Joris-Karl Huysmans roman Mot strömmen (À rebours), som kom ut 1884, är utan tvivel det verk som har gjort sin författare mest omtalad. För första gången efter debuten 1874 fick han nu uppmärksamhet och stort gehör i pressen. Själv hade han varit beredd på att hans roman skulle bli ett fiasko, vilket dock inte bekymrade honom. Han hade sagt vad han ville säga, och det var det enda som var viktigt. Att göra karriär var inget han strävade efter.

En del kritiker talade i sina recensioner om skandal. Émile Zola, Huysmans tidigare mentor, var förskräckt och såg romanen som slutet på naturalismen, den litterära strömning han hade banat väg för. Men en yngre generation läsare och författare var fyllda av uppskattning. Till exempel uttryckte både Paul Bourget och Paul Valéry sin förtjusning.

Författarkollegan Barbey d’Aurévilly ansåg att efter en skrift som Mot strömmen stod valet för dess författare mellan revolvern eller krucifixet. Huysmans, en tvivlare som gärna ville tro, valde det senare alternativet och konverterade 1890 till katolicismen.

Mot strömmen innebar tveklöst en estetisk nyorientering och visade att författaren hade lämnat naturalismen för att istället knyta an till dekadansen och symbolismen. Verkligheten och samhällsproblemen vände han nu ryggen och sökte sig snarare till det inre livet, till mysticismen och andligheten. Vad som framförallt fascinerat många läsare och inspirerat flera efterföljare är den stämning av livströtthet eller spleen som romanen så starkt förmedlar. Huysmans hade upptäckt och anammat Arthur Schopenhauer, som hade översatts till frans­ka 1880. Läsningen av den tyske filosofens verk befäste honom i hans mörka syn på livet och genom Mot strömmen kom han att bli representant för en hel generations pessimism och desperation inför tillvaron.

”Den sentida författarkollegan Michel Houellebecq har funnit en befryndad själ i Huysmans. De båda förenas av sin misantropi och sin avsmak för det samhälle de lever i.”

Romanens huvudperson, den förmögne ädlingen Jean des Esseintes, är inte bara livströttheten personifierad. Han är en elitistisk hyperestet, och med sin böjelse för det depraverade och utstuderade uppfyller han alla krav på en dekadent hjälte. Oscar Wilde, som benämnde verket ”dekadenternas bibel”, hade hämtat åtskillig inspiration från Huysmans roman när han 1890 skrev Dorian Grays porträtt.

Mot strömmen har undertiteln ”En historia utan handling”, och det är utan tvekan svårt att finna någon intrig i skildringen. Huvudsakligen beskrivs hur des Esseintes drar sig tillbaka från Paris till ett hus på landet för att leva ett kontemplativt liv utan kontakt med den yttre världen. I protest mot det naturliga bygger han upp en artificiell miljö, ett slags virtuell verklighet i postmodern anda, och hänger sig åt estetiskt raffinerade njutningar. Han möblerar och pryder sitt hem med noggrant utvalda konstverk, förser sig med ett bibliotek innehållande de mest kuriösa böcker man kan tänka sig och skapar en trädgård med giftiga, orientaliska blommor. Ett exempel på hans estetiska nycker är att han skaffar sig en sköldpadda, som han målar i guld och dekorerar med ädelstenar.

Resultatet av alla hans ansträngningar blir dock inte att han finner lycka och harmoni. Istället drabbas han än mer av håglöshet, och hans leda inför tillvaron växer tills han blir totalt sinnesförvirrad, ja nästan galen. Läkarnas råd att han ska återvända till Paris och leva ett normalt liv avvisar han bestämt: jag roas inte av det som roar andra människor.

des Esseintes är en särling och en dandy som bärs av övertygelsen om människosläktets outsägliga dumhet. På alla sätt vill han undvika att behöva beblanda sig med medelmåttorna i Paris. Hans begär kan endast väckas inför det omöjliga och ouppnåeliga. I romanens slut, när flyttkarlarna håller på att packa ihop hans möbler, ber han om förbarmande: ”Herre, visa nåd för den kristne som tvivlar, för skeptikern som vill tro, för livets galärslav som ensam seglar ut i natten, under ett himlavalv som inte längre lyses upp av det gamla hoppets trösterika fyrbåkar!” Det är en vädjan från en som befinner sig vid avgrundens brant som klingar ut i romanens mäktiga final.

Idag tycks Joris-Karl Huysmans vara en ganska bortglömd författare. Han har inte nått samma berömmelse som andra franska 1800-talsförfattare, till exempel Honoré de Balzac, Charles Baudelaire, Victor Hugo och Émile Zola. Men på många sätt har han varit en visionär och föregångare. Genom att montera ned fundamenten för realismen banade han väg för surrealismen, vars ledare André Breton ofta hyllade honom. På senare tid har han ånyo hamnat i rampljuset, och det finns även bland dagens diktare och artister de som knyter an till hans verk. Huysmans har till exempel varit en inspirationskälla för punkmusikern Richard Hell, som säger sig ha Mot strömmen som sin favoritbok. Hell har särskilt fängslats av den känsla av otillfredsställelse med sakernas tillstånd och längtan efter att livet ska vara något mer än det är som genomsyrar Huysmans roman. Han har också har tagit intryck av huvudpersonen des Esseintes försök att skapa en ny verklighet.

Även den sentida författarkollegan Michel Houellebecq har funnit en befryndad själ i Huysmans. De båda förenas av sin misantropi och sin avsmak för det samhälle de lever i. ”Jag tror att han skulle ha kunnat bli en riktigt god vän”, hävdar Houellebecq i en intervju. Det är således inte särskilt förvånande att huvudpersonen i Houellebecqs uppmärksammade roman Underkastelse från 2015, litteraturprofessorn François, är specialist på Huysmans. För François var Huysmans genom alla sorgsna ungdomsår en trogen vän som han aldrig tvivlade på. Houellebecqs François liksom Huysmans des Esseintes befinner sig dessutom båda i en djup kris. De är ytterst ensamma personer utan några nära relationer, och deras fiktiva liv speglar i mycket sina respektive författares livsöden. Vad som likaså knyter samman Huysmans och Houellebecq är deras förmåga att reta upp sin omgivning. Den förre åstadkom allmän upprördhet i samband med utgivningen av Mot strömmen då han lyckades trampa på många ömma tår. Den senare har å sin sida skaffat sig ovänner bland både feminister och muslimer.

Huysmans föddes i Paris 1848, samma år som februarirevolutionen bröt ut. På fädernet härstammade han från en flamländsk konstnärssläkt och även fadern var konstnär. Själv valde han författarbanan men han hade en konstnärs blick på sin omgivning, och det visuella sätter sin prägel på hans prosa. Han tycks skriva lika mycket med penseln som med pennan. ”Livet kommer till honom genom ögonen, han översätter allt till bilder”, sade Émile Zola om honom. Vid sidan av sitt författarskap ägnade sig Huysmans också åt konstkritik. Författare som utövar konstkritik tycks vara en fransk tradition: vi kan också tänka på Denis Diderot, Stendhal och Charles Baudelaire. För Huysmans del började det i samband med världsutställningen 1867, då han skrev en beundrande artikel om de holländska konstnärer som ställde ut där. Han uppskattade också det nya friluftsmåleriet i Frankrike och hörde till dem som banade väg för impressionisterna.

Med hjälp av Zolas kontakter fick Huysmans möjlighet att en period vara krönikör på tidningen Le Voltaire. Här sparade han inte på krutet i sina provokativa attacker mot samtidens traditionella konst, som stöddes av konstakademin. Han hyllade det djärva och självständiga, det som bröt mot den etablerade smaken, vilket ledde till att han lyfte fram konstnärer vars verk hade refuserats av Salongen. Dessa blev senare inte sällan berömdheter och lät tala om sig såsom Edgar Degas, Claude Monet och Édouard Manet. Men vid denna tid var Huysmans den ende som såg storheten och moderniteten hos dessa unga män. Han var en ytterst säker bedömare av konst, och för honom var konst och litteratur tätt sammanbundna.

Huysmans dystra syn på livet och människans villkor tycks ha varit mer eller mindre medfödd, något som ledde till att han var renons på framtidsdrömmar och saknade all längtan efter höga positioner i samhället. Han såg lidandet som den enda vägen till frälsning. Även fiktionen och skrivandet blev för honom en flykt undan vardagens tristess. Efter studier i juridik fick han en anställning på inrikesministeriet, en tjänst som inte var alltför krävande utan tillät honom att flanera runt bland bouquinisterna i Paris och ägna sig åt författande på arbetstid. Han var nöjd med att ha en fast punkt i tillvaron och ekonomisk trygghet och blev kvar på ministeriet fram till pensioneringen 1897.

Författardebuten ägde rum 1874 med Le drageoir aux épices, en samling prosadikter i Baudelaires anda. Huysmans första roman Marthe (1876) berättar rakt och fränt om en prostituerads liv utan den romantiska idealism som man finner hos exempelvis Henri Murgers välbekanta Scènes de la vie bohème, som hade getts ut redan 1848. Huysmans hade rest till Belgien för att publicera sin bok där, då han på grund av det laddade ämnet – en kvinna som tvingas leva på gatan – var rädd att i Frankrike drabbas av sedlighetsåtal. En annan författarkollega, Jean Richepin, hade 1876 blivit dömd till en månads fängelse för sin samling tiggarvisor La chanson des gueux, som med medkänsla skildrar de parisiska bohemkretsarnas liv med glädjeflickor och kokotter. När Huysmans försökte föra med sig något hundratal exemplar av Marthe över gränsen till Frankrike stoppades han, och det kom att dröja flera år innan man kunde få tag på hans roman i den franska bokhandeln. Dock såg han till att förse både Edmond de Goncourt och Zola med sin roman. Inte minst den senare var i hög grad entusiastisk inför Marthe.

Trogen naturalismens idéer fortsatte Huysmans att i sina romaner behandla livets mörka sidor, det vämjeliga och frånstötande. Han skriver brett realistiskt, detaljrikt men utan all social tendens. Les sœurs Vatard (1879) fångar arbetarmiljöer, något som vid denna tid var relativt nytt i den franska litteraturen. Denna roman innehåller också beskrivningar av järnvägsstationen Gare Saint-Lazare som kan påminna om impressio­nisternas målningar. Bland andra Claude Monet gjorde vid denna tid flera målningar av samma station. Konstnärsromanen En ménage (1881) innehåller fina skildringar av vardagslivet och psykologiskt skarpa porträtt av protagonisterna. Av sin samtid kritiserades den för sin pessimism och svartsyn. Huvudpersonen, en författare vars bästa vän är konstnär, påminner i mycket om författaren själv, och som Huysmans framhållit i en intervju är det så gott som alltid en och samma livströtte person som uppträder i hans romaner, endast förflyttad till skiftande miljöer. De har samma avsmak inför livet, lider av samma neuroser och samma ensamhet. Alla söker de sin identitet och vill nå fram till sanningen.

Ett närmare samarbete mellan Huysmans och Zola hade inletts på 1870-talet. Den senare var angelägen om att Huysmans skulle ingå i Les Cinq, den grupp unga författare som Zola ville ha vid sin sida i kampen för naturalismen, den nya litterära riktning han var på väg att lansera. Varje vecka träffades man hemma hos Zola för att diskutera och lägga upp strategier. Ett resultat av gruppens arbete blev den av Zola redigerade samlingen Soirées de Médan (1880), som ur olika aspekter skildrar kriget 1870 mellan Frankrike och Preussen. Huysmans, som en kort tid tjänstgjort som soldat i detta krig, medverkade med novellen Sac au dos, där han återger sina krigsupplevelser.

Samarbetet med Zola upphörde efter någon tid och Les Cinq upplöstes. Alltför många meningsskiljaktigheter hade med tiden uppstått inom gruppen. Zola förlät aldrig Huysmans för att han med romanen Mot strömmen hade gett dödsstöten till naturalismen. Huysmans kunde å andra sidan inte dela Zolas materialistiska syn på konsten och livet. Han hade tröttnat på vardagslivets banaliteter och eftersträvade en förandligad naturalism, något av en omöjlig förening kan det tyckas. Några kontakter från kretsen kring Zola bevarade dock Huysmans genom åren, till exempel umgicks han med Guy de Maupassant och Edmond de Goncourt, och i den senares berömda söndagsmottagningar i Parisförorten Auteuil deltog han gärna. Efter de Goncourts död 1896 blev Huysmans, i enlighet med de Goncourts testamente, den förste ordföranden i Goncourtakademien med uppgift att utse mottagaren till det prestigefyllda Goncourpriset. Det utdelades första gången 1903.

Mot slutet av sitt liv fick Huysmans ett allt djupare intresse för religiösa frågor, och kyrkliga motiv blev vanliga i hans berättande. I en serie om fyra romaner belyser han sin egen själsutveckling i berättelsen om en författare vid namn Dartel, som har många drag gemensamma med sin författare. Serien inleds med Là-Bas (1891), som handlar om Dartels fascination inför satanism, ockultism och svart magi. Särskilt besatt är han av den historiska gestalten Gilles de Rais, som på 1400-talet stred i den franska armén vid sidan av Jeanne d’Arc i kriget mot engelsmännen. Men det som framförallt fokuseras i romanen är den komplexa personen de Rais och dennes märkliga leverne. Han var såväl seriemördare och sadist som nekrofil och utövare av allt slags svartkonst.

Iromanen En route (1895) beskrivs Dartels omvändelse till katolicismen och hans vistelse på ett trappistkloster. Dartel flyttar sedan till Chartres, vilket skildras i La Cathédrale (1898). Denna roman, som blev en stor försäljningsframgång, gav Huysmans tillfälle att ge en detaljrik beskrivning av katedralen i Chartres och symboliken i medeltidens konst. Studiet av den kyrkliga konsten hade öppnat nya horisonter för honom. Även kyrkomusiken engagerade honom. Benediktinmunkarnas musikutövande är betydelsefullt i seriens avslutande del L’oblat (1903). Handlingen är minimal i denna berättelse liksom i flertalet av Huysmans romaner. Han uppmärksammade även miraklerna i Lourdes, något han tar upp i Les foules de Lourdes (1906), den sista roman han skrev.

Joris-Karl Huysmans författarskap var onekligen varierat både ifråga om genrer och ämnesval. Han var också en framstående Parisskildrare, särskilt av det gamla Paris, vars gränder och smågator han kunde som sin egen ficka. Med minutiös noggrannhet utforskade han stadens minnesmärken från äldre tid och beskrev dem i olika skrifter som Les vieux quartiers de Paris (1890) och Le quartier Notre-Dame (1905). Han avskydde däremot det samtida, moderna Paris, med bland annat Eiffeltornet som visades upp på Världsutställningen 1889. Men Paris var ändå hans stad, hans gravitationscentrum dit han alltid återvände. Här avled han också 1907.

Ytterst sällan gjorde han några längre resor. Han besökte Tyskland, bland annat Köln och Hamburg, och i sina redogörelser för vistelserna i grannlandet ger han oförblommerat uttryck för sin antisemitism. I hans anteckningar från besök i Amsterdams judegetto finner man ord som ”skadedjur” och ”ohyra” i beskrivningen av judarna, något som visserligen kan tillskrivas tidsandan men som oundvikligen solkar författarskapet.

Patrice Locmant beskriver honom i biografin J K Huysmans. Le forcat de la vie (2007) som en gåtfull person, omgiven av en aura av mystik, alltid på jakt efter något annat. Han sökte efter nya vägar, både bokstavligen och symboliskt. Tidigt fick han vanan att gå mot strömmen (à rebours), utmana konventionerna och det etablerade. Detta blev för honom något av en drog som han inte kunde vara utan.