På 1960-talet, när sociologerna ännu betraktade sekulariseringsteorin som en naturlag, skrev professor Harvey Cox boken The Secular City. Sekulariseringen var på väg, förklarade han. Religionen kunde inte överleva i den moderna staden, och kyrkan gjorde bäst i att gilla läget. Boken blev en storsäljare; inom ett år hade den tryckts i tio upplagor.

Trettio år senare insåg han sitt misstag. I Fire from Heaven (1995) beskriver Cox hur han besöker en rad moderna städer och finner dem allt annat än sekulariserade. De är till brädden fyllda av fromhet. I synnerhet noterar han en rörelse som några decennier tillbaka betraktades som extrem och marginell, nämligen pingstväckelsen.

Den internationella pingstväckelsens expansion har fortsatt, och utvecklingen tilldrar sig alltmer uppmärksamhet. I Uppsala finns Institutet för pentekostala studier, och även vid Södertörns högskola bedrivs forskning med inriktning på pingstväckelsen. På Södertörn finns professor David Westerlund, som gett ut boken Den världsvida pentekostalismen;en bearbetad översättning av Allan Andersons An Introduction to Pentecostalism. Westerlund har förenklat och anpassat till svenska förhållanden i syfte att tillhandahålla en introduktionsbok för den som söker kunskap om den globala pingstväckelsen – utöver studenter och akademiker nämner han journalister och biståndsarbetare som tänkbara målgrupper.

Som titeln visar använder Westerlund ”pentekostalism” om det som ofta på svenska kallats pingstväckelsen. Båda orden har sin bakgrund i grekiskans pentekoste som betyder ”den femtionde dagen”. Det syftar på pingstdagen, femtio dagar efter påsk, då Jesu lärjungar enligt Apostlagärningarna kapitel 2 erfor dopet i Den helige ande och talade i tungor. Westerlund är inte först med att använda pentekostalism på svenska, men med tanke på att det avviker från gängse språkbruk hade en kommentar till namnvalet varit värdefull. I synnerhet som detta är en bok med ambitionen att tjäna som en grundläggande introduktion.

Pingstvännerna världen över är många och svårräknade. De mest optimistiska beräkningarna talar om en halv miljard anhängare – en siffra som inte bara vännerna själva gärna hänvisar till, utan även de som forskar om rörelsen. Inte så underligt: Varför ifrågasätta en uppgift som får ens forskning att verka viktig och som gör det lättare att få forskningsbidrag? Även Westerlund hänvisar till den halva miljarden, men förklarar också komplexiteten bakom kalkylen.

Svårigheten bottnar i att pentekostalismen inte låter sig definieras på ett enkelt och entydigt sätt. Normalt inkluderas tre huvudformer i begreppet. Först de klassiska pentekostala kyrkorna, som identifieras genom sin betoning på andedop och tungotal. Hit hör den svenska pingströrelsen. Därtill kommer de yngre så kallade neopentekostala kyrkorna, som inte nödvändigtvis betonar tungotalet. Det är framför allt här den globala tillväxten sker. Hit hör den så kallade trosrörelsen, i Sverige representerad av församlingen Livets Ord. Slutligen karismatiska förnyelserörelser inom de historiska kyrkorna, till exempel den katolska.

För att rymma alla dessa behövs en bred definition. Enligt Anderson är de rörelser pentekostala som betonar vad som i Bibeln kallas Andens gåvor; förutom tungotal också bland annat gåvan att profetera och bota sjuka. Definitionen är inte oproblematisk. Vad tycker påven om att vissa katoliker tas upp i statistiken som pingstvänner? Och de samfund, exempelvis i Afrika, som i dogmatiskt hänseende befinner sig så långt ifrån ”klassisk kristen tro” att det kan diskuteras om de ska betecknas som kristna – är det rimligt att räkna dem som pentekostala? Men hur man än räknar råder det ingen tvekan om att pingstvännerna är många. Moderata bedömare räknar med en kvarts miljard anhängare över hela världen.

I historieskrivningen om rörelsens framväxt har valet traditionellt stått mellan två berättelser. I den ena heter huvudpersonen Charles Fox Parham och i den andra William Joseph Seymour.

Parham var en radikal predikant som i slutet av 1800-talet funderade på vad dopet i Den helige ande egentligen var, och hur man fick det. Han förestod en bibelskola, och sökte tillsammans med sina studenter svar på frågorna. Till slut kom man fram till att tungotalet var tecknet på att en person mottagit andedopet, och man började be om denna erfarenhet. På nyårsdagen år 1901 kom genombrottet, då Parham bad för en ung kvinna vid namn Agnes Ozman, som började tala i tungor.

Men Parhams idéer fick inget större genomslag. Några år senare sökte sig emellertid den afroamerikanske predikanten Seymour till hans bibelskola. På grund av söderns rasistiska Jim Crow-lagar fick Seymour inte sitta i klassrummet tillsammans med de vita studenterna, utan placerades i korridoren utanför. Parham lämnade dörren på glänt och lät på så sätt Seymour få del av undervisningen.

Från skolan reste Seymour år 1906 till Los Angeles där han kom att leda en liten församling som möttes på Azusa Street. Här praktiserades tungotal, vilket väckte stor uppmärksamhet. Tidningarna tog notis om saken, och hånade förutom den religiösa extasen också det faktum att svarta och vita firade gudstjänst tillsammans. ”Whites and blacks mix in a religious frenzy”, skrev en reporter upprört i Los Angeles Daily Times.

Rapporterna om vad som hände på Azusa Street spreds bland väckelsefromma världen över. Människor vallfärdade dit för att se vad som pågick och få del av andedopserfarenheten. Under ett par intensiva år besökte tusentals människor det lilla kapellet, som på det sättet spred pingstbudskapet över världen.

Efter en tid kom även Parham, intresserad av att ta kommandot över ”sin” rörelse. Men som så många andra vita amerikaner upprördes han av både extasen och bristen på segregation. Han försökte ta över ledarskapet från Seymour, men misslyckades och förblev en marginell figur i den amerikanska pingstväckelsen.

Seymour var son till frigivna slavar, och vissa inslag i församlingens gudstjänstfirande påminde om den afroamerikanska slavreligiositeten. Hit hörde muntlig liturgi, att hela församlingens deltog i gudstjänsten, rytmisk handklappning, inslag av dans samt betoning av personliga vittnesbörder och berättelser.

När det gäller berättelsen om pingstväckelsens framväxt är valet mellan Parham och Seymour ett val mellan teologi och spiritualitet. Menar man att pingstväckelsens kännetecken är läran om andedop och tungotal, då är det naturligt att betrakta Parham som rörelsens fader. Men handlar det om spiritualiteten får man gå till Seymour. Ett viktigt inslag i denna spiritualitet var att olika former av barriärer – etnicitet, klass och kön – gav vika till följd av gemenskapen i Anden.

Anderson hävdar emellertid att ingen av dessa berättelser är fullt tillfredsställande. Visst var väckelsen på Azusa Street år 1906 betydelsefull, men det var inte den enda pentekostalt präglade väckelsen vid den här tiden. Parallellt men oberoende av Azusa Street uppstod en rad liknande rörelser runtom i världen. Till exempel i Wales 1904, kring Pandita Ramabai i Indien år 1905 och i Korea 1907. Anderson argumenterar för att pingstväckelsen har en polycentrisk begynnelse, det vill säga att den hade flera centrum och många samtidiga ursprung.

Andersons förståelse av pingstväckelsens framväxt är historiskt trovärdig och bidrar till att förklara mångfalden inom pentekostalismen. Det är naturligt att många centra leder till en variation av uttryck och rörelser.

Efter att ha beskrivit bakgrunden gör Anderson en översikt över pentekostalismens historia och status i olika världsdelar idag. Tyvärr har den del som behandlar Sverige inte tagit hänsyn till den senaste forskningen när det gäller pingstväckelsens framväxt i vårt land. Anderson visar att pentekostalismen expanderar över hela världen, men hans framställning är mer en inventering av samfund och rörelser än en analys som besvarar frågor om varför den ökar och vad det betyder.

För att få klarhet i det kan man istället gå till antologin The Globalization of Pentecostalism. I en rad texter analyseras här pentekostalismens spridning och genomslag. Eftersom det är en nyutgåva av en konferensvolym har texterna några år på nacken. Det är en blandning av fallstudier och mer principiellt resonerande texter. Som så ofta i antologier spretar det en del, och kvaliteten varierar. Men sammantaget ger de ändå en bild av orsakerna bakom pentekostalismens expansion.

En viktig faktor är att pentekostalismen fungerar som en spiritualitet mer än som ett paket av läror eller en kyrkoorganisation. Detta ger den en enastående flexibilitet. Någon har beskrivit den som en kulturell kameleont som förmår att smälta in i olika miljöer med stor känslighet inför vad sammanhanget kräver och behöver.

Flexibiliteten förstärks av en stark pragmatism. Strävan efter resultat – i synnerhet numerär tillväxt – går ofta före principer. Rörelsen formligen sjuder av aktivism. Men pragmatismen kan också leda till konflikter, som när ett afrikanskt pingstsamfund väljer att acceptera polygami, till de västerländska missionärernas stora förskräckelse.

Genom tilltron till Andens ledning av den enskilde präglas pentekostalismen dessutom av en stark entreprenörsanda. Församlingar, mediekanaler och så kallade ”ministries” startas och sprids med vindens hastighet. Ofta börjar det enkelt, i ett garage eller som på Azusa Street i ett stall ombyggt till kapell. Många verksamheter försvinner också snart, medan andra växer sig starka, både numerärt och ekonomiskt.

Slutligen finns det genom fokuseringen på kroppsligt helande och även i den hårt kritiserade framgångsteologin ett fokus på människors konkreta och vardagliga problem: sjukdom eller ekonomiska bekymmer. Detta tar sig inte bara uttryck i fromma böner, utan också i en omfattande social verksamhet.

Pentekostalismens mångfald och flexibilitet gör den svår att förstå på ett generellt plan. Det är nödvändigt att titta konkret på avgränsade geografiska kontexter. Den världsdel där rörelsen under 1900-talet skördat störst framgångar är Sydamerika. I ett av bokens bidrag diskuterar professor Edward L Cleary relevansen av detta; samma sak har för övrigt på svenska nyligen behandlats i Kajsa Norells Halleluja Brasilien! och i Jan-Åke Alvarssons bidrag om pentekostalismen i antologin Religion i Latinamerika.

Pingstväckelsen etablerades i Sydamerika vid 1900-talets början och växer idag explosionsartat. I Brasilien finns världens största pingstsamfund, Assambléias de Deus no Brasil, med 14 miljoner medlemmar. Tillväxten sker i synnerhet i de fattigare klasserna. Efter omvändelsen och inträdet i en pingstförsamling förväntas individen genomgå en moralisk restauration. De nya idealen innebär inte minst en revolution av mansbilden, där de traditionella machismo-idealen undermineras. En pingstvän ska arbeta hårt, avstå från alkohol och hålla sig till sin hustru. Cleary hänvisar till kulturantropologen Elizabeth E Brusco, som har visat att en familjs inträde i pingstväckelsen innebär att den manliga familjeförsörjaren återvänder till hemmet och tar ett större ansvar.

Denna moraliska upprustning resulterar ofta i en klassresa, även om det kan dröja en generation eller två. Men efter pingstvännernas inträde i medelklassen växer också det partipolitiska engagemanget. Detta är samma mönster som i Sverige. Det var först efter att pingströrelsen förändrats från en arbetar- till en medelklassrörelse som Lewi Pethrus engagerade sig partipolitiskt och startade Kristen demokratisk samling (idag KD). I Brasilien blev pingstvännen Benedita da Silva på 1980-talet den första afrobrasilianska parlamentsledamoten, och senare även landets första kvinnliga senator. Rörelsens politiska makt blev också tydligt genom den betydelse deras stöd hade för Luiz Inácio Lula da Silvas seger i presidentvalet år 2002.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Till Afrika skulle varje pingstsamfund med självaktning i början av 1900-talet skicka en missionär. Men så väl bakgrunden som utvecklingen under 1900-talet är dunkel och spretig. I African Pentecostalism gör Ogbu Kalu ett försök att summera. Han diskuterar de stora frågorna som pentekostalismens expansion väcker, bland annat förhållandet till globaliseringen samt frågan om rörelsen är en i raden av amerikanska exporter till syd.

Berättelsen om pingstväckelsens ursprung på Azusa Street har lett till att rörelsen också i globalt hänseende tolkats som made in the USA. Men Kalu vänder sig mot detta, och bygger vidare på Andersons polycentriska förståelse av pentekostalismens framväxt. I Afrika, påpekar han, har det länge funnits kristna rörelser med vad som idag kallas pentekostala inslag: profetior, visioner, exorcism, helande, tungotal och så vidare. Detta beror på att kristendomens karismatiska dimensioner alltid varit särskilt attraktiva här.

Det finns med andra ord enligt Kalu en inhemsk afrikansk pentekostalism som inte varit resultatet av en modern, västlig export. När pingstmissionärer upptäckte dessa rörelser fann man ett ömsesidigt släktskap. Man tog intryck och inledde olika former av samarbete. Men att dessa karismatiska rörelser först nu registrerades i samfundshögkvarteren betyder inte att de inte existerat tidigare.

I den postkoloniala eran, efter 1960-talet, har pingstväckelsen vuxit dramatiskt i Afrika. Inte minst sedan 1980-talet då man började ta hjälp av moderna mediekanaler som radio, tv och senare internet. Genomslaget varierar dock. I de muslimska länderna i norra Afrika är tillväxten av förklarliga skäl låg, medan det i engelsktalande länder som Zimbabwe, Kenya och Sydafrika finns en hög andel pingstvänner.

Tillväxten har inneburit att pentekostalismen fått en allt viktigare social betydelse. I områden präglade av osäkerhet och instabilitet representerar pingstförsamlingar en ny slags offentlighet. Församlingsgemenskapen kan ge sammanhang och trygghet, men också själva budskapet har en transformativ potential. Förkunnelsen om att Den helige Ande finns hos var och en innebär ett myndigförklarande som kan bryta känslan av vanmakt. Förutom att medlemskap i en församling innebär förväntan på skötsamhet och hårt arbete, ger det också individen tillgång till nätverk och kontakter. Det puritanska förespråkandet av sexuell trohet och avhållsamhet har bidragit till att hålla tillbaka hiv-epidemin. I många länder tar pingstsamfund stort utrymme i det civila samhället, och driver bland annat skolor, vårdcentraler, sjukhus och universitet.

Pentekostalismens expansion i Afrika har många positiva sociala konsekvenser. Tyvärr tar Kalu inte upp negativa aspekter, som den diskriminering av homosexuella som sker i vissa länder under uppmuntran av radikala kristna grupper. Däremot ägnas ett kapitel åt pingstväckelsens roll i konflikten mellan kristna och muslimer i Nigeria. Här konstaterar han att pingstvännernas tendens att bokstavligt talat demonisera islam, det vill säga betrakta tillbedjan av Allah som avgudadyrkan, bidrar till att hetta upp situationen. Pingstvännernas bidrag till att lösa denna konflikt måste enligt Kalu vara att utveckla en ny vokabulär för dialogen med och förståelsen av grannarna.

Pingstväckelsen är på uppgång i världen, och utgör en bidragande orsak till att den förutspådda sekulariseringen låtit vänta på sig. I Europa ledde moderniteten till religionens nedgång, och på universiteten var den allmänna förväntan att detta mönster skulle upprepas överallt. När religionen nu ökar över hela världen är det mer tveksamt om så kommer att bli fallet. Men hur ska det gå för Europa? Kan något vända utvecklingen här, eller kommer vi att förbli ”Guds sorgebarn”?

Läget för kyrkorna kan se hopplöst ut, men det finns ändå de som försöker ändra på sakernas tillstånd. För hundra år sedan sändes missionärer härifrån ut över världen. Idag går strömmen i motsatt riktning. Pentekostala kyrkor i Asien, Afrika och Sydamerika sänder numera missionärer till Europa. Om de lyckas väcka Europa ur hennes hundraåriga törnrosasömn återstår att se.