Efter att ha läst Svante Nordins senaste bok Hitlers München (Natur & Kultur, 2018) påminns jag om att just Hitler kan kopplas till samtliga nämnda besöksstationer. Bürgerbräukeller var platsen för det misslyckade kuppförsöket 1923, ölkällarkuppen, som efter en intensiv eldstrid vid just Odeonsplatz slogs ned av stadens polisstyrkor. Efter sin därpå följande fängelsevistelse kunde Hitler åter mobilisera sin nationalsocialistiska organisation och det alltmer inflytelserika partiet NSDAP sedermera ta makten i landet och bygga Nazi-Tysklands första koncentrationsläger i Dachau 1933.

Nordin följer Hitlers tid i München, från att denne som fattig och misslyckad konstnär stiger av tåget från Wien 1913 till det sista besöket i staden mitt under brinnande krig 1944. Men boken behandlar i lika hög grad den bayerska huvudstaden som sådan: de turbulenta åren under och strax efter första världskriget, via den oroliga mellankrigstiden, till det nazistiska maktövertagandet och sex nya världskrigsår. Vid det laget hade terrorväldet även i München eskalerat till den grad att det snart bara var kardinal Faulhaber och syskonen Scholl som öppet vågade opponera mot regimen. Fler än Nordin har frågat sig hur det var möjligt för en gemytlig och konstälskande stad som München, med dess uppsluppna karnevaler, bohemiska kretsar och Biergärten, att samtidigt utgöra den nationalsocialistiska rörelsens vagga. Liknande motstridiga element brukar tillskrivas Weimar: Goethe och koncentrationslägret Buchenwald, klassicism och nazism, förfining och förintelse.

Den djupt rotade misstro som österrikaren Hitler hyste mot Berlin och det gamla Preussen var uttryck för en antagonism som i München grasserat mycket längre än så. I över 700 år hade huset Wittelsbach regerat över det mäktiga kungariket Bayern, som vid grundandet av kejsardömet Tyskland 1871 högst motvilligt införlivades med den nybildade staten, och detta först efter att man lyckats tillförsäkra sig en viss grad av autonomi och ett bibehållet kungahus. Än idag fnyser Münchenborna, bara halvt på skoj, åt det Tyskland ”norr om Nürnberg” som de med krökt läpp avfärdar som ”Preussen”, med allt vad det må associera till.

När de stora europeiska monarkierna i samband med första världskrigets slut störtade samman – husen Romanov (Ryssland), Hohenzollern (Preussen), Wittelsbach (Bayern) och Habsburg (Österrike) – efterlämnade de ett politiskt kaos som resulterade i såväl lyckade och misslyckade kommunistiska revolutionsförsök som högernationalistiska kupper. Mot detta stod i Tyskland från och med 1919 Weimarrepublikens bräckliga parlamentarism, tills Tyskland som ett direkt resultat av Hitlers kuppartade maktövertagande upphörde som en officiellt demokratisk stat. Vägen dit beskriver ett efter första världskriget traumatiserat Tyskland, i hög grad genomsyrat av hat gentemot den huvudsakligen anglosaxiskt (och i nazismens ögon judiskt) styrda krämarkapitalismen och av en också befogad rädsla för nya vänsterrevolutionära inbrytningar.

Nordins rundmålningar av den internationella politikens huvudlinjer vid den aktuella tiden hör generellt till var mans kunskap, men är nödvändiga att rekapitulera för att placera Bayern och München i rätt politisk och kulturell kontext. Hur som helst är han en mästare på att för den allmänintresserade läsaren begripliggöra också komplexa historiska processer och intrikata tendenser inom den politiska filosofin. Nära källorna, pedagogiskt och med dramatisk inlevelse återger han de centrala händelseförloppen, inte sällan med hjälp av väl valda tidsvittnen som Thomas Mann, Oswald Spengler, Victor Klemperer och den under 1920-talet i München bosatte författaren Bertil Malmberg. Det var ju här i den bayerska huvudstaden allt började, här som de nazistiska koryféerna först träffades – Hitler, Hess, Himmler, Heydrich, Rosenberg.

Hitlerkuppen 1923, på dagen fem år efter socialisten Kurt Eisners utropande av den mycket kortlivade Bayerska rådsrepubliken, var ett resultat av den stora inflationen och Tysklands enorma krigsskadestånd efter första världskriget. Initierat beskriver Nordin Hitlers och hans kumpaners politiska visioner under Weimarrepublikens villervalla, och poängterar också det faktum att många av revolutionärerna bakom tyska novemberrevolutionen var judar, en trolig delförklaring till nationalsocialisternas tilltagande antisemitiska agitation och till föresatsen att ”München skulle bli judefritt snabbare än någon annan tysk stad”. Hitlers relativt korta fängelsestraff i Landsberg efter kuppförsöket innebar framförallt ett politiskt martyrskap som han utnyttjade genom att under interneringen författa självbiografin, det famösa manifestet och ”nazistiska bibeln” Mein Kampf. Nordin beslår här Hitler med en lång rad lögner, och som en tjänst till alla oss som varken vill eller orkar läsa den lynniga luntan, gör han en resumé av dess huvudsakliga idéer utifrån rubriker som ”Antisemitism”, ”Antiliberalism” och ”Nationell diktatur”.

Litteraturen om Centraleuropas intellektuella och politiska historia under 1900-talets första decennier är i det närmaste oöverskådlig, och Nordin är generös med litteraturhänvisningar. Som den idéhistoriker han är åberopar han i förordet särskilt Stephen Toulmins och Allan Janiks numera klassiska Wittgensteins Wien som en viktig inspirationskälla. Han hade möjligen också kunnat nämna Frederic Mortons I elfte timmen. Wien 1913–1914, som i likhet med Nordins bok elegant varvar mikro- och makrohistoriska perspektiv och låter enskilda öden återspeglas i breda panoramor över periodens ideologiska strider. Jag saknar också någon referens till Wolfgang Martynkewicz Salon Deutschland. Geist und Macht 1900–1945, som tematiskt tangerar en del av Nordins egna frågeställningar. På vilka grunder vilade den fascination för totalitära ideologier som florerade bland den bildningsborgerliga, konstnärliga och intellektuella eliten i Tyskland under förra seklets första fyra decennier? Martynkewicz åskådliggör fenomenet med det mondäna förläggarparet Hugo och Elsa Bruckmanns fashionabla salong vid den än idag lika snofsiga Karolinenplatz i München. Gästlistans i grunden oförenliga typer – demonfilosofer och poeter, furstinnor och bohemer, forskare och finansmän, judar och antisemiter, och slutligen också Hitler själv – vittnar om tidens politiska förvirring och ideologiskt oheliga allianser. Nordin är förvisso inne på samma spår – han nämner Bruckmanns salong och lägger ut texten om Hitlers strategiska drag att åren efter fängelsevistelsen mingla runt i den högborgerliga societetsvärld han egentligen föraktade, i akt och mening att på sikt tillskansa sig välvilliga industrimagnaters finansiella stöd. Om inte annat sågs Hitlers rörelse som ett effektivt bålverk mot den ännu hotande ”bolsjevismen”.

Efter kapitlet om Nazi-Tyskland under krigsåren 1939–1945 – om tilldragelser och möten mellan en rad bemärkta figurer i den bayerska huvudstaden – reflekterar Nordin över den omedelbara efterkrigstidens München. En av dess forna invånare, Thomas Mann, försöker i sin sista stora roman Doktor Faustus ”komma till rätta med den rörelse som förstört grunderna för hans tillvaro och drivit honom i landsflykt”, medan Bertil Malmberg flera år efter kriget går runt i staden och talar med folk som nu hävdar att Hitler aldrig hade varit en riktig Münchenbo: ”Hans rike hade varit preussiskt, det hade med våld påtvingats det motvilliga Bayern.” Trots riktigheten i Nordins påpekande att Hitlerrörelsen visserligen föddes i München, men att den aldrig segrade där, påminner ovannämnda citat om den seglivade myten att Österrike var ”Hitlers första offer”. Vad som däremot inte är en myt är att dagens München i allt väsentligt lyckats återerövra sitt forna jag som en trivsam, tolerant och konstälskande stad där ölen flödar, och inte bara i oktober.