Efter det att 3,5 miljoner personer tagit del av texten i Harvard Business Review uppmanades hon att omarbeta den till en bok. Resultatet är den uppslagsrika och lättlästa White Working Class, som utforskar den spruckna relationen mellan den amerikanska eliten och arbetarklassen.

Joan Williams är en 65-årig, programmatiskt osminkad juridikprofessor vid University of California, Hastings, som har ägnat sin akademiska gärning åt rasism och kvinnors arbetsliv. Hon anser sig själv tillhöra den styrande eliten, men har hämtat sina praktiska kunskaper om arbetarklassen från 40 års diskussioner med maken, vars far var förman på en fabrik. Svärfadern hatade sitt jobb, men behöll det ändå i 38 år. Det lyfte upp honom ur misären.

Williams började intressera sig för klassfrågor redan för några år sedan, men till skillnad från hennes feministiska forskning väckte hennes tankar i ämnet föga intresse hos omvärlden. Detta skulle dock komma att ändras rejält i och med Trumps valseger.

Hon menar att den amerikanska genomsnittsakademikern vet väldigt litet om landets många biljettförsäljare, fabriksarbetare och sekreterare, vilka hon kallar ”den förbisedda mitten”. De misstas ofta för fattiga, vilket enligt Williams är en helt annan grupp, nämligen de undre 30 procenten på inkomstskalan. De fattigas medianinkomst ligger på 22 500 dollar per familj och år. Till den styrande eliten räknar hon den övre femtedelen på löneskalan. Arbetarklassen är lagret mittemellan, plus familjer med högre inkomst men utan högre utbildning.

Totalt utgör arbetarklassen enligt hennes definition 53 procent av befolkningen, med familjeinkomster på 41 000 – 132 000 dollar per år (2015). De som röstade på Trump i primärvalet hade högre hushållsinkomst än rikssnittet, med en medianlön på 72 000 dollar, jämfört med rikssnittet på 56 000 dollar. Detta är strax under arbetarklassens medianinkomst. När politiker försöker närma sig dessa väljare genom att tala om betald sjukfrånvaro eller högre minimilön, beror det på en djup aningslöshet gällande klass, enligt Williams. Vad denna arbetarklass önskar sig och värderar högt är tryggade arbetstillfällen som innebär en utsikt till ett medelklassliv, snarare än bidrag och höjd minimilön (eftersom jobb med minimilön snarare går till de fattiga).

Williams bok är en försoningsmanual för det splittrade amerikanska samhället. Hon söker bygga förståelse för såväl arbetarklassens beteende och livsval, som för elitens. Till exempel pekar hon på att det är lättare att känna medlidande med fattiga och minoriteter om man själv har det gott ställt. I kapitlet ”Varför de ogillar de fattiga” påminner hon om att det amerikanska sociala skyddsnätet inte är universellt. Då kan det sticka i ögonen när grannen får socialbidrag samtidigt som man själv jobbar dubbelt för att överleva. Nästan 60 procent av mammorna i arbetarklassen jobbar heltid, jämfört med 41 procent av fattiga mammor, till exempel. Att fattiga mammor stannar hemma på grund av att minimilönen är så låg att de skulle förlora pengar på att arbeta, tänker sällan arbetarklassen på. Liksom att fattiga män har svårt att hitta heltidsjobb, då arbetsgivare hellre anställer på deltid för att slippa betala sjukförsäkring.

Williams förklarar animositeten mellan arbetarklassen och den styrande eliten, med att de i princip har olika värderingsgrunder. Eliten värderar sinnrikhet, nytänkande och kreativitet, vilket är viktigt i yrkesroller där man ger order. Arbetarklassen värderar stabilitet och pålitlighet: centrala egenskaper när det är fråga om jobb där man tar order.

Vad eliten uppfattar som simpla, oskuldsfulla mingelfrågor av typen ”Vad jobbar du med?” är i arbetarklassens ögon ett snobbande med privilegier. Den typen av frågor är helt naturliga för människor som mäter sitt eget och andras värde i ekonomisk makt och karriärbefrämjande prestationer, menar Willams. Men för arbetarklassen är det synsättet och den sortens överväganden helt främmande, utom möjligen för ett litet fåtal: brandmän, poliser och soldater. För de allra flesta uppnår man status inom gruppen i kraft av det man kan konsumera tack vare den inkomst man drar in till familjen och av hur många man kan försörja. Frågan för arbetarklassen är alltså inte så mycket vad man gör, utan vem man är.

Williams menar att dessa människors fokus på karaktär, moral och familjevärderingar är kännetecknande för deras klass och frånvaron av privilegier. Som en konsekvens av dessa skillnader ifråga om värderingar, aspirerar inte alltid arbetare på att göra en klassresa till eliten, utan snarare på att få behålla sin egen, litet mer grovhyvlade identitet, fast gärna då med mer pengar. Det vill säga: ungefär som Donald Trump.

Eliten har ofta svårt att förstå varför landsbygdsbor vilkas jobb har försvunnit inte helt enkelt flyttar dit där jobben finns. Detta förklarar Williams med att de olika gruppernas nätverk skiljer sig från varandra. Arbetarklassen umgås i slutna sällskap där de personliga banden är starka, och en arbetare förlitar sig i större utsträckning på föräldrar med barnpassning och husreparationer. Eliten köper istället dessa tjänster. Denna grupps familjeband handlar mer om emotionell support på distans, eftersom barnen ofta bor på annan ort än föräldrarna. Där arbetarklassen odlar starka, intima band, etablerar eliten breda men ytliga nätverk. Utsikten att flytta ter sig väldigt annorlunda om man redan har studiekamrater runt om i landet. Arbetarklassen associerar ofta förändring med förlust, medan eliten istället ser det som en möjlighet. Det är också mer lockande att byta ort för ett arbete som är utmanande och stimulerande än för något som är monotont och slitsamt.

En annan vanlig fråga är varför arbetarklassen inte läser vidare – ett självklart val för elitbarn. Williams pekar på att högre studier är mer riskfyllda för arbetarklassen, då dessa människor saknar de nätverk som efter studierna leder till jobb. Hon citerar en studie i vilken 300 jobbansökningar skickades till 147 ledande juristfirmor, alla helt identiska ifråga om kvalifikationer men med subtila variationer ifråga om fritidsintressen som kunde antyda klasstillhörighet. Det handlade, exempelvis, om att somliga sökande sade sig gilla att spela fotboll med grannarna på gården och lyssna på country, medan andra uppgav en förkärlek för segling och klassisk musik. Utfallet blev att 16 procent av de sökande vars ansökningar diskret signalerade överklass blev uppringda, jämfört med bara 1 procent av de sökande från”arbetarklassen”.

Att skaffa sig högre utbildning och sedan inte få jobb blir problematiskt med skyhöga studieskulder, och i USA blir terminsavgifterna stadigt allt högre. Dessutom spelar det även stor roll var man studerar. Forskning har visat att elitbarn har tre gånger större sannolikhet att bli antagna till privata elitinstitutioner än barn från lägre klasser med samma kvalifikationer. Dels har detta geografiska orsaker, då eliten i högre utsträckning är koncentrerad till USA:s kuster och städer med toppinstitutioner, dels beror det på att elitbarnen även får bättre vägledning hemifrån angående vilka skolor de bör söka sig till.

På senare tid har den vita arbetarklassen ofta beskyllts för att vara rasister. Det är inte något som Williams förnekar, men hon påpekar att makteliten historiskt har kultiverat rasism hos lägre klasser för att på så sätt undvika att de sluter sig samman och gör uppror. Divide and rule var devisen redan på Brittiska väldets tid.

Dessutom finns det rasism i alla samhällsklasser, bara i lite olika klädedräkt, skriver hon. Inom eliten, som värdesätter meriter, beklagar man att svarta uppvisar brister i just det hänseendet. Tittar man på den vita arbetarklassen, som värdesätter moral, ser man hur de svartas moral påstås vara undermålig. I den så kallade ”Greg/Jamal-studien” från 2004, som undersökte rasism på arbetsmarknaden genom fiktiva jobbansökningar, behövde ”Jamal” flera års extra erfarenhet för att bli uppringd i samma utsträckning som ”Greg”.

Williams bok ger nyttiga insikter i ”den andres” värld, litet grann på samma sätt som en studieresa. Nackdelen är den svart-vithet som följer av behovet att generalisera. Jag håller till exempel inte med om att eliten är helt fixerad vid jobbet. Istället ser jag ett växande fokus på välbefinnande och livsbalans hos akademiker. God nattsömn har blivit den nya statussymbolen, liksom hälsosam kost och motion. Jag ser också många exempel på klassresor som har kunnat genomföras med relativ lätthet. Gråzonerna blir ännu fler om man vill applicera Williams slutsatser på Skandinavien, då förutsättningarna för att studera och få ett bra jobb är bättre här, med gratis högre utbildning och en mer utjämnad spelplan rent allmänt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ytterligare en röst i debatten tillhör Justin Guest, assistant professor vid George Mason-universitetet, som i boken The New Minority studerar den vita arbetarklassen i östra London och Ohio. Guest menar att den vita arbetarklassen har fallit mellan partistolarna. För Demokraterna går arbetarklassens nationalism och brist på vidsyn i vissa frågor illa ihop med partiets minoritetsväljare. Hos de frihandelsvänliga republikanerna, å andra sidan, passar inte arbetarklassens protektionism. Vidare anser Guest att vänstern skulle vinna på att tona ned sitt fokus på minoriteter för att istället prata om allas ekonomiska rättigheter och på så sätt låta människor i arbetarklassen känna att de är viktiga, istället för att stämpla dem som rasister och bakåtsträvare.

Joan Williams ger skiftet i arbetarklassens röstningsmönster en historisk kontext. Under åren 1932–1968 säkrade den så kallade New Deal-koalitionen – som byggde på arbetare och sydstatsbor – presidentposten för Demokraterna. Den medborgarrättsliga lagstiftning som infördes under 1960-talet orsakade en spricka i den koalitionen (Södern var i kraft av sitt slaveriförflutna föga entusiastiskt), en spricka som vidgades än mer tack vare det demokratiska partiets nominering av George McGovern 1972, en kandidat som attraherade unga, universitetsutbildade aktivister (men inte så många andra).

Idag är Demokraterna uppdelade i två fraktioner, en ”downscale” med minoriteter, fackligt engagerade, statligt anställda och fattiga, och en ”upscale” med en intellektuell, reformorienterad elit som skiljer sig från affärseliten. Elitfraktionen utgör 40 procent av väljarna, men bestämmer ändå agendan, enligt Williams, vilket kan uppfattas som frustrerande för övriga partimedlemmar och partisympatisörer. Att partieliten så tydligt favoriserade Hillary Clinton framför Bernie Sanders, kan ses som ett exempel på det.

Det andra steget i sönderfallet av liberalernas koalition sammanhängde med att den republikanska affärseliten lierade sig med den vita arbetarklassen i ett uttalat värnande om patriotism och familjevärderingar. Till detta tillkom sedan Ronald Reagans fientlighet mot staten.

Williams påpekar att det amerikanska elektorskollegiets utformning ger vita arbetarväljare oproportionerligt stor politiskt makt. För att slippa en andra mandatperiod med Donald Trump, är det på tiden att Demokraterna inkluderar arbetarklassen på listan av omhuldade grupper. Att läsa White Working Class kan vara ett utmärkt första steg på vägen mot detta mål. För oss som inte berörs direkt av detta, ger boken åtskilliga nyttiga insikter.