kanske är medea den kvinnliga gestalt ur grekisk mytologi som skildrats oftast i litteratur och konst. I januari är det urpremiär på Kungliga Operan för Daniel Börtz nyskrivna opera Medea. Librettot bygger på Agneta Pleijels och Jan Stolpes översättning av Euripides drama. Också Dramaten planerar att sätta upp pjäsen nästa år. I förordet till översättningen skriver Stolpe om Medea:

”Hon är inte ens grek, har lämnat hela sin släkt bakom sig, har dödat för Jasons skull, blir sviken i kärlek och kastas nu ut i den totala ensamheten. Hon har ingen asyl – just det ordet används – och hon har inget beskydd.”

Moderna tolkningar av pjäsen lyfter gärna fram Medea som ett offer. Hon är makan som lämnas för en annan. Hon är flyktingen som fördrivs från sitt hem och sitt nya land. Desperationen föder hämndlystnad och driver henne till den slutgiltiga katastrofen när hon mördar sina och makens två gemensamma barn. Trots det avskyvärda brottet är det lätt att känna sympati med Medea. Men bilden blir mer komplicerad om man känner till hennes förflutna.

de grekiska tragediförfattarna dramatiserade historisk-mytologiskt stoff, berättelser som utgjorde litterärt allmängods. När atenarna år 431 f Kr såg Euripides pjäs Medea framföras för första gången var de därför redan bekanta med historien. Emellertid är det bara ett kort avsnitt ur Medeas liv som skildras. Det grekiska dramat var nämligen bundet till tidens, rummets och handlingens enhet. Det som utspelades på scenen skulle upplevas som om det skedde här och nu, och inte omfatta mycket större tidsrymd än den som förflöt under själva föreställningen.

När Medea träffar sin blivande make är hon prinsessa i ett land vid Svarta havets östkust, Kolchis. Här förvaras det gyllene skinnet. Detta åtråvärda skinn har den grekiske lycksökaren Jason gett sig ut för att erövra i sällskap med sina sjömän, argonauterna. Historien skildras av Apollonios Rhodios (200-talet f Kr) i eposet Argonautica. Att hämta det gyllene skinnet ansågs förenat med livsfara. För Jason är expeditionen emellertid viktig; han behöver skinnet för att återfå arvet till tronen i Iolchos, den tron som hans farbror Pelias orättmätigt tillskansat sig.

medan kungen försöker göra sig av med ynglingen träffas kungadotterns hjärta av kärleksgudens pil. Medea blir förälskad. Apollonios Rhodios, liksom senare Ovidius i Metamorfoser, skildrar den unga Medea som en charmerande flicka som efter våndor bestämmer sig för att följa sitt hjärta. Tack vare sina magiska färdigheter kan hon avvärja de faror som hennes far utsätter sin gäst för. Som villkor begär hon att få bli Jasons brud och följa med honom tillbaka.

När Medea rymmer med Jason är hon förslagen nog att låta döda sin bror för att förhindra faderns skepp att följa efter. Enligt en version mördar hon brodern, styckar hans kropp och slänger delarna i havet. Just där och då tycks Medea bli ond, som om hennes moraliska hämningar släpper i samma ögonblick som lojalitetsbanden till hemmet klipps.

Väl tillbaka i Iolchos sviker kung Pelias sitt löfte om att överlåta tronen till sin brorson. Än en gång kommer Medea med råd: hon tar den regerande kungen av daga med hans döttrar som redskap. Men resultatet blir inte vad hon väntat. Stadens befolkning reagerar med avsky och fördriver paret från staden.

Jason och Medea bosätter sig i Korint, och det är här som Euripides skådespel tar sin början. Jason står i begrepp att lämna sin hustru för att gifta sig med stadens prinsessa. I sin berömda inledningsmonolog vänder sig Medea med klagorop till kören, som utgörs av kvinnorna i Korint:

”Det sägs att kvinnan lever tryggare än han,/ som alltid måste bära spjut och gå i krig. / Å, fel! Hellre går jag tre gånger ut i strid/ med sköld och vapen än föder barn en enda! / Kära ni, jag vet, ni ser det inte så/ ni har er stad, ert fadershus och er/ försörjning, ni har släkt och vänner, medan jag/ är ensam, statslös, förödmjukad av en man,/ ett byte som han tog en gång i ett barbariskt/ land. Jag saknar mor och bror och släkt/ att ankra hos när olyckan slår till.”

det finns all anledning att ifrågasätta Medeas utsagor. Något ”byte” som Jason har roffat åt sig är hon sannerligen inte. Till skillnad från många av sina medsystrar har hon tagit initiativ till giftermål och hon har gift sig av kärlek. Hon gör sig till talesperson för kvinnosläktet men är knappast representativ för sitt kön. Genom sina kunskaper i trolldom har hon mer makt än andra kvinnor, ja, mer än de flesta andra människor. Det är på grund av sina häxkonster som hon har drivits i landsflykt av kungen i Korint, som är rädd för henne. Hon är en kallblodig mörderska. Medea beklagar sitt öde som statslös invandrare utan någonstans att ta vägen. Och visst saknar hon en familj att ty sig till – hon har ju dödat sin bror!

Medea är skriven av en grek på grekiska för grekisk publik. När Medea kallar sitt eget hemland barbariskt är det inte bara ett personligt omdöme om den kultur i vilken hon har formats. Dramat är ett av de tydligaste exemplen i den antika litteraturen på mötet med den ociviliserade främlingen. Medea är barbar. Barbariskt är det som är icke-grekiskt, alltså utländskt. För antikens greker betecknade detta något rått och primitivt.

Euripides låter Jason kalla Medea barbara flera gånger. Det handlar inte om att hon skulle befinna sig på ett primitivt utvecklingsstadium materiellt eller kulturellt sett. Medea kommer från en högtstående kultur, är av kunglig börd och har självaste solen, Helios, som anfader. Snarare handlar det om att moralen är lågt utvecklad, liksom synen på lag och rätt. Icke-greker, alltså barbarer, hade inte nått lika långt i civilisationsprocessen i detta avseende. Enligt Aristoteles var barbaren av naturen slav och underlägsen greken. Hos Euripides säger Jason till sin hustru:

”Först och främst,/ du bor i Grekland, inte bland barbarer,/ har lärt känna rättvisan och lagen,/ något annat, alltså, än den råa styrkan.”

jason menar att Medea inte har kunnat anpassa sig till gällande lagar och seder i Grekland. Hon har fått en chans som hon inte förvaltat. När Medea låtit förgifta Jasons brud utbrister en budbärare som första replik att hennes brott inte bara är förfärligt (deinos) utan också mot lagen (paranomos). Medea fortsätter dock sitt grova lagtrots när hennes egna barn får sätta livet till, det värsta straff hon kan tänka ut åt Jason. Kören, som tidigare har stått på hennes sida, fördömer hennes dåd och kallar henne hjärtlös och förtappad. När Jason står inför det fruktansvärda, utbrister han:

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

”Gå under, kvinna! Äntligen så ser jag:/ det var sanslöst av mig att ta med dig,/ en barbarisk kvinna, till ett grekiskt hem,/ en kvinna som förrått sin far, sitt fosterland.”

Förklaringen till Medeas omänskliga brott ligger alltså, enligt Jason, i hennes ursprung. Det fasansfulla hade aldrig hänt om han hade gift sig med en av sina egna. Även Medea drar en slutsats angående sin bakgrund. Hon inser vikten av ett hemland. Felet hon gjorde, menar hon, var att överge sitt land och de sina. Att hon dödat sina barn verkar bekymra henne föga; brottet ser hon som en oundviklig konsekvens av Jasons svek och i förlängningen det egna sveket gentemot Kolchis.

efter morden flyr Medea från Korint och gifter sig med kung Aigeus av Aten. Inte heller här bättrar hon sig. När Aigeus okände son Theseus oväntat dyker upp försöker hon giftmörda honom. Ovidius berättar om händelsen i Metamorfoser och hans dom är klar. Aigeus begick ett enda klandervärt misstag i sitt liv: att ta emot Medea.

Det samhälle som Medea kommer från vilar inte på samma grund när det gäller lag, rätt och moral. Så länge Medea inte förstår vikten av dessa tre hörnstenar i det grekiska samhället kan hon aldrig vara något annat än en primitiv barbar. För grekerna är hon inget offer. Hon är den som tar lagen i egna, blodiga, händer. Det gjorde även en annan kvinnlig huvudperson i ett grekiskt drama, Antigone. Men till skillnad från henne är Medea inte beredd att ta sitt straff. Det höga moraliska ideal som finns hos Antigone och grekerna saknas hos Medea.

genom historien har olika sidor av Medea lyfts fram. Romarna såg en trollpacka i henne. För sekelskiftets symbolister var hon en femme fatale, en åtråvärd men livsfarlig kvinna. Vår upplysta tid söker hellre förklaringen till hennes handlande i psykologi än i kultur och ockultism. Det vittnar om Euripides storhet att varje tid har sin Medea och att pjäsen sätts upp om och om igen. Det återstår att se vilken Medea som framträder på våra kungliga scener nästa år.