EN AV DE FÅ uppenbara likheterna mellan de i övrigt så olikartade proteströrelser som präglade 2011 är bristen på ledarskap. Från Zucotti Park, Tahrirtorget och de sydeuropeiska storstäderna är det främst folkmassorna vi minns, inte dess ledare. Det var knappast enbart som en hyllning till kollektivet som Time Magazine utsåg ”demonstranten” till Person of the Year2011. Några självklara ledargestalter har inte varit möjliga att urskilja. Ingen Lech Walesa som klättrar över staketet. Ingen Boris Jeltsin som talar från en stridsvagn. Inte ens en Daniel Cohn-Bendit som kunnat ge kollektivet ett ansikte. Frågan är hur många svenska nyhetskonsumenter som kan namnge ens någon central ledare för en enda av de många proteströrelserna och revolterna, trots att de ändå har beretts stort medialt utrymme.

Den gemensamma avsaknaden av ledarskap har skilda orsaker. I vissa fall är bristen på ledare själva poängen. Occupy-rörelsen är, med en välvillig tolkning, ett försök att realisera deltagardemokrati i stor skala. De ”generalförsamlingar” som samlas nästan varje kväll ger utrymme för alla närvarande att yttra sig och ta ställning i de frågor som diskuteras. Frånvaron av en hierarkisk ledarstruktur är helt central för den självbild som tecknas av Occupy-medlemmarna, men även hos de personer som trots allt var avgörande för att rörelsen sjösattes. Exempelvis är kanadensiska Adbusters talesman Kalle Lasn mycket noga med att tona ned sin egen betydelse för Occupy-rörelsen. Likheterna är på det sättet stora med exempelvis den spanska 15-M-rörelsen som utgjort kärnan i de spanska protesterna och även inspirerade de grekiska demonstrationerna.

PÅ GODA GRUNDER kan man ifrågasätta huruvida det är en klok strategi att försöka vitalisera demokratin genom att distansera sig från de existerande demokratiska institutionerna och avhålla sig från samarbete med politiska partier. Det är dock uppenbart att Occupy-rörelsens existensberättigande är avhängigt förmågan att framstå som ett trovärdigt och välfungerande alternativ till den demokratimodell man kritiserar. I samma stund som rörelsen får en tydlig ledarstruktur lär också dess drivkraft vara förlorad.

I NORDAFRIKA UTGÖR ledarbristen däremot ett direkt hot mot demokratins framtida utveckling i regionen. För många som följde utvecklingen under den arabiska våren utgjorde hösten 1989 i Östeuropa en given referenspunkt. En viktig lärdom från den postkommunistiska övergången är att betydelsen av det politiska ledarskapet inte ska underskattas. Personer som Walesa, Vytautas Landsbergis och den nyligen bortgångne Vaclav Havel är för alltid ihågkomna som revolutionens omslagspojkar. Men de var även centrala aktörer som bar ett direkt ansvar för ett fredligt farväl till kommunismen och Sovjetunionen. De bidrog också till att lägga en hållbar grund för en fortsatt demokratisk utveckling i sina länder, inte minst genom att vinna en bred folklig legitimitet för demokratiska värden och normer.

Men det är inte bara i nya demokratier och inom alternativa demokratiska rörelser som politiska ledargestalter idag lyser med sin frånvaro. I Italien och Grekland har den politiska eliten abdikerat efter misslyckandet med skuldkrisen och istället låtit teknokrater ta över. Totalt har EU-länderna haft fyra expertregeringar bara de senaste tre åren (utöver nämnda länder även Ungern och Tjeckien).

En expert är i detta sammanhang två saker: dels en person med en särskild kompetens, dels en person som är frikopplad från partipolitiken. Själva termen teknokrat må låta avskräckande men det är inte med nödvändighet ett tecken på bristande demokratisk legitimitet att politiska företrädare saknar partitillhörighet. I teoretiska termer aktualiseras en motsättning mellan å ena sidan demokrati, ideologi och pluralism och å andra sidan teknokrati, pragmatism och effektivitet. Det folkliga stödet för teknokratiska lösningar ska dock inte underskattas. Många undersökningar har visat en ökande efterfrågan på experter och i flera östeuropeiska länder är stödet starkare för ett teknokratiskt styre än för ett demokratiskt.

EN HYBRID mellan expertstyre och traditionell partibaserad representativ demokrati utgörs av de nya partier som skördat stora framgångar i bland annat Baltikum under 2000-talet. 2002 vann Einars Repse, som varit Lettlands centralbankschef under 1990-talet, parlamentsvalet med sitt nybildade parti, Ny era. Repse drev en konsekvent anti-korruptionslinje som gav honom ytterst få vänner i politiken och hans regering blev inte långvarig. Men när den ekonomiska krisen drabbade Lettland med full kraft våren 2009 blev Repse åter inkallad, nu för att som finansminister reda ut röran. Det är också anmärkningsvärt hur Ny era har lyckats få förnyat mandat att regera i en tid av dramatisk ekonomisk nedgång, både efter valet 2010 och i extravalet 2011.

Repse sökte sina medarbetare bland entreprenörer, byråkrater och akademiker. Tidigare politisk erfarenhet var däremot att betrakta som en belastning. Budskapet som förmedlades till väljarna var att det behövdes nya, rena händer för att lösa politikens problem. Ideologi var däremot ointressant.

Samma tankegångar har använts med stor framgång av ytterligare en handfull nya partier i regionen.

I Västeuropa är valdeltagandet högre och partisystemen mindre rörliga vilket gör dem mer svårgenomträngliga för nya aktörer. Men även etablerade partier kan spela ut kompetenskortet. I Sverige skördar Moderaterna historiska framgångar i opinionen genom att framställa sig själva som ett parti vars främsta förtjänst är att man på ett kompetent sätt förmår förverkliga ”allmänintresset”. Rent väljarstrategiskt har såväl Moderaterna som de nya politiska entreprenörerna i Östeuropa agerat helt riktigt. Vill man nå framgång ska man trängas i mitten och för att övertrumfa konkurrenter med snarliknande program bör man framställa sig som mer kompetent och mer trovärdig.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

VAD ÄR DÅ haken med detta? När politik alltmer blir en fråga om kompetens – när experter fyller politiska roller och politiker framträder som experter – finns en uppenbar risk att den demokratiska legitimiteten på sikt urholkas. Att politiker genomför förslag som man vet saknar stöd hos väljarna är ibland nödvändigt. Problemet i stora delar av Europa är att ledande beslutsfattare i ett antal länder konsekvent under en längre tid har fört en politik som gått på tvärs med väljarnas önskningar, utan att ens låtsas ha ambitioner att argumentera för den riktning man valt. Exempel är egentligen överflödiga, här räcker att nämna två: Europapolitiken och invandringspolitiken.

Som en direkt konsekvens av oviljan, alternativt oförmågan, att vinna legitimitet tenderar tyvärr idag det tydligaste demokratiska ledarskapet att istället formuleras av globaliserings- och invandringsfientliga partier som vilar på traditionell nationalistisk grund. Europeiska väljare tvingas därför in i ett val mellan kompetenta ledare utan utpräglade idéer och idéburna men oerfarna och radikala populister.

Till de senares fördel talar det faktum att även etablerade politiker i krisens hetta otvetydigt väljer att prioritera snäva nationella intressen. Därmed legitimerar den ekonomiska krisen en nationalistisk politik och indirekt även de nationalistpartier som dessutom kan frånsäga sig allt ansvar för de beslut som försatt de europeiska staterna i dagens prekära situation.