”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt”, skrev poeten och biskopen Esaias Tegnér (1782–1846). Vad han menade var att det inte finns någon rent nationell kultur. Vårt kulturella och språkliga arv består till sina väsentligaste delar av sådant som vi övertagit från andra kulturer och språkområden. Mot denna bakgrund är det inte överraskande att två av våra mest betydande författare bär grekiska namn, Theodor Kallifatides och Aris Fioretos.

Kallifatides är uppvuxen i Grekland och kom till Sverige i tjugoårsåldern, men han är likväl ett välkänt namn för många av landets bokläsare. Den svenskfödde Fioretos är nog däremot en relativt ny bekantskap för de flesta. Hans genombrott kom först med tre romaner som handlar om människor från hans pappas hemland, Den siste greken (2009), Halva solen (2012) och Mary (2015). Tillsammans med Kallifatides böcker utgör dessa romaner en ovärderlig källa för var och en som vill sätta sig in i den grekiska problematiken.

Det innebär inte att Fioretos haft en okomplicerad relation till Grekland, hans väg till det grekiska har varit både lång och svår. Han gjorde ett tillfälligt besök i pappans barndomshem kort efter det att grekerna gjort sig av med den brutala militärjunta som styrde landet åren 1967–1974. Enligt den självbiografiska essäsamlingen Vidden av en fot (2008) var han under denna resa mestadels arg och irriterad, inte minst på grund av de termiter som under vistelsen i pappans barndomshem störde hans nattsömn. Så mycket bättre blir det inte heller när han efter avslutade gymnasiestudier reser till Aten och Peloponessos. Han inser att Grekland i ordets ursprungliga bemärkelse är hans ”fädernesland”, men han lyckas ändå inte göra det till sitt ”hemland”.

Efter hand har dock det grekiska arvet successivt letat sig in i hans författarskap. Särskilt tydligt är det i de tre tidigare nämnda romanerna.

I Den siste greken skildras några exilgrekers liv i Sverige. I centrum står Jannis Georgiadis och hans vänner Kostas och Efi samt deras vän Manolis Florinos. Den sistnämnde är en poesiintresserad läkare som bör vara tecknad med utgångspunkt från författarens egen far Michael Fioretos, känd för att i samarbete med Tomas Tranströmer ha översatt de grekiska poeterna Odysseus Elytis och Jannis Ritsos till svenska.

Fioretos far återkommer i Halva solen, som romanens huvudperson. Här berättas med omkastad kronologi historien om hans liv i Sverige och dessförinnan i det krigshärjade Grekland som han vid unga år lämnade under dunkla omständigheter, som berättaren mödosamt och utan större framgång söker bringa klarhet i.

I Den siste greken och Halva solen ligger fokus på de delar av Greklands historia som är mest okända för en svensk publik. Fioretos berättar sålunda om den förödande konflikt mellan högern och vänstern som tog sin början under den tyska ockupationen åren 1941–1944 och som fortsatte under inbördeskriget 1946–1949. Av Halva solen framgår också att denna konflikt splittrade berättarens släkt i två delar. Det antyds vidare att hans pappa lämnat Grekland därför att han i motsats till sina syskon ville undvika att ta ställning.

Oviljan mot entydiga ställningstaganden är dock inte obetingad. Sålunda omfattar den inte de tragiska händelser som inträffade under militärdiktaturen 1967–1974. I Den siste greken beskrivs dagen för juntans kupp som ”den svartaste fredagen i månaden aprils historia”, och berättaren återkommer gång på gång till kritiken av kuppmakarna och deras allierade.

I Halva solen kan vi också läsa om tiden efter juntan. Fioretos berättar utförligt om pappans erfarenheter, då han ett årtionde efter juntans fall blir hemkallad till Grekland för att medverka vid uppbyggandet av en medicinsk högskola. Med stora förhoppningar återvänder han till sitt forna hemland som vid denna tid styrdes av en Pasok-regering – av närmast socialdemokratiskt snitt – under ledning av Andreas Papandreou. Till en början bär han med sig en stark tro på den nya regimens ärliga vilja att reformera Grekland. Han känner också en fascination inför den karismatiska kulturministern Melina Mercouri.

Fascinationen inför Papandreou skulle dock efter hand ersättas av en tilltagande desillusion. Hemvändaren inser till slut att mycket av missförhållandena dröjt sig kvar under den nya regimen. Besvikelsen hindrar dock inte att han under en tid knyter sina förhoppningar till Papandreous efterträdare, Kostas Simitis, som var socialdemokratisk premiärminister under åren 1993–2004. Han beundrar den nye partiledarens hederlighet och själsstyrka och stärks för en tid i tron att Grekland under dennes ledning trots allt skulle kunna bli en vuxen demokrati. Ändå tvivlar han innerst inne på att Simitis ska lyckas.

Men det är inte bara den härskande politikerklassen som gör hemvändaren besviken. Han finner också att hans arbetsplats förlamats av motsättningar mellan konkurrerande vänstergrupper. Det gör honom efter hand så uppgiven och frustrerad att han – förmodligen på skämt – säger sig önska diktaturen tillbaka.

Detta distanserade sätt att se på förhållandena i Grekland efter juntans fall kan möjligen ha att göra med att Den siste greken och Halva solen berättar om landets historia ur exilgrekens relativt sett ganska privilegierade perspektiv. Så är det dock inte i Mary. Fioretos pappa skymtar visserligen också här – i förbigående omtalas han som en grekisk läkare i Sverige med stor familj och villa i en universitetsstad – men bokens huvudpersoner är unga människor som råkat illa ut i juntatidens Grekland.

Utgångspunkten för Mary är det studentuppror som i november 1973 startade vid Tekniska högskolan i Aten. Berättelsens huvudperson heter egentligen Maria. Hennes smeknamn är en anspelning på Take a Message to Mary, en populär sång från 1959 som först spelades in av Everly Brothers och senare gjorts känd av Bob Dylan.

Take a Message to Mary tolkar en ung straffånges känslor av sorg och saknad. Därför är det logiskt att Fioretos roman till större delen utspelar sig i den grekiska militärjuntans fängelser. Det är för övrigt en miljö som förut skildrats i Mikis Theodorakis Dagbok från en motståndsrörelse och Oriana Fallacis En man – en biografi över poeten och motståndsmannen Alexandros Panagoulis, som dömdes till livstids fängelse för att han 1968 försökt döda juntaledaren Georgios Papadopoulos.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Fioretos har säkert lärt en del av fängelseskildringarna hos Theodorakis och Fallaci, men det finns också stora skillnader. Huvudpersonen i Mary är inte som Theodorakis eller Panagoulis en celeber kulturman som kunnat förlita sig på stöd från den internationella opinionen. Det är istället en ung, skyddslös flicka som brutit med sin juntavänliga familj och just har blivit gravid när hon vid det atenska studentupprorets början fängslas av den fruktade säkerhetspolisen. Då hon vägrar uppge namnet på den upproriske studentaktivist som är det väntade barnets far förs hon som politisk fånge till svälten och tortyren i ett koncentrationsläger på en namnlös ö som har stora likheter med verklighetens Leros.

Mary ger en övertygande skildring av umbärandena i juntans koncentrationsläger. Men det innebär inte att romanen ger ett helt igenom dystert intryck. Liksom Dostojevskij, Camus, Solzjenitsyn och Kertész betonar Fioretos att fångenskapen också kan rymma stunder av paradoxal lycka.

I Mary sammanhänger sådana med den gravida hjältinnans tappra kamp för att i det längsta skydda och bevara det foster som hon bär i sin livmoder. Likväl får berättelsen en tragisk upplösning. Lägerkommendanten hotar att överlämna det väntade barnet till en juntavänlig familj om inte Mary går med på att samarbeta med Säkerhetspolisen. Då väljer hon att framkalla ett missfall.

Denna tragiska händelse blir dock inte det sista intrycket från romanen. Mary slutar på ett sätt som antyder att det ändå finns ett hopp om en bättre framtid. I en avslutande not berättar Fioretos att juntan föll några månader efter det framkallade missfallet, närmare bestämt den 24 juli 1974.