En regeringskonstellation vars like man aldrig tidigare skådat i det lille land. Och vilket år det har varit i dansk politik, och framförallt för det borgerliga Danmark. Det har inte varit sig likt alltsedan den nu avgångne partiledaren för Venstre, Jakob Ellemann-Jensen – son till legenden Uffe men utan dennes karismatiska ledaregenskaper – efter valet förra hösten valde att överge inte bara sina egna statsministerambitioner utan även det borgerliga blå blok och allt vad han stått för politiskt för att gå i regering med arvfienderna i socialdemokratin.

Förutom att kasta sig och Danmark in i ett politiskt experiment med regeringsbildningen hen over midten har Ellemann-Jensen under det gångna året hunnit med att både bli utbränd och sjukskriven en längre tid, därefter återkomma efter sommaren på alla tre posterna som vice statsminister, partiledare och försvarsminister, byta departement till Økonomiministeriet – för att sedan strax därefter lämna igen.

Den sista gången var det inte bara regeringen som han lämnade utan det hele – politik överhuvudtaget. För gott.

Empatin och förståelsen från de danska väljarna för Ellemanns personliga problem har varit stor, men få är egentligen så förvånade över att det gick som det gick.

För redan innan de ens hade hunnit sätta sig vid regeringsbordet hade Ellemann-Jensen blivit utmanövrerad av de två stora maktspelarna i dansk politik: den formidabla statsministern, Mette Frederiksen (S), och Jakob Ellemann-Jensens forna partivän, den politiske räven Lars Løkke Rasmussen (M).

Den senare har själv varit statsminister inte bara en utan sammanlagt hela tre gånger för borgerliga regeringar, och är nu utrikesminister i den socialdemokratiskt ledda regeringen med sin nyskapelse Moderaterne (ja, namnet på hans mittenparti är inspirerat av svensk politik).

Bildat ett nytt parti har även en annan av Ellemanns gamla partivänner gjort, den färgstarka Inger Støjberg som nu är partiledare för Danmarksdemokraterne. Medan hennes nya parti har dränerat Venstre på det viktiga stödet på Jylland har Løkke och Moderaterne gjort detsamma med de mera mittsökande delarna av partiet.

Av det en gång starka Venstre är det därmed inte mycket kvar: i skrivande stund runt nio procent, enligt mätningarna. Den splitternye partiledaren och försvarsministern Troels Lund Poulsen har utan överdrift en del att ta tag i. Han är känd som en mycket skicklig, men cynisk och kall maktspelare som utan tvekan är bättre rustad än sin föregångare att hantera sina likaledes hårdhudade partiledarkollegor i regeringen.

Den gamla sanningen att dansk politik aldrig är tråkig har med andra ord infriats med råge under det senaste året. Men varför blev det så och hur hamnade vi här, med en havererad borgerlighet och med en socialdemokratisk statsminister som sitter tämligen säkert på sin stol tack vare det liberale Venstre och dess tidigare statsminister?

Bra fråga, som det brukar heta. Och svaret pekar för det mesta i en riktning: VLAK. Alltså den borgerliga trepartiregering med den otympliga akronymen (efter partiinitialerna för Venstre, Liberal Alliance, Konservative) som Lars Løkke Rasmussen efter ett första försök med en ren Venstre-regering (2015) ledde under åren 2016–2019, och som mest brukar åtföljas av adjektivet dysfunktionell. I alla fall om man frågar Løkke själv.

Ett klart enklare alternativ är att läsa en av Løkkes tidigare ministrars berättelse om åren i hans tredje regering (den första var ju när han tog över efter Anders Fogh Rasmussen 2009 i VK-regeringen fram till 2011). Simon Emil Ammitzbøll-Billes beskrivning av åren som ekonomi- och inrikesminister är en riktig bladvändare, lättläst och välskriven, och något av ett måste för alla med minsta intresse av dansk politik. Men den som hyser några illusioner om politik får dem omedelbart krossade i atomer. För så här kan det gå till bakom kulisserna i en koalition.

Själv är han ett välbekant ansikte i Danmark och då inte bara för sitt ombytliga privatliv; när boken börjar är han gift med sin man Henning, som avlider i cancer efter några kapitel. Och när boken slutar är han tvåbarnsfar i ett lyckligt äktenskap med Kristine.

Ammitzbøll-Bille har haft ett likaledes skiftande politiskt liv. Först satt han i Folketinget för De Radikale innan han startade det kortvariga Borgerligt Centrum, varefter han gick över till Liberal Alliance.

I boken får vi följa med Ammitzbøll-Bille till regeringssammanträden, partiledarförhandlingar, de många sittningarna i det mäktiga koordinationsutskottet, och Dronningerundor med kransekager, majestätet själv i egen hög person och en förvånansvärt aktiv kronprins Frederik.

Så här har vi verkligen en Insider, som är den passande titeln på hans bok.

Mellan alla dessa möten på hög och aningen lägre nivå åks det ministerbil och promeneras det. Från det egna ministeriet i den ena änden av Christiansborg vandrar ekonomi- och inrikesministern fram och tillbaka till Statsministeriet i den andra. Att vara minister i en dansk regering ger många steg per dag.

Han ger oss en unik inblick i regeringssamarbetet med de tre partierna. Venstre, Konservative – som hade många års vana av att regera tillsammans – och så lilla Liberal Alliance, utan vilket det inte hade blivit någon ytterligare regering för Løkke att vara statsminister för, som Ammitzbøll-Bille sällan drar sig för att påpeka för såväl läsaren som regeringschefen.

Men det unga partiet var också utan någon egen erfarenhet av att sitta i regering. Och det märks.

Några som däremot inte var med i regeringen, men i allra högsta grad i maktens centrum, var kollegorna i VLAK-regeringens stödparti, Dansk Folkeparti, tillika största parti i blå blok efter valet 2015 när hela Jylland färgades gult med deras partifärg.

Om DF inte fick eller inte ville vara med i koalitionsregeringen förblir oklart än idag, men ingen kan beskylla folkepartisterna för någon vidare konstruktiv hållning till rollen som stödparti.

Det var tre år med ständigt inbördeskrig, och framförallt krigades det mellan LA och Dansk Folkeparti. Dess partiledare Kristian Thulesen Dahl gjorde sitt bästa för att sätta fälleben för LA, det parti som med sin frihetliga agenda befann sig ideologiskt så långt ifrån DF som det var möjligt inom ett och samma politiska block.

Efter valet 2019, när DF smulades sönder av väljarna, skulle Thulesen Dahl inte vara lika kaxig. Men under åren som stödparti dessförinnan försatt han sällan någon möjlighet att sabotera tillvaron för VLAK i största allmänhet och LA i synnerhet.

Fast ärligt talat gjorde LA och dess partiledning även på egen hand en hel del för att trassla till det för sig själva och regeringen.

I bokens början får vi en talande scen där partiledaren Anders Samuelsen vägrar svara när statsministern ringer. Inte en och inte två, utan flera gånger, och trots påstötningar från diverse ministrar och tjänstemän som förgäves försöker få partiledaren, tillika utrikesministern, att ta telefonen när regeringschefen ringer.

Barnsligt och omoget, konstaterar Ammitzbøll-Bille, som själv satt vid Samuelsens sida.

Anders Samuelsens omtalade envishet skapade också ett nytt uttryck i dansk politik: ”att klättra upp i trädet”. Det som Samuelsen bildligt talat gjorde när han hårdnackat vägrade kompromissa i partiets främsta fråga, den om en sänkning av den skyhöga marginalskatten, topskatten.

Tillsammans kortsluter DF och LA effektivt regeringsarbetet.

Løkke kontrar med att släppa en bomb under valrörelsen 2019 när han utan ett ord i förväg till någon ger ut boken Befrielsens øjeblik. Där avlivar han från en dag till en annan det egna borgerliga regeringsprojektet och förespråkar istället ett mittensamarbete.

”Det politiske forræderi er totalt”, skriver Ammitzbøll Bille.

Boken slutar där den började, i huvudsponsorn, Saxo Bank-grundaren Lars Seier Christensens svit på Hotel d’Angleterre. Fast den här gången är det inte med champagne och kaviar som på valnatten fyra år tidigare. Stämningen är dyster och humöret i botten. Väljarna har givit sig av; med nöd och näppe klarar Liberal Alliance 2019 den låga spärrgränsen och blir minsta parti i Folketinget.

Under den följande mandatperioden sitter bara fyra ledamöter på LA:s bänk. Partiledaren själv kommer inte ens in.

Lite väl många gånger påpekar Simon Emil Ammitzbøll-Bille därefter att det fanns de som gärna såg honom själv som ny partiledare. I sista kapitlet dyker partiets unga stjärna Alex Vanopslagh upp; det är vi två som ska ta över partiet, säger han i telefon.

Ambitiös herre, tänker Ammitzbøll-Bille.

Idag är det han, Alex Vanopslagh, som är Liberal Alliances partiledare och den i stort sett enda ljuspunkten på en i övrigt mörk borgerlig himmel. Simon Emil Ammitzbøll-Bille själv blev först politisk vilde, gjorde därefter ett kortvarigt försök att stifta ännu ett nytt parti, Fremad.

Och har nu lämnat Folketinget, han med.

INSIDER: FIRE ÅR MED LØKKE
SIMON EMIL AMMITZBØLL-BILLE (People’s Press 2023)