Den förre presidenten Nicolas Sarkozy alluderade i sin tur på Joseph Goebbels när han efter attentatet utlovade ett ”totalt krig” mot terrorismen. Dagen efter förlängde Hollande det undantagstillstånd som skulle upphöra samma dag med ytterligare tre månader – för en tredje gång. Senare meddelade han även att ett ”nationalgarde” kommer att återinföras för att skydda befolkningen. Detta trots att Frankrike har befunnit sig i undantagstillstånd sedan november förra året. Och trots att Nice är den stad där genomförandet av de säkerhetsåtgärder för att bekämpa terrorismen som Le Pen efterlyser har drivits allra längst, bland annat under hennes eget partis överseende.

Förloppet vittnar om Le Pens extremt starka position i fransk politik. För varje attentat som utförs kan hon driva hela den politiska diskussionen lite mer mot ett auktoritärt håll och stärka sina egna opinionssiffror. Nästan allt som sker i Frankrike idag gynnar henne. I dagsläget leder hon över alla andra potentiella presidentkandidater (utom center-högerns Alain Juppé) med nästan 30 procents väljarstöd, och hon lär utan problem kunna ta sig vidare till andra omgången i presidentvalet i april nästa år. Väl där lär hon dock få svårt. Den enda som hon möjligen skulle ha en chans att besegra är Hollande, vars väljarstöd är det lägsta för en president under hela femte republiken. Av den anledningen lär han dock inte heller klara första omgången. Men Storbritanniens oväntade utträde ur EU och den osannolika utnämningen av Donald Trump till Republikanernas presidentkandidat i USA vittnar om att inget längre går att utesluta och att många gamla sanningar om högerpopulismen måste revideras.

Vad skulle då ske om Le Pen faktiskt vinner valet? Det tankeexperimentet har sociologen Michel Wieviorka genomfört. I boken Le séisme (Jordbävningen) låter han den fiktive amerikanske journalisten Michael W Squirrel (Wieviorkas polska namn betyder ekorre) rapportera om Frankrike för tidningen New Morning i en serie artiklar under Le Pens första sex månader som president. Wieviorka är bland annat specialiserad på rasism, antisemitism och sociala rörelser, och det märks att han även är väl insatt i ämnet Nationella fronten. Han beskriver på ett för det mesta trovärdigt sätt hur partiet tvingas handskas med två motsatta logiker: dels att försöka framstå som respektabelt och ansvarstagande (i verkligheten manifesterat i den nya valkampanjen ”Ett lugnt Frankrike” med bild på en leende Le Pen på en solig äng), dels att samtidigt infria de drastiska vallöften som legat till grund för partiets dragningskraft sedan 1970-talet.

Klockan 20 den 7 maj 2017 kommer bekräftelsen av de uppgifter som har cirkulerat på sociala medier under kvällen: Marine Le Pen har vunnit mot François Hollande i andra omgången med en liten marginal och är landets nya president. Tillräckligt många borgerliga väljare har övergivit den ”republikanska fronten”, den pakt med socialisterna som hittills har hållit Le Pens parti borta från makten, och valt att rösta med extremhögern istället för emot den. En koalitionsregering bildas med en grupp ledamöter från center-högerpartiet Les Républicains.

Runtom i landet utbryter oroligheter, och i regioner där Nationella fronten är starka attackeras muslimer och moskéer. Det bildas lokala kommittéer som syftar till att ”försvara republikens värden” mot ”ofranska” sådana. Extremgrupper till höger om partiet som uppmuntrats av valsegern börjar terrorisera folk i invandrartäta områden med såväl dödsfall som hämndaktioner som följd. I gettona bildas i sin tur självförsvarsgrupper liknande Svarta Pantrarna. Detta förlopp känns inte helt osannolikt med tanke på den våldsvåg som Brexit utlöste.

Inom loppet av några dagar efter valet faller börserna och Frankrike får se sin kreditvärdighet sänkas av de internationella instituten. Människor börjar ta ut sina besparingar från banken och transportera dem illegalt över gränsen till Schweiz, Luxemburg och Belgien. Till skillnad från 1930-talet är det inte den ekonomiska krisen som gör att extremhögern kommer till makten, skriver Wieviorka, det är extremhögerns maktövertagande som producerar krisen. I hans fiktiva universum har Brexit inte inträffat ännu, men däremot Grexit. Och efter Le Pens seger är det nya ordet på allas läppar ”Fraxit”.

Le Pen har utlovat en omröstning om euromedlemskapet men har inte sagt någonting om ett EU-utträde. Eftersom det ena och det andra är nära sammankopplade, är dock situationen delikat. Ett franskt utträde skulle inleda en upplösning av hela unionen och försätta världsekonomin i gungning. Samtidigt förvärras den nationella krisen för varje dag och Frankrikes statsskuld skjuter i höjden sedan räntan på statsobligationerna gått upp. Le Pen tvingas krypa till korset och söka en kompromiss.

Däremot lägger hon helt om den diplomatiska kursen. De europeiska kollegerna vid toppmötena i Bryssel ignorerar eller förolämpar hon. Vidare hotar hon med att gå ur Nato, som hon i likhet med Donald Trump menar har spelat ut sin historiska roll. Frankrike isoleras snabbt på den internationella scenen.

Istället knyts banden hårdare till Vladimir Putin och Le Pen gör sitt första statsbesök i Moskva. Viktor Orbán och Andrzej Duda välkomnar hennes seger. Relationerna till Netanyahus Israel fördjupas också, vilket avspeglar Nationella frontens och den europeiska extremhögerns förändrade syn på judar.

Inrikespolitiskt sker snabbt en vänstersväng i opinionen. Samtliga oppositionspartier upphör med den högerförflyttning som har pågått under de senaste decennierna och börjar istället röra sig vänsterut. Socialistpartiet börjar snegla på ett vänsteralternativ likt Jeremy Corbyn i brittiska Labour. Sarkozy påstår sig plötsligt företräda mitten. Men i praktiken har hela landskapet förändrats så mycket av ”jordbävningen” att den huvudsakliga politiska motsättningen nu är den mellan extremhögern och högern. Vänstern är splittrad och diskrediterad av Hollandes styre som i de flestas ögon är ansvarigt för den rådande katastrofen.

I den rafflande berättelsen får Wieviorka även in ett par fullträffar på högerantagonister som akademiledamoten Alain Finkielkraut, som i boken av ideologiska skäl avböjer att bli ambassadör i Israel trots att han volens nolens delar många åsikter med den nya regimen, liksom på vänsterekonomer som Jacques Sapir, som i likhet med Nationella fronten förespråkar ett franskt euro-utträde och ett närmande till Ryssland.

För att avleda uppmärksamheten från krisen intensifierar regeringen infriandet av vallöftena. Medierna underställs hårdare statlig kontroll: friheten i debatt- och satirprogram inskränks och obekväma personer inom public service sägs upp. I skolan förbjuds lärare att bära skägg, flickor får inte längre sminka sig, och Frankrikes historia skrivs om i ett mer positivt ljus. Sociologi- och antropologiinstitutioner läggs ner. Medborgare med dubbelt medborgarskap tvingas välja det ena och illegala invandrare deporteras eller interneras.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För att samla folket bakom regeringen intensifierar man även den antimuslimska politiken. Misstänkta imamer deporteras, handel med halalkött underkastas statlig kontroll och muslimska lokaler tvingas erbjuda alkohol. Samtidigt bildas motståndsrörelser, främst på universiteten, och ”je suis musulman” blir ett slagord. Studenter ockuperar institutioner och konfronteras av skinheads som polisen låter härja fritt. I takt med att spänningarna ökar och ekonomin försämras framträder regimens repressiva sidor tydligare. Fångläger återinförs för första gången sedan 1930-talet; terrorister och sexuella brottslingar börjar åter skickas till Djävulsön i Franska Guyana.

När Paris översvämmas uppenbaras till slut den nya regimens inkompetens. Regeringen underskattar allvaret, upplopp och plundring utbryter. Allt detta gör att Marine Le Pens opinionssiffror störtdyker. Extrema delar av partiet försöker få armén att genomföra en kupp. Till slut lämnar koalitionspartiet regeringen och återvänder till Sarkozys varma famn och regeringen faller.

Mycket i Wieviorkas bok må vara överdrivet, trots den verklighetstrogna ramen. Att Le Pen skulle föra Frankrike till randen av inbördeskrig på sex månader får sägas vara osannolikt. Men Wieviorka tycks också ha ett tydligt ärende: att avskräcka de mittenväljare som eventuellt skulle kunna föra henne till makten. Han lyckas övertygande visa vilken auktoritär ideologi som faktiskt genomsyrar Nationella fronten, trots alla försök att polera fernissan (om det nu var någon som fortfarande trodde att den europeiska extremhögern bestod av myspopulister av Bert Karlsson-snitt).

Men tyvärr underskattar han nog Le Pen och extremhögern. Denna gruppering är förmodligen för slipad för att trampa i klaveret på detta sätt. Den verkliga faran är inte nödvändigtvis att den får makten, utan sättet på vilket den redan nu påverkar samhällsdebatten och politiken i grunden. Det märks inte minst i Frankrike där en socialistisk regering har blivit mer auktoritär än vad de flesta trodde var möjligt för högern att bli för några år sedan, och där det politiska samtalet har blivit en tävling i att lägga fram de mest repressiva förslagen. För Le Pen är det inte ett problem att stanna i opposition – förmodligen vore detta det bästa hon kunde göra för sitt parti. På det sättet kan opinionen masseras ytterligare och vänjas vid allt färre friheter och ett allt hårdare politiskt klimat. Den dagen då extremhögern kommer till makten i Europa är grundtipset att det kommer att kännas förvånansvärt naturligt.