En gång i tiden kallades jag Expressens musikkritiker – i singularis. Min hemhörighet var på kultursidan, min huvuduppgift den klassiska musiken. Kolleger som Mats Olsson och Anders Nunstedt var Expressens popkritiker. Idag är det sådana som de som kallas musikkritiker. På tjugohundratalet är den klassiska musiken en subgenre bland många.

Jag finner det ganska naturligt. Inte därför att populärmusiken är så förödande överlägsen i kvantitet och medial närvaro. Utan för att den rymmer ett oöverskådligt spektrum av uttryck, sociala markörer och tekniker. Tänk bara vilken mångfald av popgenrer en musiklärare måste behärska för att gå sina elever till mötes. För det är ju så musikundervisning bedrivs idag – utifrån barnens engagemang. Glöm Beethoven, noter och kvintcirkel. Och på universiteten går det bra att doktorera i svensk countrytradition, till exempel hos rockprofessor Lilliestam, som en gång skrev sin avhandling om ackulturationsprocessen i låten ”Hound dog”.

Själv läste jag bara två betyg i musikvetenskap när det begav sig på 1970-talet. Hade jag valt ett annat decennium eller Göteborgs universitet hade det kanske blivit mer. I varje fall om jag hade gått för Jan Ling (1934–2013), professorn som blåste dammet av den ljusskygga svenska musikforskningen. Det är inte till ringa del just han som eldat på paradigmskiftet i samtidens värdering av musik.

Jan Ling drog igång en sociologiskt inriktad musikforskning vid den nyetablerade institutionen i Göteborg. På 1970-talet en stad med hårt polariserat och politiserat musikliv. Genuint alternativa, okommersiella instrumentalband som till exempel Samla Mammas Manna släpptes inte in på proggens högborg Sprängkullen. Motiveringen var att man inte säkert kunde veta deras politiska hållning eftersom de inte hade låttexter. Och första gången jag skulle recensera i Göteborg – det var Leos Janaceks underfundigt ekologiska opera Den listiga lilla räven – förundrades jag av den operettglittriga redarpubliken. Jag frågade Jan Ling varför hans studenter inte var där, eller på Göteborgs konserthus. ”Dom går inte på sånt”, konstaterade han lugnt – onekligen ett exempel på praktisk musiksociologi.

Nej, viktigare var att demokratisera musiken, för att tala med Ling. Att riva skrankorna mellan konstmusik och popmusik, liksom mellan musikforskare och musikutövare. I Stockholm satt de i samma byggnad på Musikhögskolan, men på var sin sida om en ogenomtränglig Berlinmur. Så inte i Götet, där Jan Ling initierade något så kontroversiellt som den konstnärliga forskningen. Lite slängigt kan den beskrivas som att man spelar, sjunger eller komponerar sig fram till en doktorsavhandling.

själv hade han spelat piano för ingen mindre än Greta Erikson och sjungit kör för Eric Ericson. Men det var folkmusiken som blev hans första studium, med ett par banbrytande avhandlingar under 1960-talet. Jan Ling insåg tidigt de chauvinistiska, för att inte säga rasistiska fallgropar som kan lura på de folkmusikaliska ängderna. Inte heller letade han efter den heliga graalen kallad ”äkthet”. Men i gengäld fann han den bortglömda nyckelharpan, ett för Sverige osedvanligt genuint instrument. Lings doktorsavhandling om the keyedfiddle blev nyckeln till inrättandet av Eric Sahlström-institutet i Tierp och öppnade för det nyckelharpssvärmeri som kom att ackompanjera den gröna vågen.

Som lektor, från 1977 professor, i Göteborg var han ett dynamiskt och karismatiskt energiknippe. Han var också kommunist, och det säger en hel del om hans arbets- och ledarförmåga att han med denna bakgrund kunde väljas till rektor för Göteborgs universitet under det alls inte vänstervridna 1990-talet. Fem år fick det bli, sedan väntade den egna forskningen. Bara den katolska kyrkan är en mer konservativ institution än universiteten, konstaterade han.

kanske blev han själv mer konservativ med åren, i varje fall med sitt musikutövande. Pianot kom återigen till heders, och med det en förnyad bekantskap med de klassiska mästarna. Också här bröt Jan Ling mot svensk musikvetenskaplig praxis, genom att vända sig till och skriva för den intresserade allmänheten. Tre läsvärda och läsvänliga volymer gav han ut som pensionär: en i fotspåren på 1700-talets store musikkrönikör Charles Burney, en om 1800-talets superstjärna Franz Liszt. Och nu Musiken som tidsspegel – tolv essäer om musiken kring sekelskiftet 1900. Utgiven på Gidlunds i september, bara en månad före den 79-årige författarens plötsliga död.

Här passerar välkända kompositörer revy: Grieg, Sibelius, Nielsen, Puccini. Ibland tematiskt parade med varandra: maximala som Mahler och Strauss, överjordiska som Rachmaninov och Skrjabin, nationella som Debussy och Ravel. Ibland länkade med en samtida kulturskapare: abstrakta som Schönberg och Kandinsky, mytiska som Stravinsky och Diaghilew. Samt demokratiska som Andrée med Lagerlöf.

Just det, den frejdade feministen Elfrida Andrée. Hos Ling också en representant för musikens demokratisering, med hennes folkbildarengagemang i det sena 1800-talets Göteborg där hon tjänstgjorde som Europas första kvinnliga domkyrkoorganist. Socialt en pionjär (Sveriges första kvinnliga telegrafist), men som tonsättare konventionellt mainstream, vilket på den tiden innebar den tyska skolan i Mendelssohns och Schumanns efterföljd. Av hennes tänkta storverk, operan Frithiofs saga, blev det aldrig någon produktion. Korrespondensen kring arbetsprocessen med librettisten Selma Lagerlöf finns dock bevarad, och Jan Ling uttrycker en lite pliktskyldig önskan om ett framtida uppförande av Frithiofs saga på operascenen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

då bränner ett starkare engagemang igenom i kapitlet om Edvard Grieg, ”den folklige”. Här redovisar Jan Ling hur upptäckten av folkmusiken kunde användas ideologiskt på skilda sätt, och hur den i Griegs fall ledde denne mot en musikalisk modernism. Eller ”skytisk barbarism”, som var operakompositören Rossinis kommentar efter att ha hört Näckens polska på en salong hos baron Rothschild i Paris. Bruket av folkmusik innebar en prekär balansgång för 1800-talets nationellt engagerade tonsättare som Grieg. Att komponera för nära det gängse europeiska konstmusikidealet ledde till epigoneri, att komponera för nära folkmusiken kunde innebära att reduceras till arrangör.

En likartad konflikt, fast i större skala, präglade det kreativa musikklimatet i det ryska slutande artonhundratalet. Här tillspetsat som en maktkamp mellan professionalism kontra folkbildning – något som får mig att associera till den svenska proggens och Lings eget göteborgska 1970-tal.

Man skönjer en ambivalens gentemot den modernistiska estetiken och etiken. I essän om Puccini och ”det sociala” skriver Ling, rakt på sak: ”Konsten skall enligt modernismens grundlag vara svår och oförståelig för flertalet.” Men Puccinis operor ”gör ett socialt genombrott i musikvärlden, förstås av flertalet och är samtidigt bärare av högsta kvalitet”. Det skulle faktiskt kunna vara en definition av Jan Lings eget verk. Något jag tror att han aldrig hade tänkt på själv.