På det litterära området finns i Sverige knappast något så omsorgsfullt traditionsbevarande som den bokutgivning som sköts av Svenska Vitterhetssamfundet. Denna lärda sammanslutning har funnits sedan 1907 och ger ut litterära klassiker i noggrant genomarbetade textkritiska utgåvor, vanligen försedda med kommentarer av någon expert. Hittills har ett fyrtiotal svenska författare återutgivits i sammanlagt 170 volymer. Den äldste av de utgivna är Georg Stiernhielm (1598–1672), den yngste Gustaf Fröding (1860–1911). De ofta praktfulla utgåvorna var förut svåra att komma över även på antikvariat, men nuförtiden finns hela utgivningen enkelt tillgänglig digitalt på den förträffliga Litteraturbanken (litteraturbanken.se). Det rör sig om en nationell kulturskatt, och det kostar inte en krona att få njuta av den. Internet är en välsignelse.

När dessa litterära klassiker har återutgivits under de senaste hundra åren, har stavning och interpunktion oftast moderniserats och normaliserats i enlighet med vår tids språkregler, men i Svenska Vitterhetssamfundets utgåvor får vi möta dessa författares verk sådana de var i original. Själv finner jag ibland ett nöje i att läsa dessa smakprov på en äldre svenska, som ibland ter sig mustigare och mer sprittande än vår nusvenska, andra gånger stelare och nästan obegriplig.

En författare som på detta sätt har blivit tillgänglig är Haquin Spegel (1645–1714), mannen bakom det imponerande verseposet Guds verk och vila (första gången publicerat 1685, då med titeln Guds Werk och Hvila).

Professor Eugène Napoleon Tigerstedt karakteriserar i sin svenska litteraturhistoria från 1948 Spegels väldiga epos som ”det karolinska Sveriges Divina commedia”. Göran Hägg är i sin litteraturhistoria (1996) snålare och beskriver verket som ”ett lapptäcke av läsefrukter och godmodig teologi” och ger det sammanfattande omdömet: ”Lärdomen är enorm, bildspråket långsökt, humorn trots allt försonande, konservatismen trygg.” Ungefär så brukar de flesta bedömare numera uppfatta Spegels diktargärning, men det fanns en tid då den ansågs vara det förnämsta som har åstadkommits på svenska språket. Nedvärderingen av den kom först med romantiken och i synnerhet genom Per Daniel Amadeus Atterboms ord om det ”öfvermåttan långsläpiga” i Spegels versepos. Denna värdering, formulerad på 1840-talet i Svenska siare och skalder har ofta citerats och därför bitit sig fast som en modernare tids dominerande uppfattning om Spegel och hans verk. (Även Atterboms verk finns för övrigt på Litteraturbanken.)

Visst kan Spegel bli ”långsläpig”, men just utförligheten i hans lärodiktning ger honom tillräckligt med svängrum för att visa upp sin vittfamnande lärdom, och denna ger oss en föreställning om vad bildade och intellektuella människor tänkte och trodde för 350 år sedan, vilket är intressant att få en inblick i. Vad som emellertid är riktigt originellt hos Spegel är hans goda humör och jovialiska livskänsla. I den av klagande, arga, satiriska, melankoliska, misantropiskt naturdyrkande, djupt sorgmodiga eller rentav galna författare uppfyllda svenska litteraturhistorien finns inte många som Spegel. Han är en nöjd och belåten diktare.

”På det litterära området finns i Sverige knappast något så omsorgsfullt traditionsbevarande som den bokutgivning som sköts av Svenska Vitterhetssamfundet.”

Vad Spegel skildrar är själva skapelsen, de sju dagar då den bästa av alla tänkbara världar tillkom och skapades av Guds hand. Spegel gör detta rustad med all den lärdom som stod till buds på 1600-talet. Vissa nymodigheter, som till exempel den kopernikanska världsbilden, avvisade han dock vänligt men bestämt. Denna konservatism har legat honom i fatet, han har ibland förlöjligats för sin kristna godtrogenhet. Den positivistiskt inriktade litteraturprofessorn Henrik Schück avfärdade honom som ”en snäll och glad gammal prästfar”, men den mekanistiska världsbild som började sitt segertåg under Spegels 1600-tal har vid det här laget även den blivit förlegad och överspelad av det tidiga 1900-talets landvinningar inom fysiken. Det har visserligen inte alls skett med de argument som Spegel riktar emot Kopernikus, men det ger ändå en tankeställare och påminner oss om att diktverk inte bör bedömas med utgångspunkt från vilka idéer de torgför.

Dessutom var ju Spegel en kyrkans man. Han tog pegasens vingar och satte fast dem på sin predikstol. Hans diktning, hans psalmer, hans predikningar – allt detta uppfattade han sannolikt själv som en enhet, alltsammans ägnat att ära Gud. Spegel var ingen diktnasare och frifräsare som Lasse Lucidor; förutom att dikta ägnade han sig åt sitt kyrkliga ämbete. Med ”it tro-plicktigt Hierta” dedicerade han Guds Werk och Hvila till Sveriges ”Stoormäktigste, Allernådigste Drottning” Ulrica Eleonora. Det var inte bara en gest av rojalistisk servilitet. Mellan drottningens make kung Karl XI och Haquin Spegel fanns ett vänskapsband sedan skånska krigets dagar, och Spegel hade varit den präst som kungen utsåg som vigselförrättare när han och drottningen gifte sig. Ändå måste gesten att dedicera verket till drottningen ha räknats honom till heder i samband med att han så småningom utnämndes till ärkebiskop. Dessförinnan blev dock Spegels svenskhet grundligt prövad.

Haquin Spegel var bleking, född i Ronneby som då var en dansk stad. Hans far var köpman och kom från Kronobergs län, hans mor var tyska från Pommern. Pojken hade danska lärare ända tills Blekinge blev svenskt 1658. Då var han 13 år gammal och sändes till Lund för att gå i svenskt gymnasium. Han tog studenten vid 17 års ålder och skrev sedan in sig vid det svenska universitetet i Greifswald i nuvarande tyska Vorpommern. Som ung student uppsökte han även en rad tyska universitet, bland annat Wittenberg, och tog sig ovanligt nog även över Engelska kanalen till Oxford. Ovanligast av allt var dock att han även skrev in sig vid Köpenhamns universitet och alltså tog kurser i fiendeland.

Någon gång under dessa fyra eller fem vandringsår mellan olika universitet bestämde sig Haquin Spegel för att han var mer svensk än dansk. Han återvände till Sverige, blev informator hos burggreven Ehrenberg i Malmö och skrev åter in sig vid Lunds universitet, där han med glans genomförde tre disputationer, den mest kuriösa av dessa om världens hav. Den från början danske pojken blev en duktig svensk magister och doktor. Att göra akademisk karriär var inget att stå efter för en begåvad ung man, universitetslärarnas löner var usla. Prästerna hade det betydligt bättre ställt. Vid 24 års ålder lät Spegel därför prästviga sig. Bara två år senare blev han tack vare välvilliga gynnare hovpredikant hos änkedrottningen Hedvig Eleonora.

Nästa steg i Spegels nästan sagolika karriär var att han blev själasörjare och biktfader för den unge kungen under skånska kriget 1675–1679, initierat av en dansk invasion och med syftet att återerövra nationens förlorade landamären. Under dessa var Spegel nästan dagligen nära kungen. Han predikade även inför de svenska trupperna och agerade som fältpräst. Sverige drog sig till sist segrande ur de många blodiga sammandrabbningarna.

”I den av klagande, arga, satiriska, melankoliska, misantropiskt naturdyrkande, djupt sorgmodiga eller rentav galna författare uppfyllda svenska litteraturhistorien finns inte många som Spegel. Han är en nöjd och belåten diktare.”

Efter skånska kriget blev Spegel utnämnd till kyrkoherde i sin gamla hemstad Ronneby, en grannlaga uppgift eftersom staden ansågs vara dansksinnad. Karl XI såg till att Ronneby berövades sina stadsprivilegier och blev en köping. I sitt eget namn omvandlade kungen den gamla danska hamnen Bodekull till en stad, som fick heta Karlshamn. Och 15 år senare lät han ute i Blekinges östra skärgård grunda vad som redan efter ett par årtionden skulle bli Sveriges näst största stad, Karlskrona, med sitt centrum byggt på en ö som ligger flera kilometer från fastlandet. Från sin post som kyrkoherde i Ronneby befordrades Spegel inom kort till superintendent och ansvarig för försvenskningen av Gotland, som liksom Blekinge ansågs vara oroväckande danskvänligt ännu efter att ha varit svenskt i 35 år.

Det var under sina fem år i Visby som Spegel gav sig tid att skriva Guds Werk och Hvila. I den första versionen, den som Svenska Vitterhetssamfundet har valt att göra en påkostad återutgivning av och som alltså finns tillgänglig på Litteraturbanken, är språket delvis präglat av danismer eller i varje fall av det blekingska idiom som även slår igenom i Spegels Glossarium sveogothicum eller Swensk ordabok (1712), den allra första svenska ordboken. I en senare omarbetning av verseposet har Spegel strävat efter att avlägsna dialektala och talspråkliga inslag och säkert även varit på jakt efter att ansa det från danismer.

Liksom man för att få den att rytmiskt fungera perfekt bör tänka sig hexametern i Georg Stiernhielms Hercules (1658) uppbyggd på betoningen i författarens dalmål, måste man försöka ana den danskt skorrande blekingskan i Spegels diktverk. Själv bleking blir jag annars en aning besviken på att så lite av barndomens trakt har fått plats i Spegels version av skapelsehistorien. Skalden gör oftast fantasiutflykter till fjärran exotiska platser, ibland så exotiska att de väl snarast hör till sagans värld, men visst händer det att man kan spåra intryck som nog har sitt ursprung i det blekingska kustlandskapet:

Laxen strijder emoot strijd Strömm och måste doch winnas,
Stören sturlar och fnyys til thes han af Fiskare finnes:
Orpheus Harpan slåår när Wågen hwjlar och lättias,
Phoebus sarliga leer tå Fisken spelar och kättias!

Att den lek- och kättjefulla fisken spelar upp till dans och förökar sig och kommer människan tillgodo glömmer inte Spegel. Efter att utförligt ha uppehållit sig vid den märkvärdiga delfinen avbryter han sig ganska tvärt och erinrar sig om att han bör ha något att säga även om mindre storartade fiskar ”som likväl hopetals bland hafsens böljor blänka”. Han riktar då blicken mot Östersjön – och låter genast som en fiskekunnig bleking:

Then ludne Siälhund haar alzinga Been och Krokar
Men öfwerflödigt Flesk theraf man Traanen kokar;
Then mykkla Torsk och Sill, the feta Lax wi fånga
Är en omistelig och Läkker Kost för många;
Stöör, Langar, Bergefisk får man med fögo Möda,
Åål, Flundror, Strömling som är daglig Huusmans Föda;
Af Qweitan kan man först bå Raaf och Räkling skiära,
Och seen thet öfrige med wälbehag förtära;
Af Kräfter och Makrel samt Rokkor, Räkior, Hummer,
Stockfisk och Ostrarna mäst til the Rjke kommer.
Sjk, Löijor, Mörter, Nors wj fattigt Folk förunna,
ty Bonden måste och haa något i sin tunna.

Så fortsätter Spegel sitt fiske ett långt stycke vidare i dikten. Han nämner Karp, Lampreter, Rudor, Brax, Aborr, Röding, Stint, Ijd, Lakar, Foreller, Helt, Smerling, Elfweritz, Göös, Girs, Horkor, Simpor, Geddor och ytterligare arter. Framställningen formar sig till ett slags fantasieggande poesi i sak. De olika sorters fiskar han räknar upp är mer eller mindre lätta att identifiera för en nutida läsare. Den som undrar över vad han syftar på med någon av dessa benämningar kan lätt finna svaret i den utförliga kommentardel som finns tillgänglig på Litteraturbanken, där man exempelvis får veta att ”Siälhund” betyder säl och att ”Qweitan” är hälleflundra. När Spegel har räknat upp och gjort ordpoesi av så många fiskar han kommer på, når han slutligen fram till följande lika patriotiska som fromma konklusion:

Med sådant godt Förråd haar Gud then hela Stranden
Wälsignat rjkeligt i thessa Nordska Landen,
Så rjkelig och wäl att Bantams Perle-Banker
Må intet liknas wjd de Fiskiar man här sankar
Uhr Haafsens wjda Swalg, ur Siögar, Tresk och Strömmar.
Hur otacksam är tå then Gud ej högt berömmer.

Här är det alldeles uppenbart en bleking som för ordet. Det märks inte bara på kunskaperna om fisk utan även på de två sista rimparen i citatet ovan. De behöver båda lite dialekthjälp för att sys ihop. Och Spegels exotiska jämförelse med ”Bantams Perle-Banker”, som syftar på Javas sandbanker med pärlor, ligger nästan i linje med den poesi som en annan bleking skulle skriva 250 år senare. Jag tänker förstås på Harry Martinson, närmare bestämt på hur han i sin lyrik gärna infogar exotiska motiv från sina år som sjöman och vittberest nomad på världshaven. Och även hos Martinson finns impulsen att göra Blekinge märkvärdigare än det kanske är, till exempel när han överraskar sina läsare med att påstå att ”Blekinge har ett visst sagtycke av Persien”.

De samtida läsarna blev djupt imponerade av Spegels förmåga att gjuta liv i allt det lärdomsgods han dukar fram i sitt verk. Mycket av detta ter sig i våra dagar kuriöst, även om vi inser att det äger kulturhistoriskt intresse och vi nog alla också tycker att det har en hel del charm. Charmen kommer sig av skaldens entusiasm, hans varma humor och rustika verklighetssinne. Det är en av krig och nationsbyte luttrad författare som för pennan, en man som har vuxit upp som dansk men som i sin ungdom blir den svenske kungens biktfader och chef för fältprästerna i skånska kriget. Nutida psykologi säger oss att han borde ha känt sig som en kluven människa, sliten mellan motstridiga lojaliteter, men Spegel lamenterar aldrig och tycks själv inte ha uppfattat saken som särskilt besvärande. Han har en viktigare lojalitet att beakta. Att vara missbelåten och klagande skulle vara att visa misstro mot Guds förmåga och skapelsens ordning. Något sådant kommer aldrig på tal.

Haquin Spegels syn på den poetiska inspirationen är inte det minsta romantisk och ligger mycket långt från Atterboms. Liksom fransmannen François Rabelais anser Spegel att vinbuteljen är skaldens främsta inspirationskälla. Själv ”super” han gärna det ”Reynska Wjnet” och erkänner utan omsvep att detta ”oftast spädde på och Pennan wåter giore”. Men ordet ”supa” hade på 1600-talssvenska en annan och mildare betydelse (snarast insupa eller läppja) än det numera har. Spegel skriver: ”Ty måtteligt är best, för mykket gott kan skada./ Man må i Bacchi Flod wäl läppia, men ej bada.”

Utöver verkets inledande hymn till Gud är det väl också Spegels tacksamma lovprisning av vinet som flitigast har citerats och antologiserats genom århundradena. I båda fallen rör det sig om poesi som ännu står sig stark och friskt levande. Det är svårt att förstå att redaktörer för antologier över svensk lyrik i våra dagar ibland förbigår Haquin Spegel. Att han, på sin tid räknad som den störste svenske skalden, långsamt är på väg ut i glömska är dock uppenbart. Med ett ”måtteligt” smakprov ur hans hyllning till vinet vill jag här påminna om hur frejdigt och roligt han ibland skriver. Jag citerar nu avslutningsvis ett stycke med moderniserad stavning. Det är hämtat från den av professor Bernt Olsson redigerade Guds verk och vila i Natur och Kulturs förnämliga klassikerserie, med utgivningsår 1962:

Jag rosar hellre vin än jag detsamma dricker,
dock skyr jag det ej så att jag av vattnet spricker;
man ser att åsnan, den där alltid lever nykter,
är ej dess klokare, men bliver illa tryckter.
De späda druvor stå väl spinkote och ranke
men svettas likväl ut de pärletårar blanke;
de, vilka när man tar dem ej med Teutschen Massen,
så att man dränker sig uti de stora glasen,
men måttligt, som vi förstå det på vårt svenska,
då är allt hälsosamt, så spanskt som ock det rhenska.
Det väcker sinnet upp när det är lagt i dvala,
det löser tungans band att hon kan färdigt tala;
det öppnar ögonen och gör dem mycket klara,
så de se tu för ett och svart där vitt månn vara;
det färgar kinnarna och näsan så bemålar,
att man på henne kan se druvans purpurstrålar;
det väpnar händerna och gör en karl så hågad
att voret vattn och eld så vill han likväl vågat;
det lyfter fötterna att de i luften kliva
och så ståndaktige som runda kloten bliva.

Och så vidare, i en härligt åskådlig vers där Spegel både lovprisar vinet och varnar för det, liksom Bellman ännu mer uttrycksfullt skulle göra hundra år senare. Haquin Spegel brännmärker dem som missbrukar Guds gåvor och blir till ”Swälljare”, ”Ölholkar”, ”Wjn-Swampar”, ”Dregg-Leppar” och skrytsamma ”Glaas-Kempar”. Mot ”Herr Nimmer-nychter” mobiliserar han de kloka och förståndiga som kan dricka med måtta och därigenom stärka sin håg och sin inbillningskraft, alltså sin fantasi. Vinet, försäkrar Spegel sakkunnigt, ”kan Poetens Ande flytta/ Högtup från Jordene til Himmel-reeste Högder”. Syn för sägen ger det storartade och alltigenom godmodiga verseposet Guds Werk och Hvila, skrivet i Visby av en kyrkans man som efter att ha uppfyllt sina dagliga plikter i Guds och i konungens tjänst på kvällen satte sig i skenet av levande ljus, smuttade på sitt vin och lockade fram tusen och åter tusen alexandriner med sin inspirerade gåspenna.