Han har karakteriserats som en levande paradox och setts som arketypen för le poète maudit, ”den fördömde poeten”, en term som skapades av Paul Verlaine i en essäsamling med samma namn. Det gäller Charles Baudelaire som föddes för 200 år sedan i Paris, där han också dog 1867 på grund av syfilis, utfattig och endast 46 år gammal.

Under hela sitt liv var Baudelaire den ständige utmanaren och provokatören som strödde råa och oförskämda uttalanden omkring sig. Han rörde sig mellan ytterligheter, och både hans liv och hans verk är fulla av motsägelser och paradoxer. Många legender florerade kring poeten, och av sin samtid betraktades han som ett original. Baudelaire var också själv mån om sin image som skandalomsusad och lätt dekadent författare. Han var både bohem och estet, och trots sin urusla ekonomi ägnade han sin klädsel stor omsorg. Av en faktura från en dyr och berömd skräddare, daterad samma år som han gick bort, framgår att han låtit sy upp åt sig svarta sidenbyxor för sextio francs och en redingot för hundra francs.

På Paris gator kunde man se Baudelaire promenera fram, ytterst välklädd i svart, med blankputsade kängor, ljusa handskar, bländvit skjorta och hög hatt, buren lätt på sned. Han uppträdde med den världsvana nonchalans som kännetecknade en sann flanör och dandy. Det var omöjligt att inte lägga märke till honom i folkvimlet. De kaféer och restauranger som han besökte blev berömda tack vare att han hade varit en av gästerna. Att vara dandy var emellertid för Baudelaire något som inte enbart gällde det yttre. Det stod även för en livshållning, en särskild attityd till livet.

En dandy borde enligt Baudelaire förkasta all nyttomoral. Att vara nyttig var inget ideal utan tvärtom något avskräckande som man borde sky som pesten. Skönheten – inte nyttan – skulle sättas i främsta rummet. Och dandyn, som borde leva och sova framför en spegel, var den yttersta inkarnationen av skönheten som idé, ansåg Baudelaire. En dandy rör sig i världen utan något utstakat mål och bekämpar det triviala och vulgära lika intensivt som han strävar efter att nå det sublima. För Baudelaire blev dandyn även identisk med den skapande människan, med författaren och konstnären. Dandyn var ett undantag, något av en övermänniska som höjde sig över massan.

Tankar av detta slag uttrycker Baude­laire bland annat i samlingen Mon cœur mis à nu (1887, Mitt nakna hjärta), som gavs ut postumt. Också i essän Le peintre de la vie mo­derne (1863, Det moderna livets målare) ingår ett avsnitt om dandyn. Baudelaire har även gett en fiktiv skildring av dandyn i Fanfarlo, en lång novell som är hans enda skönlitterära prosaverk, utgivet redan 1847. Huvudpersonen i denna text är Samuel Cramer, författare och dandy ut i fing­erspetsarna. Emellanåt kan han i sitt uppträdande och handlande ses som en parodi på Baudelaire själv.

Mest omtalad torde Baudelaire vara för sin epokgörande diktsamling Les Fleurs du Mal (1857). Den finns i flera tolkningar till svenska, jag har använt Ingvar Björkesons (Det ondas blommor). Boken blev genast skandalomsusad och ledde till åtal, då sex av dikterna ansågs vara sedlighetssårande. Författaren dömdes till böter, och de aktuella dikterna var förbjudna att publiceras i Frankrike, ett förbud som upphävdes först 1949. År 1861 utkom en utgåva utan de sex åtalade dikterna.

Poetens berömmelse grundar sig också på de mästerliga Petits poèmes en prose, som utgavs postumt 1869. De har även publicerats med titeln Spleen de Paris. Här gestaltar Baudelaire sin existentiella oro och metafysiska ångest, och han lyfter fram de flyktvägar som tycktes stå honom till buds. Det var berusning med hjälp av vin, opium och kvinnor. Den mångsidige Baudelaire var också verksam som kritiker, journalist och översättare. Till exempel översatte och introducerade han Edgar Allan Poe för en fransk publik.

Författarens bohemiska framtoning innebar en vagabonderande tillvaro, där känslan av hemlöshet ständigt drev honom vidare. Han kunde aldrig slå sig ro, övertygad som han var att han skulle må bättre någon annanstans än där han för tillfället befann sig. Med en sådan inställning är det inte överraskande att han förklarar sig älska ”de underbara molnen”. De befinner sig i en ständigt pågående rörelse på himlavalvet och famnas ”blott med brustna lemmar”. Det förvånar inte heller att han oavbrutet bytte bostad.

”Det var omöjligt att inte lägga märke till honom i folkvimlet. De kaféer och restauranger som han besökte blev berömda tack vare att han hade varit en av gästerna.”

Ryktet om Baudelaires utsvävande liv bidrog säkert till att han aldrig lyckades slå igenom under sin livstid. Hans samtida insåg inte storheten i hans poesi, och det dröjde innan han blev allmänt accepterad. Ett förslag 1892 om att resa en staty av Baudelaire i Paris avslogs bestämt. Författaren ansågs alltför omoralisk för att lyftas fram till offentligt beskådande. Idag kan man dock beundra en staty av poeten i Luxembourgträdgården. Först på 1900-talet började Baudelaire betraktas som en Frankrikes mer betydande författare. År 1917, mitt under brinnande krig, uppmärksammades femtioårsminnet av hans död, och än mer firade man 1921 hundraårsminnet av hans födelse.

Idag är Baudelaire en av de mest lästa franska poeterna. Hans verk kommer i ständigt nya utgåvor, och nya studier av hans författarskap duggar tätt på bokhandelsdiskarna. Under senare decennier har även hans konstkritik väckt ett allt större intresse. Men redan 1948 hade André Malraux, författare, politiker och under en period president de Gaulles kulturminister, slagit fast att Baudelaire var Frankrikes, om inte hela Europas, främste konstkritiker. Det var också som konstkritiker Baudelaire inledde sin karriär. Han kommenterade bland annat regelbundet de verk som visades på Salongen, den årliga utställning som arrangerades av den franska Konstakademin.

Baudelaire brukar vanligen omtalas som en av de första moderna poeterna och han anses i hög grad ha influerat modernismen som litterär strömning. Han var en viktig inspirationskälla för senare poeter som Paul Verlaine och Arthur Rimbaud och räknas också som en föregångare till symbolismen. Men skalden har förankring även i romantikens idétradition. Formmässigt är hans dikter klassiska, rimmade och metriskt konstruerade. Han följer poetiska regler och former och använder till exempel ofta sonetten.

Baudelaires modernism visar sig främst i texternas innehåll och står i samklang med tidens dekadens. Modernismen innebar för Baudelaire även en strävan att ur det tillfälliga och flyktiga lyfta fram det eviga, det som är värt att bli bestående.

Men framförallt är hans modernism nära knuten till det sköna, ett återkommande begrepp i hans estetik. Enligt Baudelaire var skönhetens viktigaste uppgift att göra skapelsen mindre gemen, minuterna mindre tunga. Samtidigt skapade han ett nytt slags skönhet som han sökte i det som vissnar och förgår och som ”fräts av hjärtats cancersår”. Varifrån kommer egentligen skönheten? Det var en fråga han ständigt sökte besvara. Han fann att den har sin vagga i avgrunden, men att den kan vara av två slag, både demonisk och helgonlikt god. Således har den sitt ursprung såväl hos Satan som hos Gud, i mörkret såväl som ljuset. I dikten ”Hymn till skönheten” kan vi läsa: ”Gryning och aftonrodnad speglar ditt ögas brunn”.

Det moderna liksom det sköna är hos Baudelaire ofta förenat med en sorgtyngd melankoli. De många vemodsfyllda dikterna i Det ondas blommor liksom flera av hans prosapoem kan även karakteriseras med begreppet ”spleen”, dåtidens term för livsledan, den seklets sjuka som drabbade så många och som Baudelaire gestaltar så uttrycksfullt. En avdelning i Les Fleurs du Mal är just rubricerad ”Spleen et Idéal”, och ordet ”spleen” används som titel på flera av hans dikter. I en av sina texter på temat spleen beskriver Baudelaire sin sinnesstämning med dessa ord: ”En konung liknar jag över ett regnigt rike, / förmögen, maktlös dock, ung och en åldrings like.” Skalden varierar skickligt sätten att formulera sin disharmoni inför tillvaron. Så här kan han exempelvis skriva: ”Jag är en kyrkogård där månen aldrig lyser.” En annan gång konstaterar han: ”Intet är mer långsamt än att se hur dagen går / haltande under flingornas fall i nedsnöade år.”

Svårmodet hos Baudelaire hänger likaså tätt samman med dödens påtagliga närvaro i dikterna. Döden förknippas gärna med natten, och i dikten ”Recueillement” (”Andakt”) liknas den vid en svepning som nattetid sveper in staden. Poeten dras till mörkret, till den stund av djup melankoli då natten släcker solens ljus. I ”Rève parisien” (”Parisisk dröm”) kan vi läsa hur pendylen på skaldens bord med en ödesdiger klang slår tolv, ”och himlen öste sitt mörker / över ödslig, förfrusen jord”. Natten rymmer ett stort mått av lidande. Det är den stund då plågan hos de sjuka blir akut, vilket framgår av dikten ”Le crepuscule du matin” (”Skymningen”). Där beskrivs till exempel hur den mörka natten grymt tar struptag om de sjuka: ”de släcks ut / och sjunker i den avgrund dit vi alla måste gå.” Döden blir särskilt märkbar i en storstad som Paris, där Baudelaire tillbringade större delen av sitt liv. Och Paris, staden som han både älskade och avskydde, är på många sätt navet i hans diktning.

Stundtals ger Baudelaire även uttryck för sin uppskattning av den stjärnlösa natten. Nattens mörker kan vara vederkvickande, vilket framgår av dessa rader i prosadikten ”Aftonskymningen” (översättning Lars Holger Holm):

Dagen sjunker. En stor frid breder ut sig över de av dagens möda trötta arbetssjälarna; deras tankar antar nu skymningens milda och obestämda färger. […] O natt, o vederkvickande mörker! Du är för mig en ingivelse till själens fest, du är befrielsen från ett ångesttillstånd. I slätternas ensamhet, i storstadens stenlabyrint är ni, gnistrande stjärnor, uppflammande glober, den gudomliga Frihetens eldfest!

Natten symboliserar såväl frid som frihet. Baudelaire lockas av ”tomheten, det svarta och det nakna”, som han skriver i dikten ”Obsession” (”Besatthet”). I dikten ”L’Examen de minuit”­ (”Midnattsrannsakan”) åkallar han mörkret och natten med orden: ”Fort, låt mörkret gömma oss först / som sist! Släck lampans bloss!” När nattens ”ljuva steg” nalkas dämpas smärtan.

Det motsägelsefulla i Baudelaires poesi framträder på många sätt. Som vi har sett förde han modernismens talan, men han var också en försvarare av traditionen. I vissa dikter gav han även prov på en starkt romantisk syn på diktarens uppgift. Skalden ses till exempel i dikten ”Bénédiction” (”Välsignelse”) som en förmedlare av himmelska makters bud och är övertygad om att Gud har sparat ”en plats åt Poeten bland heliga här­skarors tal”. I andra texter ställer sig däremot poeten i jämnbredd med folket. Konsten placeras på samma nivå som det prosaiska och alldagliga, och enligt Baudelaire är den moderna konstnärens plats i massan, i storstadens människoskaror, i stadens rörelse, i det flyktiga och oavslutade.

Baudelaire var kritisk till det mesta i samtidens samhälle, inklusive till de uttryck som moderniteten tog sig. Hans samhällssyn var reaktionär. Allmän rösträtt för honom en styggelse, och inte heller trodde han att tekniken kunde bidra till civilisationens framsteg. Tidigt såg han med missnöje på den materialism som han menade var ett resultat av industrialismen och samhällets utveckling i övrigt. Han hyste inga höga tankar om kvinnan, och hans välkända misogyni bottnade delvis i hans djupa rötter i den katolska tron. Arvsynden var ett centralt begrepp för honom, och han ansåg kvinnan vara ansvarig för mannens fall.

Lika nedsättande kunde hans beskrivningar av hemlandet vara. Han fördömde den franska livsstilen, vilket framgår av ett brev till hans mor. Han skriver där att i Frankrike älskar man bara vaudeviller och dans, och saknar all känsla för kultur.

Baudelaires antidemokratiska hållning hänger samman med en önskan att höja sig över den vulgära massan. I hans livshållning ingick att fjärma sig från den för honom så förhatliga borgarklassen samt från både familj och karriär. Den revolt han stod för var dock inte revolutionär utan enbart estetisk, och de få fasta övertygelser han höll sig med var av snarare moralisk än politisk art.

Långt ifrån alltid handlade Baudelaire i överensstämmelse med de uppfattningar han förfäktade. Han avskydde fotografiet men lät sig gärna porträtteras av Nadar, den store fotografen på modet. Han drömde om ordning, medan hela hans liv var i total oordning. Han var kritisk till den framväxande pressen och förstod inte hur någon kunde röra vid en tidning utan att få konvulsioner av avsmak. En tidning var enligt Baudelaire från första till sista sidan ”ett nätverk av fasa”. Inte desto mindre kämpade han med näbbar och klor för att få sina alster publicerade i pressen, vilket säkert hade ekonomiska orsaker. Tidningarna betalade bra, och Baudelaire var alltid i behov av pengar.

Baudelaire var emellertid inte bara en avantgardesnobb som såg ned på vanligt folk och deras liv. I en del dikter ger han prov på stor medkänsla med de fattiga och de som befinner sig längst ned i samhällshierarkin. Han skriver om de marginella existenserna i stadens folkmassor, om smutsen och kloakerna. En konst som inte knyter an till vanliga människors liv var enligt Baudelaire inte någon modern konst. En sådan uppfattning får till följd att han i sin poesi emellanåt betraktar tillvaron i ett perspektiv underifrån. I hans dikter möter inga hjältegestalter, i stället lyfter han fram åldrade, slitna människor, fattigdom och förfall. När han skildrar smutsen, ”den orena stadens gyttjegrå hav”, och gamla, utslagna människor med kroppar som är förvridna, slappa och tjocka, utmanar han samtidens traditionella, högstämda poesi.

Baudelaires poesi är starkt präglad av vardagen, något som skiljer hans dikter från den samtida lyriken som främst behandlade ”höga”, gärna antika ämnen. Det ondas blommor är ett av de första verk där prosaiska ord, många hämtade från gatans språk, ges plats i lyriken. Baudelaire förde in nya teman i poesin, lyfte fram miljöer som tidigare inte har givits plats såsom fängelser, sjukhus och bordeller, miljöer som hörde till storstadens mörkare sidor. Den nya textvärld han skapade är ett tydligt tecken på hans strävan att ta avstånd från den poetiskt högstämda traditionen. Också hans varia­tionsrika språk och vokabulär är vardagligt detaljerat och fångar in livet såsom det utspelade sig på Paris gator och boulevarder, på kaféer och restauranger.

I dikten ”Les petites vieilles” (”De små gummorna”) beskriver han hur några gamla kvinnors kroppar dallrar ”för rullande bussars larm”. Baudelaire ger en ömsint skildring av dessa kvinnor, ”åldriga Evor” som liknas vid skadskjutna djur när de släpar sig fram på Paris gator, ”piskade av obarmhärtig vind” och med ögon som ”brunnar av miljoner tårar”. De är skrumpnande skuggor, människospillror, men de bevarar ändå något av sin forna värdighet. För diktaren framstår de nästan som heliga:

Så vandrar ni stoiska, utan att klaga
genom städers kaos, mödrar med sår
i era hjärtan, heliga kvällar, kurtisaner
vars namn var på allas läppar i går.

I en av sina prosadikter utropar Baudelaire: ”Bort med den akademiska musan! Den där gamla tanten vill jag inte ha något att göra med.” Nej, han hyllade inte den klassiska skönheten. Hans musa var vardaglig och hans blick drogs som vi har sett till det som var frånstötande och fult och till dem som befann sig på samhällets botten. När han på detta sätt placerar sig mitt i livet, mitt i den bullriga storstadstillvaron blir han politiskt radikal.

Tidigt uppmärksammade Baudelaire stadsmiljöns inflytande på människan, något som han utforskade i dikter och prosapoem. Det urbana temat dominerar i hans diktning, där man oavbrutet förnimmer bruset från den moderna storstaden. Han skriver en gatans poesi, insuper stadens rytmer och dofter och skildrar med precision och sensuell hetta skönheten i det låga och flyktiga, det som så lätt förbises. Paris hade omvandlats radikalt under Baudelaires livstid i och med att stadsbyggaren och finansmannen Georges-Eugène Haussmann omskapade den medeltida staden och lät anlägga breda boulevarder och avenyer.

Baudelaire var dock ingen vän av den nya staden. Han sörjde förlusten av de gamla, folkliga kvarteren med sina vindlande smågator. Men hans inställning var som så ofta ambivalent och han både fördömde och hyllade det nya livet i Paris. Ibland såg han staden som ett enda kokande virrvarr av människor, ibland njöt han av den skönhet och harmoni som staden utstrålade. I flera dikter har han också noggrant iakttagit och detaljerat skildrat storstaden Paris olika fasetter. Staden var en drog för honom, precis som opium och vin. ”Jag älskar dig, skamlösa stad”, utbrister han i Det ondas blommor.

Paris, sinnebilden för den moderna storstaden, var för Baudelaire inte endast en reell, geografisk plats utan lika mycket en allegori för storstadsmänniskans nya tillvaro. Han var medveten om att stadens omvandling hade avgörande betydelse för männi­skornas livsbetingelser. När Paris moderniserades skedde också en modernisering av invånarnas själar. Paul Verlaine, Baudelaires­ något yngre diktarkollega, menade att författarens originalitet låg i hans sätt att avbilda den moderna människan och hennes skärpta sinnen, ”hennes plågsamt mottagliga ande, hennes hjärna bemängd med tobak, hennes blod brinnande av alkohol”.

Livet igenom slets Baudelaire mellan ytterligheter. Hans känslotillstånd växlade mellan livsleda, pessimism och likgiltighet å ena sidan och extatisk passion, lysande visioner och frihetsberusning å den andra. I hans komplexa poesi står spleen mot idealen, och Satan ställs mot Gud. ”Det är Djävulen som rycker i oss marionetter!” kan vi läsa i dikten ”Till läsaren” i Det ondas blommor. Vad som också utmärker Baudelaires poesi och ger hans texter ett försonande skimmer är den stilla humor och spetsiga ironi som löper som en underström i det mesta av det han skriver. Det ger en tidlöshet åt hans poetiska universum.