EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGETS slut lades mycket av skuldbördan för 1900-talets förödande krig på nationalismen. Särskilt den tyska nationalismen, som den kom till uttryck i nazismen, hade alla de drag som brukar kopplas samman med destruktiv nationalism: rasism, expansionism, militarism och fascism. Händelserna under Tysklands mörka epok har också kommit att bli den naturliga slutpunkten för associationskedjan som inleds när någon pratar om den egna nationen som något positivt. Men det är inte lätt att greppa exakt vad nationalism är för något. Ofta används begreppet slarvigt för att beskriva en chauvinistisk attityd som går ut på att den egna gruppen är bättre än andra. Anders Behring Breivik motiverade sina dåd i Oslo och på Utøya med en makronationalistisk retorik, med Europa och kristendomen som främsta referenspunkter. Den allmänna åsikten, från höger till vänster, var att den norske statsministern Jens Stoltenberg hanterade tragedin oklanderligt. Dagen efter massakern framträdde Stoltenberg på en direktsänd presskonferens där han framförde ett tal som kommit att hyllas.

Breiviks förvirrade manifest gav uttryck för en särskilt elakartad nationalism, men samtidigt stod statsministern och pratade om nationen: ”Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk.” Ingen ska tro att terror kan besegra Norge, tycktes budskapet vara. I ett annat sammanhang hade det troligen rönt uppmärksamhet. Men där och då var det tydligt att nationalism kan uppträda på många olika sätt och att alla nationalismer inte är likadana. Breiviks nationalism resulterade i en tragedi, medan Stoltenbergs nationalism samlade Norge och väckte omvärldens beundran.

Konservativa nationalister har rätt i att en fungerande demokratisk stat bygger på att medborgarna delar en gemensam nationskänsla. Slutsatsen att nationen måste bevaras som den ser ut just nu, som många av dem (exempelvis Sverigedemokraterna) drar, är dock felaktig. En ny, uppdaterad nationalism kan överbrygga de klyftor som finns mellan olika etniska identiteter i samma stat. En sådan nationalism behöver vara sociopolitisk, värderingsbaserad och öppen, istället för etnokulturellt stängd. Svenskar älskar att provoceras av den amerikanska nationalismen, och höjer överlägset på ögonbrynen åt de många nationella ritualerna och deras fokus på vad som är och inte är amerikanska värderingar. Men att Västeuropa är, eller åtminstone öppet framstår som, mindre nationalistiskt har kanske också effekten att vi har svårare att integrera invandrare. Enligt den liberale statsvetaren Brian Barry i boken Culture & Equality (2000) innebär avsaknaden av en samlande nationalism baserad på värderingar att Västeuropas etniska identiteter blir viktigare, men att de också är mer svårgenomträngliga. Nya medborgare i USA börjar många gånger med att bli nationalister, vilket ger fart åt den kulturella integrationen som dock ofta tar längre tid.

Nationalism kan aldrig fungera som ensam ideologi, och har historiskt sett kombinerats med liberalism, som under revolutionsåret 1848 då många protesterade mot imperialism och en adel som splittrade folk. Idén att människor har olika nationaliteter är inte antiliberal, som en del hävdar. Liberala principer sätter gränser för vad som är tillåtet att göra, men de säger inget om vad människor ska bry sig om. Nationalism, så som den kommer till uttryck i exempelvis Jens Stoltenbergs tal, innebär ett erkännande av att alla inom nationens gränser delar både historia och framförallt framtid med varandra. En sådan nationalism innebär inte att man vill invadera grannländerna, eller frånta dem som inte delar ens nationalitet deras mänskliga rättigheter. För filosofen Martha Nussbaum, och andra med henne, är nationalism en konstruerad gräns baserad på slump, som därför inte bör skilja människor åt. Men även om nationalism är en politisk skapelse, är den sällan helt godtycklig, utan bygger vidare på tidigare identiteter. Dessutom har det visat sig att nationella identiteter är väldigt hållbara över tid. Filosofi bör utgå från vad människor faktiskt bryr sig om, inte skapa teorier om rättvisa och identitet som är så abstrakta att nästan bara andra filosofer kan känna sig hemma i dem. En oavsedd bieffekt av kritiken mot nationalism blir dessutom ett indirekt underkännande av folkliga projekt för nationellt självbestämmande i andra delar av världen.

PÅ SENARE ÅR HAR intresset för Sverige, svenskhet och släktforskning ökat. Fredrik Lindströms tv-serie Världens modernaste land (2006–2007) visade upp vad World Values Surveys opinionsundersökningar antytt; Sverige har en distinkt kultur med tydliga särdrag. Troligen har intresset växt i och med att Sverige idag rymmer ett stort antal människor från andra delar av världen. Men även EU-medlemskapet och vad Berlinmurens fall gjorde med Östeuropa. Den tidigare, relativt omfattande, homogeniteten har idag blivit mer av en mångkultur. Samtidigt har det uttryckts kritik mot idén om nationen därför att den, utöver att vara farlig som ideologi, varit reserverad för majoriteter, åtminstone i västvärlden. Etniska, religiösa och sexuella minoriteter har i många fall exkluderats och legitimiteten hos en modern nationalism är beroende av att sådant tankegods överges. Receptet som dessa nationalismkritiker förespråkar har kallats identitetspolitik, multikulturalism och/eller erkännandets politik, och går i korthet ut på att marginaliserade grupper ska få erkännande och upprättelse för historiska oförrätter. Ofta går det hand i hand med påståendet att nationen är en konstruktion – en föreställd gemenskap – och en tillfällighet. Hur kan man vara stolt över något som råkat bli till, som av en slump? Men kritiken kan vändas mot identitetspolitikens identiteter på samma sätt. Varför skulle sexuella, etniska eller könsmässiga identiteter vara mer sanna än nationella?

Dessutom bygger själva tanken på erkännande och upprättelse på att minoriteten redan ingår i en nationell kontext – att det finns en mer omfattande identitet som består över tid. I boken On Nationality (1997) argumenterar statsvetaren David Miller för att den nationella identiteten kan samexistera med etniska identiteter, men att båda behöver diskuteras och förändras i relation till varandra för att inte hamna i konflikt. Inspiration kan eventuellt hämtas från hur den europeiska identiteten har fått en central plats i de flesta europeiska länders identitet. Det ”europeiska” definieras dock alltid på ett nationellt plan, och byter delvis innebörd från land till land. Den nationalistiska föreställningen om ett delat öde gör att medborgarna binds samman som jämlikar i en gemensam berättelse. Alla varken kan eller bör dela exakt samma värdering, men konflikterna och lösningarna blir en del av en nations karaktär och definierar medborgarna.

DET KRÄVS EN ömsesidig känsla av gemensam nationalitet för att tanken om lika rättigheter ska få brett och kontinuerligt folkligt stöd. Ofta är nationalism därför en central, men outtalad, del av andra debatter. Ett exempel är den pågående skoldebatten där det är underförstått att vi måste ha en jämlik skola där alla barn erbjuds samma kvalitet. För att idén om en allmän skola ska vara legitim krävs det solidaritet, lojalitet och en känsla av samhörighet. Varför ska annars de med bättre förutsättningar bry sig om dem som har det sämre? Vi erbjuder inte heller skolgång till alla världens barn, utan huvudsakligen till svenska barn. Svenskar har större skyldigheter mot svenska barn genom att vara en del av samma nation. Skolan fostrar framtidens medborgare, och en nationell läroplan ska vara ett uttryck för vilka värderingar som vi vill ska dominera i Sverige.

STOLTENBERGS KÄRNFULLA uttalande om det lilla men stolta Norge förde fram samma budskap som Winston Churchill när en tysk invasion tycktes nära förestående under andra världskriget: ”Never despair, never surrender.” Men det är tal som bara är begripliga med den egna nationen och det egna landets invånare som mottagare. Som utomstående kan man respektera uttalandet, till och med finna att det är moraliskt riktigt på en universell nivå att nationer försvarar sig, men man kan aldrig omfattas av det själv.

Norrmän har trots allt en relation till Norge, och andra norrmän, på ett sätt som svenskar inte har. Faktumet att vissa är norrmän och andra svenskar är omöjligt att abstrahera bort, även om det (oftast) inte är självvalt vilken nationalitet man har. Det mesta som vi bryr oss om beror på liknande tillfälligheter – som vår familj eller vårt kön. ”Okunnighetens slöja”, ett begrepp som myntades av John Rawls och brukas flitigt av universalister, innebär att tankar om rättvisa inte bör ta hänsyn till sådana tillfälligheter. Den faller dock till föga inför hur människor fungerar i praktiken, och vad vi bryr oss om. Filosofen Anthony Kwame Appiah skriver i The EthicsofIdentity (2006): ”Vi föder inte organismer, utan släkt; vi har inte samlag med andra kroppar utan med älskare och respektive; och slutet på organiskt liv har mening som inte endast handlar om fakta, utan också om värde. En delad biologi, en naturlig mänsklig essens, ger oss inte på något relevant sätt en delad etisk natur.”

Samhället behöver något mer än gemensamma spelregler. De liberala tankarna om individens rätt till frihet är ett ramverk, men innehållet i samhället fylls alltid av människors egna önskningar, drömmar och sökande efter gemenskap. Nationalism kan vara en ond, destruktiv kraft när den blir en exkluderande förlängning av etniska identiteter, men också en av få krafter som kan överbrygga djupa etniska, religiösa och kulturella skillnader.