Två ateister – John Gray och Alain de Botton – och två agnostiker – Nassim Nicholas Taleb och jag – träffas över en middag på en grekisk restaurang i Bayswater, London. Samtalet är gemytligt och vänligt, för att sedan plötsligt bli intensivt när nyateismen tas upp. Tre av oss, inklusive de båda ateisterna, har utsatts för övergrepp från denna kult. Bara Taleb verkar ha klarat sig undan oskadd, och vi konstaterar att det måste bero på att han kan matematik och folk är rädda för matematik.

de Botton är det senaste och därmed också det mest chockade offret. Han har just kommit ut med en bok, Religion for Atheists. A Non-Believer’s Guide to the Uses of Religion, där han försiktigt hävdar att ateister som han själv har mycket att lära av religionen och att religionen i själva verket är för viktig för att lämnas åt de troende. Han har också föreslagit ett ateistiskt tempel, en plats där icke-troende kan ta del av tystnadens och meditationens hugsvalelse.

Det räckte för att en nyateistisk fatwa skulle nedkallas över honom med full kraft. Särskilt idén om ett tempel fick dem att sträcka sig efter sina bästa förbannelseböcker.

”Jag rullar med ögonen så hårt att det gör ont”, skrev den amerikanske biologen och nyateistiske bloggaren P Z Myers. ”Ta gärna en paus för att kräkas. Jag hoppas ni har hinkar till hands.” Myers har en färgstark men begränsad prosapalett.

Hot om våld har förekommit. de Botton har fått höra att han ska få stryk och tarmarna utslitna. I ett mejl stod helt enkelt: ”Du har förrått ateismen. Gå över till den andra sidan och dö.”

de Botton finner det hela förbryllande: detta oväntade uppdykande i vår kultur av en tyrannisk sekt som utan vidare är beredd att piska upp en pöbelmentalitet. ”Att säga något i stil med ’Jag är ateist; jag menar att religioner inte är alltigenom onda’, har blivit en dramatiskt märklig sak att säga, och om man säger det på nätet får man rasande mejl där man kallas fascist, idiot eller dåre. Det här är ett mycket märkligt ögonblick i vår kultur. Hur har det blivit så här?”

Låt oss börja med en definition. Med ”nyateism” menar jag ett tredelat trossystem baserat på övertygelsen att vetenskapen erbjuder den enda vägen till sanningen och att alla religioner är irrationella och destruktiva villfarelser.

Ateism är bara en tredjedel av denna exotiska ideologiska cocktail. Sekularism, rörelsens politiska gren, är en annan tredjedel. Nyateister förutsätter ofta att det ena och det andra är samma sak; men i själva verket är ateism en metafysisk ståndpunkt och sekularism en uppfattning om hur samhället bör organiseras. En kristen kan alltså utan vidare vara sekularist – faktum är att till och med Kristus var det när han sa ”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör” – och en ateist kan vara anti-sekularist om han menar att man bör ta hänsyn till religiösa uppfattningar i offentligheten. Men på något förvirrat sätt har dessa två idéer kommit att kombineras av kultanhängarna.

Nyateismens tredje ben är darwinismen, de nyateistiska stormtruppernas ak-47. Ensam bland vetenskapsmän, och kanske genom Richard Dawkins enorma inflytande, har Darwin hyllats som det slutliga, definitiva beviset inte bara på att Gud inte existerar utan också på att religionen som helhet är ett unikt farligt hot mot den vetenskapliga rationaliteten.

”Det finns ett märkligt antagande”, säger den amerikanske filosofen Jerry Fodor, ”att om man är darwinist så måste man vara ateist. För egen del är jag antidarwinist och ateist. Men folk är så motsägelsefulla i de här frågorna att jag har svårt att förstå vad det är som driver dem.”

Den nyateistiska rörelsen har tilltagit i styrka de senaste två decennierna och nyligen exploderat i högst offentliga sammanhang. Sayeeda Warsi, medordförande för det brittiska konservativa partiet, fick rubriker när hon höll ett tal i Vatikanen om riskerna med sekulär fundamentalism, som syftar till att hindra religioner från att ha en offentlig röst eller roll. Warsi, själv muslim, delar in dem som sprider denna antireligiösa impuls i två kategorier. För det första har vi den välmenande liberala eliten, som vill undertrycka religionen för att ingen ska ta anstöt. För det andra har vi den ”perversa typen av sekulära” troende, som av princip vill ”utplåna religionen från den offentliga sfären”.

”Varför”, frågar hon mig, ”är förnuftsanhängarna så oförnuftiga?”

På väg till flygplatsen inför sitt tal i Rom råkade Warsi få höra Dawkins, nyateismens högste profet, i programmet Today på BBC:s Radio 4. Han ville hylla en undersökning som visade, åtminstone enligt hans uppfattning, att det förment kristna Storbritannien var en bluff. Människor som sade sig vara kristna gick inte i kyrkan och visste inte mycket om sin tro. Giles Fraser, präst i engelska kyrkan, utmanade då Dawkins genom att be honom ange hela titeln på Darwins Om arternas uppkomst. Dawkins blev förvirrad och misslyckades. Frasers poäng var att Dawkins därför, enligt sitt eget kriterium, inte var darwinist. Dawkins, som nu blivit ännu mer förvirrad, utbrast i sitt svar: ”Oh, God!”

”Så snart han tappade kontrollen sa han ’Oh God’ ”, erinrar sig Warsi. ”Till och med den mest uttalade sekuläre fundamentalisten kände alltså, i denna prövningens stund, ett behov att vända sig till Den allsmäktige. Det vederlägger ju lite grann hans eget argument om att bara människor som går i kyrkan har en tro.”

För de Botton är Dawkins en psykologiskt oroande gestalt.

”Han har intagit en mycket märklig ståndpunkt. Han är ovanlig såtillvida att han kom från en familj inom den brittiska anglikanska eliten, med alla dess privilegier, sedan hade han sin enastående karriär och nu står han i spetsen för något som faktiskt kan kallas en kult […] Jag tror att det som hände var att han skrämdes av den militanta hållningen bland de religiösa människor han träffat på sina resor, och att det har drivit honom till den andra sidan.”

”Han verkar ha drabbats av en sorts psykologisk kollaps, en kollaps i de mognadsresurser som hindrar människor från att kantra. Han har vad psykoanalytiker skulle kalla en djup rigiditet inom sig.”

Jag frågar Fraser vad han tror är rötterna till denna ideologiska rigiditet bland nyateisterna. ”Den sammanfaller med efterspelet till 11 september”, säger han. ”Islam är fienden för dem. Det var uppenbart sant om [Christopher] Hitchens, och Dawkins har sagt något i stil med att ’det är världens mest ondskefulla religion’.”

”I Hitchens fall hängde det ihop med liberal interventionism. Det är också helt klart en amerikanisering. Det har spillt över från deras kulturkrig [… ]Människor är förbannade på Dawkins för att det finns en känsla av att ’så gör vi inte här’.”

För mig blev händelserna den 11 september 2001 förvisso en katalysator, den nya ingrediens som förvandlade den redan sjudande blandningen av antireligiösa känslor till ett explosivt hopkok. Själv uppvuxen i en vetenskaplig familj hade jag accepterat sunda förnuftets ortodoxi, det vill säga att religion och vetenskap är två skilda men komplementära storheter som inte står i strid med varandra, eller det som den store evolutionsbiologen Stephen Jay Gould kallade ”icke-överlappande auktoriteter” (non-overlapping magisteria, eller Noma). Jag blev först medveten om min egen självbelåtenhet i detta avseende när jag intervjuade Stephen Hawking strax före utgivningen av Kosmos. En kort historik(1988). Han hade då blivit – det var hans dåvarande fru som berättade det för mig – våldsamt antireligiös. Och i min närvaro var han föraktfullt antifilosofisk. Det hade alltid funnits en antireligiös ådra i vetenskapen, en ådra som funnits där sedan Galileo och onekligen vuxit sig starkare efter Darwin. Under efterkrigstiden medgav både Francis Crick och James Watson att en av deras främsta drivkrafter för att nysta upp dna:s molekylstruktur var att undergräva religionen. Det antireligiösa draget stärktes ännu mer i det allmänna medvetandet när Dawkins lade fram den nydarwinistiska syntesens konturer i sin fina bok Den själviska genen (1976). Under 1990-talet blev det rutin att höra vetenskapsmän – här i Storbritannien särskilt Peter Atkins och Lewis Wolpert – ösa sitt förakt över filosofins och religionens anspråk. Av helt ovetenskapliga skäl befann de sig i en triumfatorisk sinnesstämning. Försäljningen av Kosmos. En kort historik hade fått förskotten för populärvetenskapliga böcker att skjuta i höjden, och ju mer häpnadsväckande påståenden, desto bättre pengar.

Samtidigt som jag noterade detta upptäckte jag att marken hade förskjutits under min egen bekväma ortodoxi. Vetenskapliga tänkare var inte längre beredda att acceptera Noma, idén om vetenskap och religion som skilda, komplementära sfärer som inte stod i strid med varandra. I början av 1990-talet deltog jag i en debatt med Dawkins vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Där hävdade han, mött av kraftiga applåder, att Guds existens var en vetenskaplig fråga. Om Gud inte kunde leva upp till vetenskapliga beviskrav, måste Han helt enkelt dödförklaras. Det fanns inte längre två auktoriteter utan bara en, som vi alla måste böja oss inför.

Efter attackerna i september 2001 brast alla förbehåll och fördämningar och nyateismen blev en fullfjädrad ideologi, präglad av sådana böcker som Dawkins Illusionen om Gud, Sam Harris The End of Faith, Daniel Dennetts Breaking the Spell och Christopher Hitchens Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt.

Dessa författare blev kända som den nya ateismens fyra ryttare. Det var ingen tillfällighet att deras böcker utkom inte bara efter attackerna den 11 september, utan också i en tid av nydarwinistisk segervittring. Det mänskliga genomprojektet (HUGO), kombinerat med populariseringen av det senaste darwinistiska tänkandet, framställdes som kungörandet av att vetenskapen hade knäckt det mänskliga livets problem. Dessutom verkade framväxten av den evolutionära psykologin – en analys av mänskligt beteende baserad på spårandet av drag i människans utvecklingshistoria – visa att även det mänskliga medvetandet snart skulle falla för nyateismens logik.

Det var mitt uppe i allt detta som Fodor och kognitionsvetaren Massimo Piattelli-Palmarini publicerade What Darwin Got Wrong, en mycket sofistikerad analys av darwinistiskt tänkande som kom fram till att teorin om naturligt urval inte kunde formuleras på ett motsägelsefritt sätt. Då tog det hus i helvete. Invektiven haglade så tätt att Fodor svor att aldrig mer läsa en blogg. Provokatören Myers förklarade att han inte hade för avsikt att läsa boken, men ägnade ändå 3 000 ord åt att sabla ner den, en anmärkningsvärt uppriktig uppvisning i intellektuellt tyranni. Fodor skrockar nu vid minnet. ”Jag sa att vi borde svara med att vi inte hade för avsikt att läsa hans recension, men att vi ändå tyckte att han hade helt fel.”

För honom spelar evolutionspsykologin en stor roll i detta tänkesätt med dess avsky för religion. ”Jag tror att idén är att vi ska förstå varför det finns religion på darwinistiska grunder, utan att behöva ta upp frågan om det är sant. Men det där är bara påhittade historier. Om man hittade en varelse med två huvuden och ett horn i mitten kunde man koka ihop en historia ur evolutionen som säger att det var toppen att ha två huvuden med ett horn i mitten. Det är bara slappt tänkande.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Problemet med militant nyateism är i sista hand att den representerar ett djupgående kategorimisstag. Att förklara religion – eller för den delen mänsklig erfarenhet – i vetenskapliga termer är fåfängt. ”Det vore lika bisarrt som att dra igång en vetenskaplig undersökning om sanningen i Anna Karenina eller kärleken”, säger de Botton. ”Det är ett symtom på malplacerad tilltro till vetenskapen […] Det är ett slags kategorimisstag. Det är en allvarligt missriktad fråga, och ju oftare man ställer den, desto mer bisarra och underliga svar får man fram.”

Projektet är också märkvärdigt poänglöst. För några år sedan hyrde jag en bil vid Los Angeles flygplats. Radion var inställd på en religiös station. Då jag i en främmande bil inte vågade mig på att samtidigt försöka ändra kanal och köra på I-405, världens mest skrämmande väg, fick jag till min förvåning höra att nästa gäst i den kristna pratshowen var Christopher Hitchens.

I sina finaste, klangfulla toner och med bruk av långa och lärda ord slet Hitchens den stackars programpresentatören i stycken. Sedan fick han frågan om världen vore en bättre plats om vi gjorde oss av med alla religioner. ”Nej”, svarade han. Jag höll på att krascha med bilen.

Svaret visar på det fåfänga i det nyateistiska projektet. Religionen kommer inte att försvinna. Det är en naturlig och legitim reaktion på människans villkor, på det mänskliga medvetandet och på människans ovetskap. Något av det mest slående som framkommit genom vetenskapens utveckling har varit avslöjandet av hur lite vi vet och hur lätt det vi tror oss veta kan kullkastas. Dessutom, som Hitchens i praktiken medgav och som nyateisterna bevisar genom sin ideologiska stelbenthet och häftighet, är frånvaron av religion ingen garant för att den demoniska sidan i vår natur kommer att suddas ut. Det borde människor ha lärt sig av kommunismens katastrofalt misslyckade ateistiska projekt, men alltför många har inte gjort det.

Lyckligtvis har motreaktionen mot nyateismen inletts, inspirerat av kultens egen intolerans. I julnumret av New Statesman intervjuades Hitchens av Dawkins. Halvvägs genom samtalet frågade Dawkins: ”Oroar du dig någonsin för att om vi vinner och så att säga raserar kristendomen, att detta vakuum kunde fyllas av islam?” Under middagen på restaurangen i Bayswater skrattade vi alla åt frågan, men det var ett skratt blandat med olust. Historien om försök att rasera religionen är kantad av såväl troendes som icke-troendes lik. Det finns många vägar till sanningen, men kultisk intolerans är inte en av dem.

Bryan Appleyard är journalist och författare. Hans senaste bok är The Brain is Wider Than the Sky. Why Simple Solutions Don’t Work in a Complex World (2011).

Översättning: Jim Jakobsson

Artikeln är tidigare publicerad i New Statesman.