Vem är USA:s bäste president genom tiderna? Är det George Washington, som besegrade det brittiska imperiet? Eller Abraham Lincoln, som utkämpade ett blodigt inbördeskrig för att avskaffa slaveriet? Eller kanske Franklin D. Roosevelt, som kraftigt expanderade statsmakten med sin New Deal? Frågan debatteras ivrigt av historiker, som sällan kan komma överens om någon klar vinnare.

Mindre omtvistad är frågan om vilken president som var sämst. Denna tvivelaktiga ära brukar gå till Warren Gamaliel Harding, som valdes till ämbetet under hösten 1920 – alltså för hundra år sedan.

Redan före sitt tillträde ställde Warren G. Hardings ambitionsnivå honom i skarp kontrast till hans föregångare, den hyperaktive demokraten Woodrow Wilson. Istället för att åka land och rike runt förde republikanen Harding hela sin valkampanj från en veranda i Marion, Ohio, dit folk fick komma om de hade lust att prata med honom.

Som Paul Johnson skriver i sin bok Moderna tider (1983, på svenska 1987) ansåg presidentkandidaten ”inte att politik var särskilt viktigt eller värt att hetsa upp sig över, eller att det borde påverka människors liv alltför mycket”. Detta ointresse för stora idéer avspeglades väl i Hardings talekonst, som journalisten H. L. Mencken liknade vid ”avslagen bönsoppa”. I den mån Warrren G. Harding hade något partiprogram alls så handlade det om en ”återgång till det normala”, efter USA:s engagemang i första världskriget. För det krigströtta amerikanska folket lät detta inte alls så dumt, och vår antihjälte vann valet 1920 med stor marginal – varefter han firade genom att åka på en längre golfsemester.

Hardings tid vid makten präglades av ekonomisk återhämtning och ett par smärre, diplomatiska framgångar. Väl medveten om sina tillkortakommanden delegerade presidenten de flesta viktiga frågor till sina ministrar, och ägnade sin egen tid åt kvinnor, kortspel och alkohol. Trots detta förblev Warren G. Harding relativt populär, tills han plötsligt avled i en hjärtinfarkt år 1923. Det var först efter sin död som president Harding hamnade i vanrykte. En utredning visade att hans inrikesminister och nära vän Albert B. Fall hade tagit emot mutor från oljebolag i utbyte mot lukrativa kontrakt. Även om presidenten inte kunde kopplas till brottet så framstod han som ansvarslös och omoralisk. Detta intryck befästes ytterligare när det framgick att Harding gjort sin sekreterare med barn, något som slutgiltigt bekräftades med hjälp av dna-analys år 2015.

Men var han då verkligen så usel, denne Harding? Som alltid beror svaret på vilken måttstock som tillämpas. I sin bok The Spoils of War från 2016 visade statsvetarna Bruce Bueno de Mesquita och Alistair Smith övertygande hur såväl historiker som allmänhet tenderar att glorifiera presidenter som skickat ut sina landsmän i krig. Att, som Warren G. Harding, sluta fredsfördrag och befria politiska fångar ger däremot knappast några pluspoäng.

President Hardings ”minimalism” framstår som särskilt sympatisk i vår tid, då det personliga blivit politiskt in absurdum. Amerikanska presidentkandidater ägnar idag utan vidare fyra och en halv timmes debattid åt HBTQ-frågor, och Gud nåde den vars sexuella vision för republiken inte är tillräckligt fängslande. Samma kandidater lovar dessutom sänkta havsnivåer, förbud mot fossila bränslen, medborgarlön, avskrivna studielån och övervakning av sociala medier. Warren G. Harding hade skakat på huvudet åt denna vanvettiga politiska hybris, och med honom i Vita huset hade USA knappast haft en statsskuld på tjugotvå biljoner dollar.

Men ack, tiderna har förändrats och politiseringen av människans hela livsvärld är så gott som fullbordad – såväl i USA som Europa. En återgång till Hardings mer anspråkslösa ideal ter sig ungefär lika sannolik som att vi alla skulle börja bära damasker eller röka cigaretter genom munstycke igen. Ingen kirurg blir världsberömd genom att avstå från en operation, och ingen politiker helgonförklaras för att lämna sitt folk i fred. Fast Warren G. Hardings exempel lär oss åtminstone att sämst inte nödvändigtvis är värst.