Den inställda invasionen
Nyligen passerade trehundraårsdagen av en viktig händelse i Nordens historia. Den 8 september 1716 (den 19 september enligt nuvarande kalender) ställdes den planerade rysk-danska invasionen av Skåne in. Danskarna hade sex år tidigare gjort ett försök att återta sina förlorade östra provinser i nuvarande södra Sverige. Här kunde det ha blivit ett tillfälle till, med en annan utgång än den i slaget vid Helsingborg 1710.
Svenska och danska militärhistoriker ordnade en konferens i Köpenhamn i augusti med anledning av jubileet, men nästan alla konferensbidrag som presenterades handlade om andra aspekter av det stora nordiska kriget än skeendena 1716. Historien om det ”som inte hände” genererar ju av förklarliga skäl inte så mycket forskning. Det finns ändå anledning att reflektera över vilka konsekvenser beslutet att inte invadera Skåne fick för utvecklingen kring Östersjön. Man kan dessutom konstatera att Karl XII – som ofta beskrivs som impulsiv och omdömeslös i strategiska frågor – just vid detta tillfälle framstod som synnerligen kylig och klartänkt.
Efter många års bortavaro hade den svenske kungen återvänt till hemlandet i december 1715. Då var Finland och provinserna i Baltikum sedan länge ockuperade. Av de svenska områdena i Tyskland återstod endast Wismar (staden kapitulerade i april 1716). Förutom Ryssland, Danmark, Sachsen och Polen hade även Preussen och Hannover anslutit sig till Sveriges fiender. Kurfursten av Hannover, Georg I, var tillika kung av Storbritannien, men fick inte använda den brittiska flottan i sitt krig mot Sverige. Genom att Karl XII hade släppt loss kapare som hänsynslöst attackerade trafiken på de ockuperade svenska Östersjöhamnarna, hade Georg I dock inga problem med att få parlamentet i London att utrusta en eskader för att skydda den brittiska sjöfarten i Östersjön. Från Östersjöområdet hämtades livsviktiga råvaror till Royal Navy, som hampa och tågvirke. Nederländerna, som i likhet med Storbritannien var beroende av rysk hampa för sin sjöfart, skickade också örlogsfartyg till Östersjön. Liksom Iran lockade den amerikanska flottan att intervenera i Iran-Irakkriget på 1980-talet genom att attackera tankertrafiken i Persiska viken, fick alltså Sverige genom sitt kaparkrig världens ledande sjömakter att backa upp sina fiender.
Karl XII föreföll dock oberörd. Sin plan för hur kriget skulle avslutas hade han formulerat i ett brev till sin syster Ulrika Eleonora, kort före avfärden från Turkiet hösten 1714. En allmän fredskongress med fienderna eller medling av andra makter skulle undvikas. Sverige borde istället genom ”särskilta hemliga underhandlingar sökia skillia fienderna […] och medh värian först förskaffa oss bättre anseende hos fienderna än vij nu hafva”. Det var också denna strategi som kom att tillämpas inför invasionshotet 1716 och som visade sig vara framgångsrik.
Lagom hemliga underhandlingar inleddes med den brittiska exiloppositionen, som ville störta huset Hannover och återinsätta ätten Stuart. Rykten spreds snart i Europa om att Sverige planerade att landsätta trupper i Skottland för att understödja Stuartarnas försök att återta tronen. Oavsett hur seriösa förhandlingarna faktiskt var uppstod därmed oro i fiendelägret. Georg I skulle bli tvungen att hålla kvar en stor del av den brittiska flottan i hemmafarvattnen.
När det gällde att med värjan ”skaffa sig bättre anseende” ansåg den svenske kungen den främsta uppgiften vara att slå ut Danmark ur kriget. Utan dansk medverkan skulle fiendekoalitionen inte heller kunna invadera Skåne. På nyåret 1716 gjordes förberedelser för att tåga över det isbelagda Öresund mot Köpenhamn. Någon vecka in på året slog emellertid vädret om och isen gick upp. Då improviserades istället en invasion av Norge, som kunde rulla igång redan i slutet av februari. Kristiania intogs snabbt, men fästningarna i Akershus och Fredriksten höll ut. Underhållsläget för den svenska armén blev alltmer förtvivlat, och sedan den norsk-danske sjöhjälten Peter Tordenskjold i slutet av juni slagit ut den svenska transportflottan i Dynekilenfjorden norr om Strömstad var möjligheterna att sjövägen försörja armén tillintetgjorda. Karl XII fick slå till reträtt och utrymma Norge. En mindre styrka lämnades dock kvar vid Svinesundsbron för att den danske kungen Fredrik IV skulle fortsätta oroa sig.
Även om fälttåget inte var särskilt framgångsrik militärt fyllde det därmed ändå sitt strategiska syfte. När Fredrik och tsar Peter träffades i Hamburg i maj för att planera slutanfallet mot Sverige tänktes den danska flottan spela en viktig roll för transporterna över Sundet. Nu kom ett stort antal danska fartyg att hållas kvar utanför den norska kusten fram till slutet av juli, för den händelse svenskarna skulle komma tillbaka. Eftersom den svenska flottan under amiral Wachtmeister hade gått ut från Karlskrona och kryssade i vattnen runt Bornholm fördröjdes dessutom överföringen av ryska trupper från norra Tyskland till Köpenhamnsområdet under åtskilliga veckor. Hela den allierade flottan om 67 linjeskepp och fregatter (23 danska, 19 brittiska, 19 ryska och 6 holländska) fick i början av augusti segla in i Östersjön för att skydda den avslutande överskeppningen. Först en månad senare var invasionsarmén samlad på Själland: 32 000 ryska och 20 000 danska soldater.
För att möta anfallet fanns omkring 19 000 svenska soldater i Skåne under befäl av kungens svåger Fredrik av Hessen-Kassel (sedermera Fredrik I). Skansverk hade uppförts på både väst- och östkusten: vid Råå, Barsebäck, Klinta och Hammar. Landstigningen väntades därför äga rum mellan Ystad och Trelleborg på sydkusten. Enligt Karl XII:s instruktioner skulle arméns förnödenheter koncentreras till det befästa Malmö. För att försvåra fiendens underhåll skulle Landskrona och Helsingborg brännas ned vid en invasion, på samma sätt som ryssarna bränt städer i den svenska arméns framryckningsväg åtta år tidigare. Lund skulle också överges, varvid biskopen, professorerna och stadens invånare skulle evakueras till Malmö. Helsingborgs hemlösa befolkning kunde däremot bege sig till Ängelholm, tyckte kungen.
Det var nu invasionen plötsligt avblåstes. Tsar Peter hade vistats i Köpenhamn sedan den 7 juli och blivit allt mer irriterad på sina allierade. Det var uppenbart att de ogillade närvaron av ryska trupper i norra Tyskland och Danmark och misstrodde Peters avsikter. De hade gemensamt hindrat ryssarna från att delta i intagandet av svenskarnas sista fäste Wismar. Preussarna vägrade att delta i anfallet mot Skåne, och den brittiske och den holländske amiralen hade oklara instruktioner när det gällde hur aktivt de skulle stödja operationen. Den danske kungen verkade ha förhalat alltsammans för att slippa inhysa ryska trupper på Själland över sommaren. Därtill kom problem hemma med sonen Alexej, som hade flytt till Wien. Slutligen verkade de svenska försvarsförberedelserna i Skåne avskräckande.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Den 8 september meddelade tsaren att invasionen fick skjutas upp, eftersom det hunnit bli för sent på året. Både Fredrik IV och Georg I bönföll honom att ompröva sitt beslut, men utan resultat. Peter förklarade att det skulle vara omöjligt att underhålla invasionsarmén i Skåne över vintern och att Karl XII var en energisk motståndare som skulle tillfoga de allierade svåra förluster. Den 3 oktober lämnade tsaren Köpenhamn, och de ryska trupperna började utrymma Själland.
Ryssland hade under Peter den store stigit upp som den ledande makten i norra Europa, men välkomnades ändå inte som en jämlik partner i stormaktsgemenskapen. Tsar Peter var uppenbarligen besviken och hösten 1716 inleddes hemliga fredsförhandlingar med Sverige, som från rysk horisont inte längre framstod som huvudmotståndaren i europeisk politik.
Sverige fick i fredssluten efter stora nordiska kriget också en bättre uppgörelse än man hade kunnat befara. Det till synes undergångsdömda svenska Östersjöimperiet kunde i stympat skick leva vidare ytterligare ett århundrade. De västliga sjömakterna å sin sida, som hade varit beredda att bistå tsar Peter i slutstriden mot Karl XII, började under det stora nordiska krigets slutskede istället staga upp Sverige mot det mäktiga ryska imperiet. Den politiken har fortsatt in i våra dagar.
Professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.