Greve Eric Stenbock befinner sig i den brittiska litteraturhistoriens utkanter. I den mån han alls är ihågkommen idag är det som arketypen för den dekadente aristokraten och bräcklige skönanden snarare än för de böcker han faktiskt hann skriva innan alkoholen och den sköra hälsan tog ut sin rätt. Att han alls tilldelades en sådan roll är till stor del hans vänkrets förtjänst. De kolleger som överlevde honom och hjälpte till att bygga legenden om Stenbock var av ett betydligt namnkunnigare slag, som William Butler Yeats, Oscar Wilde och Aubrey Beardsley. Den figur de har förmedlat till eftervärlden är ändå någon man instinktivt fascineras av: en kosmopolit som i ett senviktorianskt England skriver berättelser om kärlek mellan män, helst dinerar på tu man hand med sin älskade apa och adopterar en trädocka som sin son. Det är naturligtvis lockande att tänka sig att en sådan person är ett orättvist bortglömt geni också.

Efter att ha läst översättningsvolymen Dödens andedräkt (Hastur förlag) får man konstatera att så nog ändå inte var fallet. Även översättaren Jonas Wessel tycks i sitt fascinerande efterord vara böjd att klassa texterna som intressanta snarare än bra. Formellt sett får berättelserna hänföras till skräckgenren med en rekvisita som tämligen väl återger det mest rysansvärda sekelskiftesbritten kunde tänka sig. Här finns varulvar, vampyrer och ödsligt belägna herrgårdar i ett odefinierat Centraleuropa där allt tycks vara möjligt. Om det finns ett sydeuropeiskt hov befolkat av sexualsadistiska aristokrater också? Jo, men faktiskt.

Ändå är det dominerande känsloläget i berättelserna sensuell längtan snarare än skräck. Här föredrar vampyrerna att hålla unga vackra män i handen snarare än att suga blod från jungfrur nattetid – och när pojken Gabriel i Den andra sidan lockas att korsa en förbjuden bäck och snubblar in i en förbjuden hednisk värld skildras den snarast som en välbehövlig frizon från hembyns kvävande trygghet, hur många monster den än råkar befolkas av. Just det inslaget utgör en ganska förtjusande egenhet i Stenbocks texter som gör att jag har svårt att inte tycka om dem. Stenbock är kanske en litterär kuriositet snarare än en stor författare – men för den som intresserar sig för viktoriansk kultur är han en fascinerande pusselbit, både genom sitt öde och sina texter.