varje fråga som ställs under en valrörelse – anklagelser som inte sällan är välgrundade – är pressen stor på debattledaren. Kampanjernas spinndoktorer står redo att ta heder och ära inte bara av motståndaren som svarar på frågorna, utan även av den som ställer dem. Risken att avgöra en debatt, och därmed kanske också ett val, finns alltid där. Ungefär så kan Jim Lehrers syn på uppdraget som moderator sammanfattas och med en mix av självbevarelsedrift och vördnad behandlar han det.

Just den unika inblicken i moderatorns sätt att hantera debatten som företeelse är det som lyfter Tension City från att vara en samling intressanta men ändå något snuttifierade utdrag ur presidentvalsdebatter till att faktiskt bli en sammanhållen berättelse om vad själva poängen med arrangemangen är, nämligen att låta det amerikanska folket få bilda sig en egen uppfattning om vem som är bäst lämpad att styra landet.

Debattformatets möjligheter och begränsningar – tidsbestämmelser, regler för replikskiften, möjligheten till frågor från publiken, scenografi – tycks ständigt finnas i huvudet hos Jim Lehrer, men riktlinjerna slås fast ovanför det. De förhandlingar som föregår presidentvalsdebatterna verkar nästan kräva mer av kampanjstabernas energi än själva debatten; hur högt ett podium skall vara eller hur lågt termostaten skall ställas, är inget som tas upp under ”övriga frågor”. Till skillnad från i exempelvis Sverige, där partiledaren för det största partiet kan bojkotta en debatt på grund av ett podiums placering, eller i Storbritannien, där den första tv-sända valdebatten mellan partiledarna gick av stapeln så sent som på våren 2010, ställer dock kandidaterna för de två stora amerikanska partierna alltid upp.

Att avstå en presidentvalsdebatt är inte ett alternativ. Detta trots att den, precis som president George W Bush har konstaterat, inte är möjlig att vinna, men fullt möjlig att förlora.