Delta blues
Det skrevs i en tid då inte många varit utom landets gränser, långt innan massturismens dagar då längtan kan stillas, även om det ofta snarare blir fråga om allt inkluderat-anläggningar än nomadliv. Det var också en tid då det kunde räcka med att ha besökt ett avlägset område för att skriva en bok. Idag behöver reseskildraren ofta begränsa perspektivet eller välja ett ovanligt tema för sin färd för att väcka intresse. Somliga reser med ironisk blick, andra väljer att skildra bara farliga platser, vissa koncentrerar sig uteslutande på maten.
Reseskildringen är en problematisk genre. Författaren ska å ena sidan beskriva det främmande med relevans och sätta in det i ett sammanhang, å andra sidan leva upp till förväntningar på underhållningsvärde, överraskningar, det oväntade eller exotiska. Risken finns ständigt att uppfatta det udda och ovanliga som norm, och fallgroparna blir fler ju större avståndet från hemmamyllan är. Och i fjärran, fattigare miljöer kan man finna sig indragen i en obekväm, kolonial tradition av vita rapportörer med ett ovanifrånperspektiv. Fattas bara att man börjar citera Rilke i regnskogen.
Också för den påläste är missförstånd i regel närmast oundvikliga. Att läsa utländska resereportage om Sverige kan vara en omskakande tillnyktring och ge en insikt om hur vilse främlingen kan hamna. Hur gick det till när en brittisk reseskribent bibringades uppfattningen att vi svenskar skalar bananerna innan vi går till kassan i snabbköpet för att på så sätt minska vikten på varan?
Amerikanen Paul Theroux är en av vår tids mest namnkunniga reseskildrare och en representant för den mer traditionella reseberättelsen. Han har ett stort antal böcker bakom sig, också romaner. Bland hans reseböcker kan nämnas Den stora järnvägsbasaren, Åter till Patagonien och The Happy Isles of Oceania från1992. Den senare är en mastig, ojämn och delvis fördomsfull volym där han med Verdi i hörlurarna och per hopfällbar kajak genomkorsar Söderhavet, jordens mest romantiserade område. Här odlar han det drastiskt kategoriska omdöme som inte är ovanligt i genren. Människorna på Cooköarna, till exempel, ”ser ut som halvfärdiga statyer”. Nyansering kan bli tråkig. Boken väckte vrede i övärlden på grund av Theroux ”medelklassamerikanska fixering vid ras, fysionomi och kläder”, som man skrev i tidskriften Islands Business Pacific.
När han nu i den senaste boken tar sig an de amerikanska sydstaterna är han mer nyanserad, även om han fortfarande är svag för snärtiga oneliners och inte alltid så smickrande personbeskrivningar. Efter att ha besökt otaliga länder är författaren nu utled på flygresor, som med vår tids säkerhetskrav och kontroller gör dem inte bara obekväma och olidligt tidskrävande, utan också förnedrande.
Nu tänker han hålla sig på marken och för första gången skriva om sitt eget hemland. 74 år gammal rustar han bilen och lämnar hemmet i Cape Cod för den långa färden mot den djupa Södern. Det ska bli fyra resor under fyra årstider i Sydstaterna, skildrade i korta kapitel på sammanlagt närmare 500 sidor. Det blir alltför utförligt och med en hel del omtagningar, men ingen förlagsredaktör törs väl be Paul Theroux att skära bort en tredjedel. Aningen påfrestande är det.
Första vändan sker under presidentvalskampanjen 2012, och Theroux noterar att kandidaterna söker överträffa varandra med utfästelser för att rädda den amerikanska medelklassen, som beskrivs som hårt ansatt. Ingen talar om att 20 miljoner av landets invånare lever i fattigdom.
Theroux hyllar eftertryckligt friheten i att färdas med bil i USA. Transportsträckorna blir ett slags meditationer och får en roll i framställningen. Vägnätet är enormt, vägarna är bra, och man kan vara säker på att minsta håla erbjuder övernattningsmöjlighet och något matställe. Ofta flottiga och väderbitna etablissemang, förstås, där grönsaksgrytan kan se ut som ”stuvade dollarsedlar”, men för en reseskildrare är sådant snarast en tillgång.
Trots eller kanske på grund av att han själv har skrivit så mycket i genren har Theroux en skeptisk hållning till reseskildringen, inte minst det så vanliga greppet att framställa färden som strapatsrik och farofylld även om den har förlöpt under bekväma former. Han har läst åtskilliga av alla de böcker som vita författare har skrivit om Södern och den fattigdom och okunnighet de funnit där, med William Faulkner som den mest framstående. Även Nobelpristagaren V S Naipaul har skildrat Södern i boken I Sydstaterna. Ett land av röster, som föranledde ett ifrågasättande på olika håll av hans ambivalenta hållning till människor av afrikanskt ursprung. Naipaul nämns bara helt kort i Deep South, trots att han var något av en mentor för Theroux innan de bröt med varandra på 1990-talet.
En reseskildring blir också ett slags porträtt av resenären. Theroux är högst närvarande i sin text, men utan att skymma det han betraktar. Han är observant, underhållande och rapp, men det blir aldrig riktigt klarlagt exakt vad det är han söker. Redan under den första turen medger han att han vet mycket litet om Sydstaterna.
Också där lever numera de flesta i storstadsområden, som Atlanta, men Theroux väljer småvägarna, bakvattnen – Alabamas Black Belt, Mississippideltat och ”flugskitsstäderna”. Ett viktigt skäl är förstås att det är lättare att där finna det udda, märkliga förhållanden och riktiga byoriginal, vilka är betydligt mer tacksamma för en reseskildring än låt säga en programmerare i Savannah. Religiositeten och människors besatthet av vapen tar stor plats. Theroux besöker tre vapenmässor där publiken nästan uteslutande är vit.
Han träffar människor från samhällets alla skikt – borgmästare, försäljare, servitriser, polismän, pastorer, vapenhandlare – och möts ofta av gästfrihet och värme. Konversationerna är livligt och detaljerat återgivna, vilket emellanåt nog betyder att minnet har fått hjälp på traven. Reseskildringen får ju drag av fiktion redan i det starkt subjektiva urvalet av vad som beskrivs. Indiskättade motellägare med namnet Patel dyker upp så ofta att det nästan blir en gimmick.
Det sköna landskapet kontrasterar mot förfallna hus och slitna ”mobile homes”, husvagnsbyar som utstrålar hopplöshet och apati. Theroux upprepar sitt ifrågasättande av att USA sänder stora summor i bistånd till Afrika när samma armod och analfabetism finns på den egna bakgården: ”Dessa fattiga människor har mindre möjlighet att klara sig och känner större hopplöshet än många jag har mött i utsatta delar av Afrika och Asien.” Arbetslösheten bottnar bland annat i att många tillverkningsindustrier i Södern har flyttat till låglöneländer som Mexiko och Kina. Men allt är inte mörker, han ser kyrkornas viktiga roll för samhällenas sammanhållning, han möter människor som arbetar passionerat för förbättrade bostäder och nya utkomstmöjligheter.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Segregationen, slaveriet och medborgarrättsrörelsen berörs naturligtvis ofta. Än finns människor som kan berätta om den öppna diskrimineringen, om att nekas tillträde till restauranger, om Ku Klux Klan och rasåtskilda skolor. Men under den rådande formella jämlikheten är det inte svårt att upptäcka en bestående vardagsrasism. Även om många städer i Södern nu har färgade borgmästare, utgör de svarta ännu en underklass. Vita bor i stor omfattning för sig i de höglänta områdena, medan slättlandet, där plantagerna låg under slaveriets dagar, befolkas av svarta. ”Ingenting har egentligen förändrats”, säger en man till Theroux.
I den lilla jordbruksstaden Philadelphia blev i juni 1964 tre medborgarrättsaktivister mördade av en lynchmobb med medlemmar ur Ku Klux Klan. Staden hyser fortfarande högkvarteret för Mississippigrenen av klanen. De kallar sig ”Amerikas riddare” och skriver i ett flygblad att ”vi har kämpat för den vita, kristna rasen i över 150 år”.
Slaveriet beskrivs som en mörk och skamfylld epok i Förenta staternas historia, men som Nicholas Lemann skriver i The New Yorker, var det också en grundläggande faktor för kapitalismens utveckling och för att USA skulle bli en ekonomisk stormakt. Man kan, således, ifrågasätta den vanliga föreställningen om en skarp gräns mellan Nord och Syd under slaveritiden. England avskaffade visserligen slaveriet i kolonierna 1833, men blev sedan den största importören av sydstaternas bomull. Brittiska spinnerier matades med råvara från plantagerna, så slaveriet kan ses som en förutsättning för den industriella revolutionen.
Theroux tecknar ett aningen splittrat porträtt av Sydstaterna och drar slutsatser om deras utanförskap i den amerikanska nationen, något som debattörer i amerikansk press har ifrågasatt. Men både författaren och läsaren lär sig en hel del under färden, och boken är ett slags svar på tal till Gustave Flauberts surmagade åsikt att ”det enda man får ut av att resa är att man mister sina illusioner”.
Frilansjournalist och författare.