Sommaren 2010 tillbringade jag en och en halv månad i bil på amerikanska vägar tillsammans med min nyblivna hustru. Mitt på Manhattan hyrde vi ett bensinslukande monster till jeep, letade oss ut ur New York och korsade därefter kontinenten ända till Los Angeles. Niagarafallen, Ohio, Kentucky, Mellanvästern, Mount Rushmore, Yellowstone, Klippiga bergen, Monument Valley, Salt Lake City och Kalifornien gled förbi. Det var fullständigt underbart. Det går knappt en dag utan att jag längtar tillbaka till piren i Monterrey med den fantastiska fiskrestaurangen, till mammutträden på Sierra Nevadas sluttningar och till de magiska Carlsbad Caverns, New Mexico. Det var den (hittills) bästa resan i mitt liv.

En av de sista dagarna före flygturen hem bevistade vi en spektakulär show på Sea World i San Diego. Innan föreställningen skulle börja hölls ett litet tal för att hedra alla amerikanska soldater, och deras allierade, som dagligen riskerade livet för friheten i främmande land. Talarens stolthet över den egna nationen var uppenbar. USA låg i krig, och krigen var rättfärdiga. Det var nästan som att höra ekon från Reagans 1980-tal, då Sovjetunionen var ”ondskans imperium” och då USA tappert tog ställning för att befria världen från kommunismens kvävande järngrepp.

Jag vill minnas att upplevelsen i San Diego varken slog mig som positiv eller negativ, snarare som märklig och osvensk. Förstås. Ty detta var USA, en nation med en helt annan anda och ”fighting spirit” än den vi är vana vid hemifrån, ett land som hyllar sina krigare och där man inte skäms för att slå sig för bröstet i den bergfasta tron att man är ”biggest in the world”. I läsningen av filmregissören Oliver Stones och historieprofessorn Peter Kuznicks bok The UntoldHistoryof the United States kommer jag osökt att tänka på det tal jag hörde på Sea World. Det är just denna mentalitet, detta stolta hävdande av patriotiska och martialiska värderingar, som har retat gallfeber på de båda författarna och fått dem att skriva en i flera avseenden tung volym. Boken har redan hunnit bli mycket omdebatterad. Amerikanska konservativa har spytt galla över den. Michail Gorbatjov har hyllat den.

Boken om ”USA:s oberättade historia” har en skarp vinkling, vilken trumpetas ut på tydligaste möjliga vis redan i förordet. Det handlar inte om att skänka läsekretsen en allmänhistorisk översikt av nationens utveckling under de senaste hundra åren. Stone och Kuznick syftar endast till att dra upp nattsidorna och redovisa dem på effektivaste möjliga vis. De ignorerar medvetet allt det positiva som har uträttats av amerikanska politiker, amerikanska företag och amerikanska kulturpersoner. De väljer, så att säga, bort Martin Luther King till förmån för Vietnamkriget. Man fokuserar med största möjliga skärpa på USA:s misstag och brister eftersom författarna närmast uppfattar sig som läkare i färd att ställa en avancerad sjukdomsdiagnos. Förhoppningen är att de därigenom skall kunna bidra till att kroppen – den egna nationen – tillfrisknar och går en ljusnande framtid till mötes.

Oliver Stone och Peter Kuznick identifierar själva sin tänkta målgrupp: amerikaner som har vuxit upp med en tro på USA som den självklara bäraren av frihetens och demokratins fackla över hela jordklotet. De vänder sig mot myten om att USA skulle vara en exceptionell och globalt föredömlig nation, en världsfrälsare i statlig gestalt som alltid agerar av altruistiska skäl. Som fiender definieras de amerikanska neo-imperialister som utifrån 1800-talsvisionen om ett specifikt amerikanskt öde, ett ”manifest destiny”, yrkar på att jordklotets övriga nationer skall rätta sig i ledet efter den närmast natur- och gudagivna ordning som representeras av Vita huset i Washington. På punkt efter punkt, över hundratals sidor, berättar Stone och Kuznick om hur USA har fört krig, verkställt statskupper och mördat obekväma personer för att försvara den amerikanska kapitalismens ekonomiska och geopolitiska intressen, i regel med olycka och fattigdom som förutsägbara resultat.

Stone och Kuznick tar avstamp i tiden kring spansk-amerikanska kriget och första världskriget, som gjorde det möjligt för USA:s banker och oljebolag att inta en ledande roll i världsekonomin. De amerikanska kapitalisterna tjänade stora pengar på krigsindustrin och vapenexporten, och de hade inget emot att samarbeta med Hitler och andra mörkmän. Henry Ford var öppet antisemitisk och pro-nazistisk. Kampen mot Tyskland och Japan under andra världskriget medverkade visserligen till att USA återvann en del av sin demokratiska och jämlikhetssträvande själ, men allt som vunnits på slagfälten i Europa och Stilla havet omintetgjordes av atombomben, varigenom USA återigen demonstrerade att man var långt ifrån redo att ställa sig i spetsen för den nya världsordning som många desperat längtade efter. Sett ur detta perspektiv var Truman – de numera sedvanliga hyllningskörerna till trots – och Eisenhower lika dåliga presidenter. Stone och Kuznick gör bestämt gällande att atombomben var en onödig uppfinning: Japan var redan en besegrad nation och skulle ha kapitulerat i vilket fall som helst. Att kalla kriget därefter bröt ut, berodde på amerikanskt agerande. Stalin hade ingen färdig generalplan för Östeuropa och hade gärna sluppit den påföljande kraftmätningen om han hade kunnat. USA:s många efterkrigstida statskupper och attentat i länder som Iran, Nicaragua, Guatemala, Brasilien och Dominikanska republiken motiverades inte av en strävan efter frihet och demokrati, utan av ren girighet, såsom framgår av de nära banden mellan USA:s politiska ledning och dess storföretag (oljebolagen, United Fruit et cetera).

Det finns inte många hjältar i den här boken. En av dem som trots allt framträder som en positiv förgrundsfigur är John Quincy Adams, som på 1800-talet, i synnerhet efter sin egen tid som president, gjorde sig till tolk för det bästa i den unga republiken och skarpt varnade för imperialismens faror. Av de presidenter som Stone och Kuznick granskar mer ingående är det egentligen bara John F Kennedy som, med avseende på sitt sista ämbetsår i Vita huset, vinner deras gillande. Om det inte hade varit för mordattentatet i Dallas hade vi, menar författarna, kunnat få en betydligt bättre värld. Olyckligtvis tog andra och betydligt sämre ledare med kallakrigsmentaliteten i ryggmärgen över både i USA och i Sovjetunionen. Det bör påpekas att Stones och Kuznicks positiva uppfattning av Kennedy rimmar illa med flertalet andra forskares tolkning; Kennedys utrikes- och inrikespolitiska helgongloria har sedan länge falnat rejält, men Stone är minst lika entusiastisk över sin favoritpresident i denna bok som han var i filmen JFK.

Överhuvudtaget präglas Stones och Kuznicks historieuppfattning av en stark tro på individens möjligheter att påverka, i synnerhet negativt. Till de fredens och välfärdens tragiska dödgrävare som obarmhärtigt lyfts fram i rampljuset hör inte minst Kennedys efterträdare Lyndon B Johnson. LBJ framställs som en envis och fåfäng maktmänniska med tunnelseende, en man som offrade drömmen om ett liberalt GreatSociety för att agera ut sina anti-kommunistiska tvångstankar i Vietnam, Indonesien och andra länder som rimligen borde ha varit högst perifera för en amerikansk president. Följden blev tiotusentals och åter tiotusentals döda i Sydöstasien, samtidigt som amerikanska företag tjänade miljoner och åter miljoner dollar på krig och förtryck.

Betoningen av individens stora roll som historisk aktör bidrar till att göra The Untold History of the United States till en lättläst och stundom mycket fascinerande bok. Hökar, teknokrater och karriärister i Vita huset konkurrerar med och avlöser varandra på ett sätt som bara blir tröttsamt för den läsare som är totalt ointresserad av utrikespolitik. Presentationen av duon Nixon–Kissinger är typisk. Stone och Kuznick inleder med att förklara att de båda männen hyste ett djupt förakt mot varandra och tävlade om att ta åt sig äran för vad de hade åstadkommit. När Nixon inte lyssnade, refererade Kissinger till honom som ”den där galningen”, ”vår druckne vän” eller ”köttbullehjärnan”, medan Nixon hänvisade till Kissinger som ”judepojken” och ”psykopaten”. Dessvärre var ”galningen” och ”psykopaten” ense om att USA borde etablera en hegemoni över hela planeten, vilket fick förödande resultat för vietnameser, kambodjaner, chilenare och andra vars politiska regimer inte behagade det omaka paret i Vita huset.

Ännu värre omdömen kommer i dagen när Stone och Kuznick tar sig an Ronald Reagan (sedan de har dömt ut både Ford och Carter som tämligen misslyckade). Reagan, som i vissa amerikanska läger betraktas som en av landets verkligt stora presidenter, skildras som det mest okunniga och oengagerade statsöverhuvud som USA någonsin haft. I kraft av sin inkompetens lät han folk från extrema högerflyglar genomföra en djupgående militarisering av utrikespolitiken, vilket fick kalla kriget att pånyttfödas. När Reagan hävdade att han kämpade för demokrati var det blott en läpparnas bekännelse. I själva verket stödde han mängder av förtryckande diktaturer och försåg dem villigt med vapen. Han gjorde lokala och regionala konflikter i Mellanöstern och Latinamerika till globala slagfält. Han förvandlade tidigare relativt fredliga delar av jordklotet till blodiga skräckvälden, allt för att kväsa folkliga rörelser som luktade kommunism. Reaganeran var dessutom en katastrof för USA:s fattiga, vars möjligheter att överleva och utvecklas i det egna landet led skeppsbrott till följd presidentens önskan att satsa alla tillgängliga resurser på militären. Statsskulden tredubblades samtidigt som de rikaste blev ännu rikare till följd av att Reagan lättat deras skattebörda. Att kalla kriget tog slut var närmast en lycklig slump – om det inte hade varit för Michail Gorbatjov (en av bokens få hjältar) skulle det förmodligen ha fortsatt ett bra tag till.

Och än värre blir det när vi vänder blad och hamnar på 1990- och 2000-talen. Varken Bushadministrationerna eller Obamas regim får applåder av Stone och Kuznick. Krigen i Afghanistan och Irak framställs som förödande, fullständigt onödiga och kontraproduktiva (”unmitigated disasters”). USA har, menar författarna, utvecklats till en utrikespolitisk mordmaskin som låter klyftan mellan rika och fattiga växa sig bisarrt stor i det egna landet. Även krig som kan förefalla humanitärt befogade har visat sig bli gigantiska missräkningar. Interventionen mot talibanerna i Afghanistan har resulterat i nya typer av förtryck, i ett uppsving för opiumodling och knarkhandel, för prostitution och korruption. Det land Obama ärvde från Bush låg förvisso i ”shambles”, men själv har han ”made it worse” . Idag har den amerikanska världshegemonin eroderat, och allt som återstår är en härva av lika misslyckade som kostsamma krig.

Oliver Stone och Peter Kuznick delar en vision enligt vilken USA skall återfå sin demokratiska och revolutionära själ, men de tvivlar på att Vita huset kommer att visa vägen. Det krävs en folkrörelse – varför inte Occupy-rörelsen? – för att vrida skutan åt rätt håll. ”Building such a movement is also the only hope to save American democracy from the clutches of an ever-expanding, ever-encroaching national security state.”

Allt sammantaget är detta en synnerligen politisk och samhällskritisk bok, ett praktexempel på vad som brukar betecknas som moralisk eller emancipatorisk historieskrivning, men partiskheten gör inte nödvändigtvis boken till ett dåligt alster. Det går inte att betvivla Stones och Kuznicks brinnande kärlek till hemlandet och deras dröm om en bättre värld. Deras noggranna granskning av amerikanska utrikespolitiska manövrar under ett helt sekel är värd respekt. Om man väl sväljer deras (i grund och botten djupt orättvisa) vinkling av historien till att enbart handla om USA:s fel och brister, är det omöjligt att inte imponeras av bedriften. The Untold History of the United States är, inom de uppsatta ramarna, en fascinerande bok. Därtill kommer att den är påfallande välskriven och att den lever upp i fängslande skildringar av enskilda presidenters liv och viktiga projekt, exempelvis i berättelsen om atombombens tillblivelse.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Likväl är boken behäftad med uppenbara svagheter. Den bristande inläsningen i forskningen om Kennedy-eran är redan nämnd. Ännu mer problematisk är den alldeles för markanta utrikespolitiska slagsidan. Det är lätt att övertygas av Stones och Kuznicks resonemang om exempelvis Vietnamkriget, Jimmy Carters bristande förmåga och det tvivelaktiga i att invadera Irak, men när författarna övergår till att kritisera den amerikanska utrikespolitiken för att ha frambesvurit en allt större inhemsk fattigdom och växande ekonomiska klyftor inom det amerikanska folkets led haltar logiken. USA är ett stort land med mängder av vitt skilda sociala dilemman som inte utan vidare kan reduceras till konsekvenser av militära och utrikespolitiska överväganden. Alla som har vistats en längre tid i USA vet att dess inrikespolitiska historia är betydligt mer mångfasetterad och komplex. Men på denna punkt lämnas man ofta i sticket av Stone och Kuznick. Skälet är, gissar jag, bristande intresse. De har skrivit en narrativ tegelsten om USA i världen, inte om världen i USA.

Minst lika irriterande är författarnas svårbegripliga ensidighet. Historien skärskådas uteslutande ur amerikanskt perspektiv, något som stundom får bisarra konsekvenser. Således har jag aldrig läst en bok i vilken Josef Stalin kommer undan så lätt. Gulags skapare, en av världshistoriens i särklass värsta massmördare och tyranner, framstår här som näst intill oskyldig till kalla kriget. Stone och Kuznick poängterar att Stalin var en man som höll sina löften, till exempel att inte ingripa till de grekiska kommunisternas hjälp i det pågående inbördeskriget, och att skulden för den eskalerande kraftmätningen mellan öst och väst huvudsakligen faller på Harry S Trumans axlar. Jag ställer mig högst tvivlande till att detta är en rättvisande analys. Om boken hade skrivits ur ett strikt ryskt perspektiv, med målet att dra fram alla Sovjetunionens nattsidor, skulle författarna troligen ha kommit till en rakt motsatt slutsats och funnit att Truman snarare försvarade Europa än offensivt markerade amerikanskt revir. Det bästa är självfallet att granska historien ur båda synvinklarna.

Liknande kritik kan riktas mot åtskilliga scenarier: sovjetiska ledare, och andra icke-amerikanska protagonister, skildras regelmässigt på ett förenklat sätt. I sin iver att demonstrera USA:s presidenters tillkortakommanden undviker Stone och Kuznick att se den historiska utvecklingen på andra länders egna premisser. Dylikt amerikanskt tunnelseende fungerar måhända när de jämför olika kabinett och ministrar i Washington med varandra, men det fungerar inte om man vill anlägga ett i termens egentliga mening internationellt perspektiv.

Den genomsnittliga svenska läsaren lär inte uppleva The Untold History of the United States som en radikal och överraskande bok. Vi har hört och läst mycket av detta förr, i synnerhet sedan 1970-talet. I Västeuropa är denna typ av USA-kritik vardagsmat, något Stone och Kuznick är väl medvetna om. Det är, som ovan skrivits, inte vi som utgör den tilltänkta målgruppen. Boken är skriven av amerikaner för amerikaner. Icke desto mindre, och trots bristerna, kan jag varmt rekommendera den. I många kapitel lotsas vi skickligt fram genom en stor och viktig del av nutidshistorien, med mängder av storpolitiska och militära erfarenheter som vi utan tvekan blir visare av att ta till oss och reflektera över.