Det vore möjligt att inleda en artikel om den österrikiske författaren Gustav Meyrink (1868–1932) genom att teckna porträttet av en alltför länge förbisedd figur i det tidiga nittonhundratalets centraleuropeiska litteratur – författaren till Golem(1915), romanen som gav Franz Kafka inspiration till mardrömsscenerierna i Processen och vars drömartade karaktär gjorde djupt intryck på en ung Jorge Luis Borges, för att nu nämna några av dess namnkunniga beundrare. Man skulle då framhäva hur Meyrink, trots att han själv satsade helhjärtat på ett författarskap relativt sent i livet, tidigt umgicks med gräddan av Prags tyskspråkiga författare som Paul Leppin och Max Brod. Bilden av detta författarskap har under de senaste decennierna långsamt kommit att förändras och vidgas. Utanför den tyskspråkiga sfär där Meyrink verkade gällde han nämligen länge som författare till just Golem och inte så mycket mer – men på senare tid har allt fler upptäckt att författarskapet rymmer betydligt mer än så. Det vore så att säga porträttet av den höglitteräre, respektable författaren Gustav Meyrink, äntligen redo att inta en mer framskjuten position i den europeiska litteraturhistorien.

Ett annat sätt att inleda en artikel om Gustav Meyrink vore detta: 2010 exploderar och sjunker oljeplattformen Deep Water Horizon, stationerad i Mexikanska golfen. Den katastrofala händelsen innebar som bekant det största oavsiktliga oljeutsläppet i havet till dags dato. Det dröjer inte särskilt länge innan en märklig historia börjar cirkulera på internet; oljeläckan förutspåddes redan 1903 av den österrikiske ockultisten Gustav Meyrink! ”Spådomen” skedde i den relativt bortglömda novellen ”Petroleum, Petroleum”, där den misantropiske doktor Jessegrim spränger en oljeplattform i just Mexikanska golfen, ett tilltag som orsakar en global ekologisk katastrof och snart nog hotar hela mänsklighetens överlevnad. Oljan täcker långsamt världshaven och allt regn upphör. Skrämmande nära ett verkligt händelseförlopp? Tja, den som lät sig skrämmas av detta blev kanske inte lugnare av att höra att Meyrink själv kallade sin novell en ”profetia för framtida läsare” när den 1913 trycktes om på nytt.

Var Meyrink då bara en författare som råkat komma sanningen nära eller ägde han verkligen profetiska gåvor? Och innebar oljeutsläppet i så fall mänsklighetens snara undergång? Frågorna stöttes och blöttes på konspirationsteoretiska bloggar och man gjorde sitt bästa för att klargöra hur författarens bakgrund egentligen såg ut. Var han, som några ville göra gällande, en ”kabbalistisk bankir”? Teosof? Frimurare? Rosenkreuzare? Och faktum är att Meyrink kom i kontakt med samtliga dessa sällskap – åtminstone under korta tidsperioder. Under en livstid av intensivt sökande hann författaren stå i beröring med de flesta av Europas ockulta sällskap och experimentera med det mesta, från alkemi på kammaren till yogaövningar. Det vore porträttet av den esoteriske och excentriske författaren Meyrink, omgärdad av bisarra anekdoter och mytbildningar: mannen som enligt egen utsago vid tjugofyra års ålder just stod redo att skjuta sig för pannan när någon okänd välgörare sköt in en pamflett om livet efter döden genom kammardörren. Den unge mannen sänkte pistolen och började läsa – och gav så definitivt upp tanken på en tillvaro styrd av tillfälligheters nycker till förmån för en världsbild fylld av dolda korrespondenser och förborgade hemligheter.

Det vore porträttet av en ung bankir som genom sin dandyaktiga framtoning och sitt excentriska beteende chockerade Prag – och som så småningom blev omöjlig i bankbranschen när han påstods ha använt ockulta medel för att gynna den egna verksamheten. Han blev tvungen att förvandla bisysslan novellskrivandet till ett heltidsyrke.

Det vore också porträttet av en författare med sina rötter i sensationslitteraturen, som alltid plågades av ekonomiska bekymmer och kravet på att leverera ytterligare en bestseller – och som i sina texter bekymmerslöst slängde sig från den ena exotiska trosläran till den andra, kanske ibland också sökte krydda dem genom effektsökande grepp som vette mot charlataneriet. Romanen Derweisse Dominikaner (1921) har, får läsaren veta, skrivits i trance, dikterad av romanens huvudperson – det är Meyrinks fasta förvissning att denna mystiska figur verkligen existerar. Kanske förklarar det också att Meyrink från första början tilldelades en lite undanskymd position i litteraturhistorien – vid läsningen av de senare romanerna beklagade Borges att de hade gått från mystiska skräckhistorier till att bli trosuttryck och slutligen rena predikningar. Det är nu inte en helt rättvis beskrivning i mitt tycke: Meyrinks tredje roman Valborgsmässoafton (1917), där ett krigstrött och dekadent Prag obevekligt marscherar mot det totala vansinnet, är exempelvis en minst lika otäck och mångtydig läsupplevelse som debutromanens klaustrofobiska skildringar av stadens judiska getto. Men omdömet är på många sätt typiskt för den relativt låga värdering av Meyrinks andra romaner som under lång tid varit gällande. Lika lätt som det har varit att inordna Golemi en högmodernistisk linje tycks det ha varit att avskriva senare verk som effektsökande kitsch.

men detta tycks som sagt vara på väg att förändras. Det lilla brittiska bokförlaget Dedalus Books påbörjade på 1990-talet det ambitiösa projektet att översätta Meyrinks samlade prosa till engelska, något som fått ett entusiastiskt mottagande i tidningar som The Guardian och The Times Literary Supplement. Också för en svensk publik kan man tala om en liknande återintroduktion av författarskapet – även här har Meyrink länge varit ytterst sparsamt representerad. Men sedan millennieskiftet har en rad böcker utkommit, om än till största delen i det tysta. De har nämligen utgivits på de små men kvalitetsmedvetna förlag som sällan kan räkna med någon större medieuppmärksamhet. Numera insomnade fantastiktidskriften Minotauren, driven genom Aleph Bokförlag, översatte Meyrinks suggestiva kortnoveller och publicerade artiklar om hans författarskap medan Vertigo Förlag lät trycka om Golemi en reviderad översättning.

Nu har glädjande nog Hastur Förlag givit ut Meyrinks andra roman, Det gröna ansiktet i översättning av Siri Stern. Här har Meyrink låtit ett krigshärjat Amsterdam ersätta Pragsceneriet. Trots att romanen skrevs 1916 utspelar den sig i efterdyningarna av det första världskriget, och de uthungrade flyktingströmmarna och gettobildningarna är ett lika prominent inslag i berättelsen som de ständigt närvarande ockulta sällskapen. Kring romanens huvudperson, sökaren Fortunatus Hauberrisser, väver författaren ett stort och bisarrt persongalleri med tillhörande sidospår och förvecklingar. Den gemensamma nämnaren som håller samman berättelsens alla excentriska figurer är det mystiska, gröna ansikte som flera har skådat i sina drömmar eller skymtat i stadens gränder – vem är denna figur och vad vill han?

Det gröna ansiktet är en fascinerande och lite förvirrande läsupplevelse. Romanen präglas av en stämning av obevekligt framryckande undergång – det förödande kriget må vara över, men det västerländska samhället tycks livsodugligt och ofruktbart. Kabaréshowerna och jazzmusiken förmår inte helt dölja det tilltagande religiösa vansinne som börjar sprida sig i Amsterdams gränder. Att Hauberrisser får sitt avgörande möte med den andra världen i en butik fylld med krimskrams är en händelse som ser ut som en tanke, kanske också som en illustration av Meyrinks eget författarskap: vissa visioner föräras bara den som vågar sig bort från de respektabla litterära huvudstråken.