Det finns förvisso några systematiska genomgångar av kända artisters efterlämnade inspelningar. Ljudspåren efter till exempel Maria Callas och Arturo Toscanini­ har blivit föremål för böcker. Men liksom när det gäller skivrecensioner är det då ofta fråga om journalisters personliga tyckande. Och även om de ibland­ har studerat musikvetenskap så verkar det inte ha gett ledtrådar till vad man bör lyssna efter i en inspelning. Hur en sångares röst fungerar och hur hon använder den till musikalisk frasering är svårt att analysera, även om upptagningarna ger gott om objektiva fakta kring tempi, tonträffning, textuttal och så vidare. Recensenter tillgriper ord som ”inlevelse”, ”spontanitet”, ”intensitet” och ”gripande” – men utan att förklara bryggan mellan det vi kan höra och det lyssnaren upplever. Intresset för till exempel fenomenet Callas färgas också av myten kring personen. Vi lyssnar inte neutralt på de bevarade ljuden, utan sätter in dem i ett sammanhang.

”Gamla ljud” som forskningsområde har blivit angelägnare eftersom det finns allt mer av dem, och allt fler som lyssnar till dem. Ljudtekniskt njutbara upptagningar har nu funnits i mer än ett halvt sekel, vilket speglas i både utbudet på Youtube och på cd. Att många lyssnar lockar till frågan hur upplevelsen kan berikas av kunnig guidning. Förutom att lyssna fram detaljer och helhet ur mer eller mindre rättvisande ljuddokument behövs då överenskommelser om hur vi ska berätta för varandra om vad vi hör. På liknande sätt som vid vinprovning behöver den som samlat på sig erfarenhet och urskiljningsförmåga ett språk för att effektivt kunna förmedla det man upplever. Ska man komma längre än enkla köpråd så krävs det dessutom att läsare och lyssnare har tålamod och intresse av att lära sig språket. I organisationsforskning talar man om knowledge management: hur vi bibringar andra våra erfarenheter och lär varandra vad mer erfarna redan har insett. Och tillsammans utvecklar en ännu djupare förståelse.

Ofta krävs en mentor, en guide som välvilligt erbjuder lärlingarna sin ackumulerade visdom. Hur man reagerar på detta beror på hur man själv lyssnar på musik, eller dricker vin. Några värjer sig mot smakdomaren som hotar den spontana upplevelsen genom att påpeka brister eller tala om hur det borde vara. Eller förklara varför något är föredömligt som man själv inte gillar, utan att veta varför. Att få något utpekat för sig kan dock ofta vara en väg till starkare upplevelser och en förklaring till varför man tycker som man tycker, plus förstås en praktisk vägvisning till andra upptagningar eller vinsorter som är värda att prova.

För svenska musiklyssnare intar Jussi Björling en särställning. Ifjol och förrfjol firade vi att det gått 100 år sedan hans födelse och 50 år sedan hans död, men även efter avslutat jubileum säljs hans skivor och spelas ofta på radio. Finns det några andra svenska artister från 1930-, 40- och 50-talen för vilka det gäller? Kanske för Evert Taube. Man kunde tro att halvsekelgamla inspelningar är överkurs för dem som lyssnat på alla sentida vissångare eller operaartister, men det verkar snarare vara tvärtom: Taube och Björling har förblivit ideal och typfall, kända och uppskattade även bland dem som inte lyssnar på deras efterföljare. I Björlings fall beror det också på hans folkkära inspelningar av annat än opera. Land, du välsignade och Adams julsång lever förmodligen starkare än någon av Björlings operainspelningar.

Rollen som nationell ikon gör likväl att få stannar upp och närlyssnar. Den som gör det kan möjligtvis uppfatta Björlings sångstil som gammaldags. Även inom så kallad klassisk musik ändrar sig tolkningsidealen. Förvånansvärt mycket fungerar dock fortfarande, kanske för att vi hör sångarens egen övertygelse. Men hur gör vi det? Är det till exempel för att de Björlinginspelningar vi oftast möter är på svenska? Eller för att många av oss medelålders, utan att vara gamla nog att ha upplevt honom live, ”präglats på honom” – fått för oss att det är så god tenorsång bör vara? Har vi förletts av nationell stolthet, lite som när sportreportrarna förklarar varför svenska fotbollsspelare ändå är bäst, även när de förlorar?

Dessa frågor uppstår när jag läser The Björling Sound. A Recorded Legacy. Hastings är engelsman men chefredaktör för Italiens främsta musiktidskrift Musica. Hans specialområde är opera. Från sin brittisk-italienska utgångspunkt hade han kunnat skriva om vilken stor artist som helst. Men han valde Jussi Björling.

Björlings ”legacy” är ovanligt omfattande för en artist från hans tid. Tack vare grundaren av Jussi Björling-museet i Borlänge, Harald Henrysson, är den minutiöst kartlagd på ett sätt som aldrig blir möjligt med mer sentida artister. Att studera hela Björlings arv är därför möjligt men krävande. Få av hans samtida är lika väldokumenterade.

Björling var verksam unikt länge. Som nioåring på turné med pappa och bröderna i USA 1920 gjorde Björling skivupptagningar, och innan han fyllt 19 utgavs hans första egna skiva som tenor. I mer än trettio år sjöng han sedan in skivor, parallellt med att radioutsändningar började dokumenteras i arkiven. Det finns också några få teveinspelningar. Allt detta finns prydligt förtecknat av Henrysson, vars listor numera är tillgängliga på museets webbsida. Skulle Hastings verkligen ta till sig allt detta?

Jodå, han verkar ha hört allt (det enda som inte tas upp i boken är de enkla dansmelodier och liknande som den unge Jussi sjöng in, delvis under pseudonym). Bara en första genomlyssning måste ha krävt minst en arbetsmånad. Mycket av materialet har Hastings återkommit till flera gånger, gjort anteckningar och jämförelser. För La Bohème-arian ”Så kall ni är om handen” handlar det om 21 inspelningar mellan 1936 och 1958. La Bohème-arian jämför han i boken med ett tiotal tenorer från början av seklet fram till Björlings jämnåriga, men även våra samtida Roberto Alagna och Juan Diego Florez nämns. Bara listan över jämförelsematerial upptar tjugo sidor i boken, som är uppställd efter de verk Jussi sjöng. Till exempel får La Bohème tjugofem sidor, men även en liten sång som Schuberts Die Forelle i fem bevarade upptagningar föranleder en diskussion där Heinrich Schlusnus och Fritz Wunderlich dyker upp som jämförelser. Hastings sätter det han hör i en kontext och kommenterar samtida recensioner samt det som hände i Björlings liv vid inspelningstidpunkten.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Nå, vad hör då Hastings? Framför allt en unik musikalitet. ”Själva den förfining av klangen som Jussi uppnådde och vidmakthöll genom hela sin karriär bör inte ses som en gåva av naturen, utan­ som följden av ett instinktivt behov att forma den musikaliska linjen med en renhet som tillfredsställde hans egna medfödda krav: man måste föreställa sig ljud innan man kan ge dem ifrån sig.” Hastings betonar Björling som en musiker att jämföra med sin tids stora instrumentalister, till exempel cellisten Pablo Casals. Trots vittnesbörd om att Björling var uttrycksfull sceniskt har ingen hävdat att han var någon stor skådespelare, och jag finner det svårt att föreställa mig honom i vår tids regidominerade operavärld. Däremot kommenterar alla som hörde honom rösten och sättet att använda den. Dess klarhet och hans förmåga att styra den kombineras med vad Hastings i bokens sista ord kallar hans unika musikaliska känslighet. Hastings beskriver i citatet ovan detta som något instinktivt, och på andra ställen som en konsekvens av livslång erfarenhet. Är det detta som gör att Björling, kanske den mest sångtekniskt drivne av 1900-talets sångare, uppskattas av många ”vanliga” lyssnare som finner andra operasångare tillgjorda – hör de helt enkelt att andra är mindre skickliga?

Ett nyckelord i Hastings genomgång är melankoli. Även i ”glada” sånger finns ett understråk av vemod som kanske kan sättas i samband med livsödet, inte minst de tidiga minnena av föräldrarnas död. Men författaren är välgörande försiktig med sådana påståenden.

Vår svenska terminologi för att tala om sång är mindre utvecklad än engelsmännens, där Hastings nämner föregångare som påverkat honom: Herman Klein, John Ardoin, Alan Blyth, John Steane. Hastings beskriver i bokens sista mening Jussis röst som ”limpid” det vill säga, ”klar” eller ”genomskinlig” – ett vackert sätt att säga att rösten visar människan bakom.